Nathaniel Irvin

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 31 oktober 2017

En spännande åktur för en samtida publik. 'The One' är skräckfilmen som både kommer skrämma publiken och få dom att ifrågasätta sina egna perspektiv på religion, stereotyper och homosexualitet.

Den här filmen bygger på ditt perspektiv på ämnen som stereotyper och religion?
- 'The One' följer historien om en ung man som under en höstnatt i New York pendlar hem. Han möter en främling utanför tunnelbanestationen innan han fortsätter på sin väg. När han anländer till sin lägenhet konfronteras den här unge mannen med en religiös upplevelse som han inte har någon kontroll över.  Även om många följer samma religion framgår det tydligt för mig att religion är en individuell upplevelse som är vad varje person själv gör det till. Jag uppfostrades själv som katolik, så jag bestämde mig för att göra en kortfilm som ifrågasätter kristendomen, både för de som troget följer och de som inte alls är kristna. "Vad är positivt med katolicismen?", "Vad finns det för negativa aspekter av den här och andra religioner?", "Hur påverkar religion våra gärningar och hur används den för att rättfärdiga dessa beslut?" och "Kan religion vara användbart för de som lämnat eller som aldrig har trott på dessa doktriner?" ...

När det kommer till de homosexuella teman som utforskas i min film så finns det många som anser det vara en översexualiserad grupp. I 'The One' är skiljelinjen mellan goda gärningar, cruising, och fara, vag. Vad som exakt händer kan verka omöjligt att tolka under första titten. Filmen är också en möjlighet att uforska hur vissa människor och grupper är uteslutna från vissa religioner, i den här filmen katalicismen, trots att de är precis lika värdiga samhällsmedlemmar som besitter förmågan att vara lika "kristna", om inte mer, än de som är religiösa följare eller påstår sig vara det.

Hur kom idén till filmen till?
- Den väldigt tidiga och avskalade idén till den här kortfilmens intrig kom till för ungefär fem år sedan på college. Jag hade då tänkt göra en film med en nära kvinnlig vän till mig som höll på att utbilda sig till skådespelerska. Först var det nämligen tänkt som en man som följde efter en ung kvinna som var påväg hem, en man som lockades av hennes vackra, långa, lockiga, hår ... det var väldigt enkelt, men helt ärligt så var det här det ursprungliga konceptet. Med tiden, och efter ha flyttat till New York, fanns historien fortfarande med mig men kom att utvecklas något.

Det var inte förrän jag började ha konversationer med min egen familj om katolicismen och mina åsikter om religion som hela den religiösa aspekten adderades. Och det var då historien klickade och det blev klart att jag var redo att äntligen göra den här filmen som jag tänkt på i åratal. Och eftersom jag själv är homo-sexuell var det naturligt att utforska katolicismen ur mitt egna perspektiv, särskilt som det hade så stor påverkan på mig i unga år och under min erfarenhet av att komma ut. Hur jag fruktade hur jag skulle bli accepterad och uppfattas av de religiösa människorna jag hade runt mig, i och med mina "synder".

Har du alltid varit ett fan av skräckgenren just?
- Född på Halloween och uppväxt med teater har jag alltid älskat läskiga ting och möjligheten att klä ut mig för att skrämma andra. Det var min mamma som presenterade mig till klassiska skräckfilmer som 'Psycho', 'Hush Hush Sweet Charlotte', 'Frankenstein' och 'Deliverance' så redan vid ung ålder var jag fast. Under åren har jag kommit att älska nästan varje undergenre där är, från slasherfilmer som 'Halloween' och 'Scream' till mer psykologisk skräck som 'När Lammen Tystnar' och 'The Talented Mr. Ripley'.

Jag älskar att bli skrämd av en film och jag är väldigt intresserad av hur genren har utvecklats från årtio-nde till årtionde för att kunna fortsätta skrämma publiken på nya sätt.

Vilken är världens bästa skräckfilm?
- Världens bästa skräckfilm? Det är en så svår fråga! Särskilt med tanke på genrens bredd, det är nog också svårt för mig att skilja på mina egna favoriter och vad jag sen anser vara det bästa eller mest inflytelserika.

