Natalia Kazmierska &
Martin Aagård

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 3 oktober 2018

Aftonbladets föräldralediga kulturskribenter Natalia Kazmierska och Martin Aagård såg Keanu Reeves-film i tom biosalong och bestämde sig för att dödförklara populärkulturen. Är popkulturen död på riktigt?

De här pressbilderna ni tagit för boken. Det är lite "självhjälpsbok" aura över dom. Eller nåt i stil med "Aftonbladet Söndag". Om inte annat långt bort från ett Jonas Gardell-svartvitt författarporträtt?

Martin: Är det det? Det var ju precis vad vi ville ...

Natalia: (Skrattar) Ja, vi ville att det skulle se ut som en sån amerikansk bok, sådär 'How to Make Your Better Life in Ten Seconds'. En sån bok. Tanken var ju det i alla fall, men så insåg vi ju när vi tog bilderna att det var ganska svårt att härma den stilen. Och det tyckte ju fotografen också.

Men då blev vi lite sådär, oj då, för när det nästan blir rätt, så kan det ju även bli så himla fel?

Martin: Skulle man verkligen gjort det, skulle man ju behöva rekvisita, make-up och typ fixa hår och allt-ing sånt där. Kanske spelat ut det ännu mer att det ändå var det vi ville. Men Natalia hade ju den här idén om hur bokomslaget skulle vara rätt tidigt tror jag. Att det skulle vara lite skräpkulturellt helt enkelt.

Natalia: Ja, precis. Det skulle se ut lite som en sån där billig och dålig självhjälpsbok. Så helt rätt träffat!

Martin: Du är den första som säger det ...

Natalia: Du har förstått boken bättre än nån annan ! (skrattar)

Var den komiska tonen något viktigt att ha med er i själva boken också? Att den skulle vara kul?

Natalia: Ja, det är klart, det var väl en av utgångspunkterna, dels att den skulle vara rolig att skriva och sen framförallt rolig att läsa också så klart! (skrattar). Men vi har ju liksom inte haft jättemycket tid. Vi har två små barn, vi har vår yngsta och sen har vi en till ganska liten. Så vi har alltså ganska ont om tid.

Så vi kände att om vi ska orka skriva en bok, så måste det vara ganska kul att skriva den också. Vi har lik-som försökt roa oss själva när vi skrivit den. Ungefär.

Martin: Ja, väldigt mycket så. Och det skulle ju också kännas som ett hån mot själva ämnet om vi skulle skrivit en tråkig akademisk bok om ämnet liksom. Den måste ju vara rolig.

Men det var ju också kul, för det är sällan man får släppa lös på det där viset.

Hur länge skrev ni på boken?

Natalia:
Idén är jättegammal. Jag började skriva på den här boken för kanske tio år sen eller nånting. Men det är ju väldigt lite av det jag skrev då som finns kvar i boken nu, eftersom popkultur förändras ständigt, så det vart ju liksom daterat. Precis som den här boken kommer bli snabbt! (skrattar)

Men sen låg den i byrålådan, jag tog fram den nån gång och sen la jag tillbaks den i flera år. Men sen började jag och Martin prata om den för kanske ... vad kan det vara nu då ... ett och ett halvt år sen kanske?

Martin: På våren där nån gång. Vi nämnde det då för Bokförlaget Atlas. Att vi hade idén om boken.

Natalia: De nappade på den idén och det var då som det blev att vi började skriva på boken på riktigt. Med att vi liksom började med olika kapitel och liksom att tänka på saker som "Det här ska bli sluttexten".

Martin: Vi fick en piska att börja göra det då, tror jag. Och vi har försökt skriva rätt intensivt, för risken var ju att den skulle bli inaktuell jättefort. Vi ville att den skulle kännas färsk när den kom ut.

Natalia: Precis, att vi skulle få med mycket av det som pågick just när vi skrev den. Båda vi skriver ju i Aftonbladet och är journalister och vi ville få med det också. För journalister skriver ju "här och nu" och vi vill få med den känslan om att vi har skrivit mot en deadline, liksom hela "stoppa pressarna" känslan.

Martin: Att man alltså får med sig nyhetshändelser ...

Natalia: Och vi fick ju med, precis i sista stund, så var det ju en stoppa pressarna-grej när Avicii dog. Det är något som är med i boken. Men det hände liksom dan innan den gick till tryck.

Martin: Det nämns bara lite.

