Natalie Rose Findlay

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 31 mars 2017

Intervjun möter London-baserade Natalie Rose Findlay i ett samtal om hennes nya album, att göra satir, favoritdikter och hur det är att vara allmänt cool.

Hur länge har du jobbat med den här nya skivan?
- En jävla massa år (skrattar). Huvuddelen av den spelades in i januari 2016 och sen hade jag en del äldre singlar som jag la in också ...

Nu när allt är färdigt och skivan finns att finna där ute. Hur känns det nu?
- En enorm känsla av att ha åstadkommit något efter år av att ha fått höra nej och fått avslag från skiv-bolag och sorgen av att känna sig som ett misslyckande. Den är till slut ute på en grym etikett där jag har ett stort team av personer som arbetar för göra den framgångsrik. För stunden mår jag bra.

Hur firade du releasen?
- Jag var faktiskt och arbetade ... jag jobbar i en pub, så bandet kom och mötte mig efter jobbet och så blev vi fulla. Sen har vi fortsatt blivit fulla under de kvällar som följt. Nu är jag i ett hotellrum i Paris och har hand om baksmällan.

Är du nöjd med hur albumet har tagits emot så här långt?
- Ja, verkligen nöjd. Vi spelade i en TV-show i Frankrike den här veckan och albumet hamnade faktiskt på topplistorna vilket var en trevlig överraskning. Alla recensioner har varit positiva så jag hoppas de goda nyheterna fortsätter komma på den fronten!

Så hur skulle du beskriva den här första skivan. Vad är det som håller samman låtarna?
- Eftersom jag har utforskat många olika genrer och ljud så tror jag att det enda som håller samman låtarna är min röst. Det är ju också ett instrument. De olika teman som finns på skivan är också rätt lika varandra, försöker bara förstå mig på världen och mig själv. Det är en övergångsskiva för mig.

Albumet delar sitt namn med låten 'Forgotten Pleasures'. Vad kan du berätta om just den?
- Den låten var lite av ett eureka-moment som jag skrev tillsammans med Jules efter att vi turnerat i Tyskland. Det är en låt som blickar tillbaka på tidigare relationer och mitt gamla oklädsamma beteende. Jag är en så annorlunda person nu än vem jag var under tonåren och under tidiga tjugoårsåldern ...

Det är något av en kärlekssång till det gamla jag och mitt gamla sätt, även om jag är på en bättre plats nu, helt klart, så är det fint att komma ihåg dessa bortglömda nöjen och romantisera de åren.

Vad gjorde det till rätt namn för albumet?
- Det kändes bara rätt, helt enkelt.

'Just Food' är en annan fantastisk låt. Förmodligen min favorit. Även om det måste sägas att varje låt är något av en ovanlig home -run. Den är nästan som en Greatest Hits. Oavsett, vad handlar den om?
- Den är en satir på mat och skönhetsindustrin. Kommer du ihåg reklamen för Protein World? Kolla upp det om du inte gör det. Vi stal estetiska element från den till videoinspelningen. Den kampanjen gjorde mig så arg och det slutade med att den förbjöds i London så det var en hel del människor som hatade den.

Det finns så mycket press på människor idag att se rätt ut, äta rätt, och bla bla bla. Sen på andra sidan myntet att skräpmat år så billig att köpa och förstör planeten, det finns ingen balans längre. Vi måste hitta jämvikten och respektera oss själva och planeten, men jag kan inte se hur något kommer förändras särskilt snart vilket är sorgligt. Bara mina två cent.

Har du nån egen favorit bland låtarna?
- 'Sunday morning in the afternoon' antagligen. I slutändan behöll vi den demosång jag spelade in 03:00 hemma på soffan, stenad. Jag kunde inte sjunga den bättre. Låten gav mig avslut på en relation som aldrig kom till stånd. Det är den låt som mest klingar av mognad på hela skivan och hör mer till den stil av låtskrivande som jag vill gå vidare med till nästa album.