Jag skulle säga 'Hajen' själv ...
- Jag tror nog mitt val skulle bli 'När Lammen Tystnar'. Den bevisade skräck som en legitim genre för berättande och håller lika bra idag, tjugofem år senare. Karaktärerna är utvecklade och trovärdiga, man-uset är sanningsenligt och välskrivet, men spänningen får en ändå att svettas. Men min personliga favorit är nog ändå 'Psycho'. Den har en underbar blandning av story, spänning, skräck och mord. Det var en av mina första introduktioner till skräckgenren och den kommer för alltid ha den platsen i mitt hjärta.

Finns det några lite mer nutida favoriter?
- Några skräcksuccér på senare år, i min mening, är bland annat 'The Babadook', 'It Follows', 'Don't Breat-he', 'Get Out' och 'Mothe'". Även om det funnits fler underhållande skräckfilmer nyligen, som 'Lights Out', 'Annabelle: Creation', 'Alien: Covenant' och 'Det', så har de filmerna kanske inte haft samma sociala effek-ter som de tidigare nämnda filmerna. Det finns en tid och plats för båda sortens filmer, men det som är mest upphetsande för mig just nu, personligen, är de som inspirerar genom sin rädsla. Det är filmer som hjälper skräckgenren till att bli mer uppskattad som värdig filmkonst snarare än att bara vara lustiga blodbad ...

Skulle väl säga att genren fått upprättelse på senare år med många riktigt bra projekt ...
- Skräck är en svår genre eftersom den hela tiden måste utvecklas för att kunna fortsätta skrämma publi-ken. Hela 'Found footage' sub-genren var väldigt framgångsrik och läskig när den först kom med 'The Blair Witch Project' men efter ett antal år och ett dussintal filmer av samma sort, så fungerar det inte riktigt längre. Jag älskar att vi just nu är i en tid där skräckfilmer kan ha samma substans och krav på sig som filmer som hör till andra genrer. Det har blivit allt mer populärt för skräckfilmer att faktiskt handla om någonting och att där finns diskussionsvärda teman och moraliska frågeställningar.

Jag vet inte exakt vad genrens framtid är. Det kommer nog ta några försök för att upptäcka det. Men just nu tror jag att vi är väldigt intresserade av skräckfilmer som på ett sätt blickar inåt mot oss själva. Det ha-ndlar mindre om seriemördare eller det fysiska faktiska monstret och mer om vad som skrämmer oss om oss själva. Det ska bli intressant att få se vad som kommer skrämma oss härnäst ...

Min förhoppning är väl att vi ska kunna avtäcka den äkta skräck i vårt förflutna och i våra nutida liv och föra det till ljuset på vita duken. Hur blev människan så här och vad kämpar vi fortfarande med idag?

Vill vi fortfarande bli rädda eller vill vi mer bli fascinerade och "uppväckta"?
- Läskiga filmer är önskvärt för de som gillar sånt, i och med att det är ett säkert sätt att få uppleva den fara och de adrenalinkickar som karaktärerna i filmen också känner utan att tittaren behöver riskera sin egen säkerhet. Men det är intressant för mig att skräcken alltid är den här genren som folkar ställer frågan: "Varför gillar du det här?".  Människor ställer sällan samma fråga om andra genrer. Men varför älskar publiken att se en hjärtskärande Nicholas Sparks-film? För att det gör ont i hjärtat och du faller in och ut med romantiken under filmens gång. Och om det är en bra film kommer du både ha gråtit och ha känt av sorgen. Människor gillar att uppleva romantiken och hjärtesorgen utan att på få sitt eget hjärta krossat.

Jag tror svaret är exakt detsamma för skräck. Vår mänskliga natur drar oss mot säkert berättande, histo-rier ur vilka vi kan uppleva livsförändrande eller livshotande situationer utan att vi faktiskt blir på-verkade alls. Vi får rätten att känna något utan att ta ansvar och förhoppningsvis lämnar vi biosalongen med nya idéer och frågor om vad filmen ville säga till oss om hur vi upplever det mänskliga tillståndet.