Natalia: Vi typ ringde våran förläggare och bara sa "Stoppa pressarna, vi måste få med det här också!"

Martin: Ah, exakt så var det faktiskt.

Ni har ju som sagt skrivit mycket innan, men en bok är ju trots allt ett helt annat projekt. Något mycket större än, säg, en ledarartikel. Även att skriva tillsammans måste varit ganska annorlunda?

Martin: Egentligen inte, dels är ju materialet i boken sådant som vi tidigare har publicerat i Aftonbladet. Om man googlar runt kan man hitta delar av boken som redan är publicerade och sen, just i det här fallet, för jag vet inte hur andra människors skrivprocesser ser ut. Men jag tror att, för oss, så var liksom uppgi-ften att skriva tjugo stycken jävligt långa artiklar! (skrattar). Och det är ju en sån bok också. Dels är det ju tio essäer som är väldigt tydligt avgränsade och i dom finns det också ämnen som upprepar sig lite sen vad vi skrivit om innan. Men jag tyckte inte att det kändes som att jag behövde tänka om i hur jag skrev. 

Natalia: Nej, egentligen inte. Inte i skrivsättet.

Martin: Kanske att slippa stryka. Vanligtvis sitter man och slaktar darlings för att få det till 1500 tecken.

Natalia: Precis, i tidningen måste man ju alltid skriva kortare än vad man vill. Det blir alltid väldigt kort, medan man i en bok kan göra mer av en utvikning och då behöver man inte stryka det man inte vill.

Typ så. Sen det här med att skriva i par, jag menar vi träffades ju egentligen genom journalistiken, för att Martin var chefredaktör för en liten konsttidning. Eller liten ... en ganska stor konsttidning.

Martin: Den största i Sverige.

Natalia: Ja, men den var ju liksom liten i jämförelse med Aftonbladet! (skrattar). Jag var i alla fall skribent och det var så vi träffades. Så vi har alltid skrivit. Det var verkligen ingen grej att skriva tillsammans ege-ntligen. Det är ju många som har undrat liksom, hur det var att skriva, men det var ju helt konfliktfritt.

Det var ju inga som helst problem.

Martin: Men det är ju också för att man har förtroende för varandra, att vi gillar varandra som skribenter.

Jag vet ju att Natalia gör mina texter bättre.

I fråga om urval till boken, satt ni hemma och tittade på massa skräpfilm och gamla dokusåpor?

Martin: Nej, alltså jag tror det pågått i så många år i våra huvuden att vi redan hade samlat på oss en massa exempel. Vi hade pratat om det här i så många år att det utkristalliserat sig i vissa intressen liksom. Själva idén och själva ideologin som vi byggt upp kring popkultur och historia tror jag fanns klar redan från börj-an. Även om den inte var färdigformulerad så visste vi vad vi hade för syn på populärkultur.

Natalia: Men vi satte oss ner och sa "Det här måste med" och lite så där. Och sedan blev det mer och mer strukturerat kring vilka kapitel olika delar skulle kunna vara med i.

Så det var liksom mer av ett struktureringsarbete ...

Men sen började ju projektet då för tio år sedan och då hade jag först en idé som kom ur att jag kom ihåg dokumentärfilmen 'Super Size Me' om en kille, Morgan Spurlock, som konsumerade McDonalds-mat för att se hur det skulle påverka hans kropp och hans hälsa. Jag tänkte då "Men det här kan man göra med dålig kultur också". Att precis som med skräpmat kan man göra det med skräpkultur med.

Så då hade jag en period när jag tänkte att jag skulle skriva det här som ett reportage.

Då blev det binge?

Natalia:
Ja, då konsumerade jag en massa skräpkultur och hade liksom idén om att göra ett reportage om endast det och hur det påverkar mig som person att bara konsumera skräpkultur i en eller två månader. Men det var också då jag kom fram till att det fanns ganska lite, det var ju inte så populärt som jag trodde!

Jag gick och såg filmerna som fått ett plus i tidningen och då var jag ju helt ensam i biosalongen. Det var liksom inte sådär "all over the place" som det framstod. Som en sån där stor kraft som förstörde allting annat. Utan det var tvärtom. Den var ganska marginell ofta. Så kallade "dåliga TV-serier" sändes på dåliga tider eller mitt på dan. Det blev mer en fråga om hur jag skulle hinna se dom, för det var så konstiga tider att jag inte var vaken. Så då insåg jag att "Jaha, det här är ju inte den stora kulturen som håller på att ta över, utan det är tvärtom. Den håller på att försvinna". Då vände det.