Vem var du när du växte upp?
- Blyg och pinsam som sen förvandlades till upprorisk och frispråkig och sen blev den jag är idag. Jag känner att jag fortfarande växer upp om jag ska vara ärlig och då är jag sjuka 25 år redan. Det kräver arbete. Bara att vara bekväm i sin egen kropp och nöjd med sin omgivning. Det är jobb! Men jag är mycket mer avslappnad nu än när jag var yngre. Jag har lärt mig att inte svettas över småsakerna så mycket.

Så hur kom du in på att göra musik?
- Jag tror att det var som en flykt för mig när jag var tonåring. Jag kunde lyssna på skivor och försöka efterlikna det låtskrivandet och det gjorde att jag kände att jag tillhörde något större än vad min tillvaro utgjorde på den tiden. Jag började spela gitarr och sjunga och hitta mig själv och min egen röst genom att försöka och göra misstag. Jag hittade nyligen några av mina första låtar och demon ...

De är faktiskt hysteriskt roliga.

Som jag förstår det är du väldigt inspirerad av poesi i ditt låtskrivande?
- Poesi är bara så rent. Det är bara ord, det finns inget att gömma sig bakom. Ingen musik, inga bilder, det kommer direkt från poetens själ. Poeter är speciella människor, det kräver mod att vara en. Jag beundrar verkligen beat poeter särskilt mycket.

Några särskilda?
- Allen Ginsberg och William S. Burroughs. En hel del av krigspoeterna gillar jag också. Jag tycker att Kate Tempest är ett geni och John Cooper Clarke. Jag har varit och sett han många gånger och jag älskar honom. Just nu läser jag en hel del Rupi Kaur också.

Vilken är din favorit dikt?
- 'Song' av Allen Ginsberg eller vadsomhelst av John Cooper Clarke.

Finns det någon låt som du inte kan vara utan just nu?
- De Growlers 'City Club'

Du kommer ursprungligen från Manchester, som har en stor och låt oss säga omfamnade musikscen. Var det London-leverne eller karriärmöjligheter som gjorde att du ville flytta?
- Det var mer för karriärmöjligheterna som jag flyttade till London, men jag har haft mer framgång ute i Europa, så jag kanske borde överväga att flytta till Frankrike eller Tyskland. Jag vet inte!?

Vad gillar du att göra mest när du är hemma i Manchester igen?
- Att träffa mina vänner och min familj. Och min katt.

Vem är du på scen?
- Jag antar att jag försöker vara mig själv, i en mer självsäker variant. Jag vill ge publiken en show och få dem att dansa och ha det bra.

Är du den typen av artist som är väldigt glad över att stå på scen eller den som i princip är livrädd?
- Lite av båda, beroende på dagen i fråga och vilken form av show det är. Att headlina är mer upphetsande än att supporta ett annat band. Ibland får jag väldigt tung ångest innan framträdanden men jag jobbar på att hantera min stress bättre. Andningsövningar istället för whisky. Vem skulle ha kunnat tro det?

Vad har varit den mest minnesvärda spelningen hittills?
- Troligtvis Glastonbury eller Garorock Festival. Bara för de stora publikhaven och gratis sprit! (skrattar). Sen att bli kroppsvisiterad vid den Schweiziska gränsen var ganska konstigt.

Det är inget jag kommer glömma särskilt snart ...

Hur ser det ut med kommande spelningar nu?
- Vi blev just tvungna att lägga ned våran planerade USA turné eftersom våra visum inte ville komma i tid. Det suger ju en del, men vi är istället påväg till Tyskland för en egen turné under två veckor och så har vi en del festivaler och en show i Paris snart, så allt väl!

Kommer väl åka till Amerika senare istället förhoppningsvis, för en större och bättre turné.

Jag vet att ni gjort del gig utanför England. Men hur är det med Sverige?
- Jag vill verkligen komma till Sverige snart. Jag har varit i Göteborg tidigare och gillade det väldigt mycket. Jag skulle älska att spela på Way Out West festivalen där. Behöver hitta en agent där!

Så med nya albumet ute. Vad har du planerat härnäst nu under 2017?
- Massor av turnerande och festivaler. Och att sedan börja skriva på nästa album!

Slutligen ... jag säger Madonna. Du säger?
- Inte idag.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com