Jag finner personligen att skräcken blev bra igen när den började röra sig tillbaka mot vad den brukade vara. Med suggestiv spänning snarare än snygga tonåringar som blir omkring jagade ...
- Blodbad kontra spänning handlar för mig kort om vilket humör jag är på. Blodbaden kan ge lite mer illamående medan det suggestiva är mer skrämmande. Men jag älskar inte vulgära filmer lika mycket som jag älskar och uppskattar en riktigt nervkittlande film. De kommer inte åt mig på samma sätt. Men en lågmäld och långsam resa mot ett klimax och den typ av adrenalinkick är det jag föredrar i en skräckfilm.

Jag tycker att den första 'Saw' filmen gjorde ett bra jobb med det där. Filmen är inte så grafisk som folk tror, mycket av det fylls i ur våra egna fantasier, och uppbyggnaden för varje dödsfall gör det fruktans-värda så belönande. Men det är en franchise som förlorat mycket av sin subtilitet och känsla för drama-turgi efter den tredje filmen. Det var då serien också förlorade mig som publik.

Var hamnar 'The One' på den här skalan?
- Det finns en del våld i filmen men precis som 'Psycho' visas ingenting allt för grafiskt och intensivt i bild. Ljud och redigering kommer ge publiken intrycket av att det de ser är mycket mer grafiskt ut än det fakt-iskt är. Men ja, lite blod blir det i alla fall! Mina främsta inspirationskällor för den här filmen är nyare filmer som 'The Babadook', 'It Follows' och 'Get Out'. Det här är alla filmer som utforskar större historier och idéer än vad som direkt presenteras. 'Mother' av Darren Arnofsky är ett annat väldigt aktuellt exempel. De låter publiken ställa frågor och börja prata om vad filmerna "betyder" ...

Något som skapar en större känsla av nyfikenhet än innan du såg filmen. Som tittare borde du lämna min film med fler frågor och mindre svar. Vad gäller filmiska referenspunkter drar jag från mina favoritfilmer i genren, de filmer som skapade de element som nya filmer bygger på än idag. Roman Polanskis tidigare filmer 'Repulsion' och 'Rosemary's Baby' och många av Hitchcock's hyllade filmer, 'Psycho', 'Strangers on a Train' och 'Dial M for Murder' var alla avgörande för utvecklingen för spänningen och rädslan som kommer ur det som du inte känner till snarare än vad som är skrämmande precis framför dig. 'The One' är filmad på ett sätt som känns nutida, men är samtidigt väldigt inspirerad av de här tidigare genrefilmerna.

Var i arbetet med filmen är du?
- Ända sen den 24 september, exakt klockan sju på kvällen, har vi varit färdiga med filmningen! Vi är nu i efterproduktionen och arbetar på den första versionen av filmen. När vi väl har en bra klippning kommer vi fortsätta med ljuddesign, färgkorrigering och soundtracket. Jag kommer då resa till Los Angeles för att tillbringa några dagar där tillsammans med min kollega från Minnessota, Ryan McCartan. Han ska produ-cera en ny låt till filmen. Om bara några veckor kommer låten vara klar och redo att hamna i filmen.

Ett bra soundtrack kan ofta vara det som gör hela skillnaden för en films rysarfaktor ...
- Musiken i 'The One' är central för historien. Det är faktiskt allt som hörs under en majoritet av filmen och spelar en stor roll för tonen så väl som den förvirring som publiken kommer känna. Musiken består bara av den här originallåten som först skrevs av en New York-baserad låtskrivare vid namn Grace Millo, som tidigare skrivit musikaler och mer mer kommersiella låtar. Hennes enkla 'folk' stil tillsammans med Ryan McCartans gitarr och sång kommer helt säkert sätta stämningen och skapa den här oroliga stillheten i symbios med filmens känsla av osäkerhet.

Sett till musikverk som vill skapa stämning och rädsla genom höga musikaliska ackord och ljudeffekter så tycker jag inte om dem. Musiken här sätter en ton som spelar på publikens känslor, men den kommer inte användas för att signalera ögonblick av rädsla och spänning, det kommer ske visuellt och genom pacing.