Då blev det inget sånt reportage! (skrattar). Utan då blev det en annan tanke som föddes.

Hur definierade ni vad ful- och finkultur är?

Martin:
Det jobbade vi oss lite fram till, tror jag. Vi visste rent tydligt vad det var rent empiriskt, men man kan ju inte direkt se på något och säga "Det där är popkultur!" eller "Det där är skräpkultur". Så att förs-tå varför tog väl ett tag för oss, men vi jobbade oss fram till den här tanken om att fulkulturen är en kultur som är tillgänglig för alla och även att det handlar om en kultur som gjort marginaliserade människor till stora internationella hjältar. Fattiga människor, arbetarklass, svarta, homosexuella, det är ju det den han-dlar om, den har gjort det i symbios med hela 1900-talets framväxande medier. Först genom filmen så klart och sen TV:n, musiken, tidningarna, media och skvallepressen, inte minst. Det är därför vi har det.

Jag har väl själv fortfarande svårt att se denna popkulturella död framför mig. Snarare får jag bilden av att den är större än nånsin. Se bara antalet Nicolas Cage-filmer eller alla superhjältar på bio ...
 
Natalia:
Det är ju absolut mycket superhjältefilmer nu, men det säljs ju inte så många biljetter som filmbo-lagen vill. Många av dom här stora filmerna går ju lite med förlust eller går i alla fall inte med den vinst som man förväntar sig. Det är därför man gör alla de här uppföljarna som en desperat grej för att nå publik.

Men det är inte allid det lyckas utan många såna här blockbusters går med förlust.

Martin: Hollywood är ju verkligen på super-dekis. Vi nämner faktiskt superhjältefilmerna i boken. För det är ju bara att titta på vad är det för superhjältar som det handlar om. När skapades dom superhjältarna?

Det måste ha varit nån gång på fyrtio- eller femtiotalet? Kanske sextiotalet också. 

Natalia: Det är ju inga nya hjältar.

Martin: Själva "råvaran" superhjältar, den kreativa populärkulturen, har ju bleknat. Sen har vi ju tusen-tals brasklappar i boken också om varför det här inte är sant. Men riktningen pekar ju åt det här hållet.

Så resonemanget är att popkulturen kanske inte dog lika mycket som den bara fortsatte fokusera på "gamla hjältar" och således tappade en nutida, ny, relevans på det sätt som den hade till en början. Många superhjältar kom ju till exempel ur 30-talets världskrig. Men vi har inga hjältar för vår tid?

Martin:
Ja! För när superhjältarna uppstod så var det ju typ-exempel, många av serierna då gjordes av europeiska flyktingar som efter världskrigen kommit till USA och där försökte hitta sin nisch.

Natalia: Även många av Disney-filmerna bygger ju på gamla europeiska sagor, som Bröderna Grimm.

Ändå märker man ju idag att många ledarskribenter exempelvis använder sig av gamla Marvel och DC-hjältar som 'Black Panther' och 'Wonder Woman' för att karaktisera samtiden här och nu ...

Martin: 'Black Panther' var väl första gången på länge som jag kände att det fanns nått slags popkulturellt medvetande i en film. Att under Trump-åren nu så är det den här storyn vi ska berätta. Sen är ju absolut 'Black Panther' och även 'Wonder Woman' gamla figurer.

Natalia: Det är ju ändå retro eller vad man ska säga ...

Martin: Samtidigt var ju 'Black Panther' en mycket mer revolutionär grej 1968 än vad det är idag, Femtio år senare. Det är ju verkligen gamla grejer som dom hela tiden återupprepar.

Natalia: Men retrogrejen i det är ju också viktig. Alltså att det är retrokultur. För vi ser ju hela tiden pop-kulturen som något som rör sig framåt och inte som något som fastnar i gammalt och gör "remakes".

Vad känner ni själva att det är som behöver hända för en ny popkulturell-revolution?

Martin: Jag fantiserar om att det ska komma mängder av bisarra subkulturer, som kanske till och med rör sig utanför internet. Jag läste om hur hardcore-punk scenen i Washington hade blivit så trakasserade av den nya alt-högern som sökt upp spelningar som punkarna gör och rapporterat om dom till myndigheter-na. För dom hölls ju oftast i ockuperade hus och fastigheter som saknar brandskydd, helt enkelt. Och så kom myndigheterna dit och stängde spelningarna. Och vad gör man då?