Vilka andra jobbar du med?
- Min medproducent på detta projekt är Liz Bendelac, som är produktionschef på MozzleStead i New York. Hon har arbetat med många projekt, allt ifrån filmer till TV och webbserier och reklamfilmer. Några av hennes senaste produktionskrediter inkluderar ESPN's '30 for 30' dokumentär och reklamfilmer för IKEA och Polaroid. Min regi-fotograf är Mauricio Ventura från D.C. Han är en ung filmskapare som mest arb-etar med narrativa kortfilmer och indiefilm. Mauricio är extremt detaljerad i sitt filmskapande, med kravet på sig själv att varje bildruta och kamerarörelse ska vara motiverad. Han har ett otroligt filmiskt öga som skänker skönhet till varje scen, även under de mest spännande och intensiva ögonblicken.

Låt oss prata skådespelare ...
- Det är två skådespelare med i filmen ... jag själv och en man vid namn Travis Kent. Jag träffade Travis för några år sedan och ganska direkt efter att jag flyttat till New York. Han är en arbetande skådespelare med många meriter, inklusive Broadway och online-TV. Han är en begåvad skådespelare som ger sitt allt till det han jobbar på, något som är väldigt viktigt när det kommer till att arbeta snabbt och indie.

Jag valde att själv också att agera i filmen då filmens koncept ligger mig så nära, då karaktären jag spelar skrevs för att ha vissa fysiska egenskaper som jag i slutändan visade mig passande för. Men jag kan inte säga så mycket om det ... om historien ska få behålla sitt överraskningsmoment.

Så hur kom du in på filmskapandet?
- Jag började först göra filmer för olika skolprojekt, då jag alltid har älskat film, ända sen jag var litet barn. Under högstadiet och gymnasiet började jag med att göra en handfull filmer, ungefär en per sommar, bara för att förbättra mitt skrivande och hitta min filmstil. Efter att ha experimenterat en hel del med genren fann jag att det var mina väldigt tydliga skräckfilmer som blev de mest framgångsrika. Det här är min regi-debut på den här nivån, med ett crew om tolv, en budget på mer än tiotusen dollar, jag har någon annan som gör allt kameraarbete, och så vidare. 

Vad blir nästa steg?
– Jag ser först fram emot att se hur 'The One' tas emot och mitt nästa steg efter det kommer bli att enbart regissera och inte skådespela som jag gjorde i denna och några av mina tidigare filmprojekt. Mitt nästa projekt är en film som har skrivits av någon annan. Jag är också väldigt intresserad av att samarbeta som antingen manusförfattare eller regissör. Jag har redan några branchkollegor i åtanke ...

Vet du om vilken tidsram vi kan förvänta oss att se den 'The One' inom?
- Jag skulle älska om filmen kunde bli klar till Halloween så att jag kan ha en filmfest under alla helgona och på min födelsedag. Men då vi har efterproduktionen på plats både i New York och Los Angeles är det mer troligt att vi får har en slutgiltig version under mitten av november ...

Även om du kanske inte kan vara så specifik. Vad är den övergripande planen för distribution?
- Jag är inte helt bestämd vad gäller distribution för det här projektet. Om någon såg den, och vill köpa den, är det en bro som jag korsar när jag kommer dit. Min främsta önskan nu är att skicka in den till så många film-festivaler som vi har råd med och se hur både filmen och jag själv ... som författare och regissör, blir mottagen i det sammanhanget och då speciellt specifikt inom skräckgenren.

Det här kommer bli en introduktion till mig som filmskapare och den kommer förhoppningsvis få publiken att tänka över filmens olika teman och se fram emot vad mitt nästa tema kan tänkas bli.

Jag lämnar dig till efterproduktionen efter en sista fråga. Vad är ditt favoritcitat inom skräckfilm?
- Som sagt av Glenn Close när hon spelar Alex Forrest i filmen 'Fatal Attraction': Well, what am I supposed to do? You won't answer my calls, you change your number, I mean, I'm not gonna be ignored, Dan" ...

Jag älskar den textraden.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com