Jo, då slutar man ju berätta om sin verksamhet på sociala medier. Man slutar prata om det på internet.

Man kör "word of mouth" och flygblad istället. Och det är ju gamla klassiska subkultur-tricks. Jag vågar hoppas på att det kommer uppstå nån slags nya subkulturer eftersom vi nu lever i en så jävla konservativ tid nu. Människor behöver ju ventiler för sin identitet.

Natalia: Sen är vi ju lite inne på det i ett kapitel som bland annat handlar om 'Wonder Woman' men också att det finns musikfestivaler med endast kvinnliga artister, man har börjat prata om kvinnor i Hollywood och kvinnliga regissörer. Även om dom är försvinnande få så finns dom ändå nu vilket dom inte har gjort tidigare. Kan man se det här som någonting nytt? Det kan man nästan se, det är fröet till vad som ska komma och att det blir en mer kvinnlig popkultur än det var på 1900-talet.

Den var ju väldigt dominerad av männen då.

Jag tänker också lite kring det här med sociala medier. Förr fick man kanske en lite mer romantise-rad bild av vad kändisar gjorde för man särskiljde dem från alla andra på ett sätt som man inte gör idag. Det fanns ju något förtrollande med en rockstjärna som levde det livet. Idag skulle de väl boj-kottas från internet istället. Är inte det något som motverkar popkulturens framväxt också?

Natalia: Vi skriver lite om det i kapitlet om skvallerkultur och skvallerjournalistik att det på ett sätt är så. Det är ju som du säger att det kanske har blivit lite mer städat. Samtidigt så är det många kända artister som använder sina Instagram-konton för att sälja produkter. Alltså, att det har blivit rena PR-kanaler.

En artist släpper hellre en nyhet via sin Instagram än att prata med journalister om det. För dom vill inte att någon annan ska skriva om dom, utan dom vill berätta själva och styra sin egen story.

Och det tror jag har gjort alla stjärnor mycket tråkigare.

Man tror att man har en sån himla tillgång till Beyoncé men det har man ju inte. För det är ju verkligen hennes skapade bild av sig själv och hennes äktenskap med Jay-Z. Det är ju hennes konstruktion och den kan aldrig bli lika intressant som om andra fått berätta. Det blir aldrig lika intressant och aldrig ofiltrerat heller. Man tänker att det ska vara den riktiga Beyoncé när hon berättar med sina egna ord ...

Men det finns ju inget så tråkigt som när stjärnor ska berätta med egna ord.

Martin: Och alla stora, framförallt kvinnliga och tragiska, popkulturöden under 1900-talet berättades ju av skvallerjournalistiken. Som med Whitney Houston och Marilyn Monroe. De var ju produkter av en skvallerjournalistik som var jävligt skarp och som vågade berätta.

Men sen, jag måste också säga att det här med varför rockbiografin ser ut som den gör ... med knark, brott och elände ... det är ju för att rock skapades av kriminella människor på samhällets utkanter. Det är också en av våra poänger. Rockbiografin har ju idag blivit en utskrattad genre i sig, när man släpper en själv-biografi som ska innehålla så mycket droger som möjligt för annars blir det inget kul.

Men det finns en anledning till att den ser ut som den gör.

Det är ju något ni tar upp i boken med att det inte är lika lätt att slå igenom idag. Det här trots att det finns så mycket större möjligheter till det egentligen. Men det blir väl just också en klassfråga då när "knarkarna" och "de kriminella" inte får bli upphöjda till att vara våra stora stjärnor längre?

Martin:
(Skrattar) Knarkarna får inte samma chanser! Nej, men det är ju faktiskt så det är. Det finns också statistik att se över det här. Vi har tittat på hur musikgymnasiet är jätteviktigt om man ska bli popstjärna i Sverige idag. Men det är också svårt att tycka att det är något dåligt. För de flesta människor idag, som har en gymnasiebehörighet och en talang, kan ju faktiskt gå på ett musikgymnasie.

Natalia: Vi önskar ju inte heller att fler skulle knarka. Så är det ju inte heller. 

Martin: Men det är ju samtidigt inte jättekul. Det är ju inte så att popmusiken skapades av människor med en gymnasiebehörighet. I England, som har ett mycket mer extremt klassamhälle än vad vi har, har folk rasat över hur det i större utsträckning är privatskole-elever som dominerar topplistorna.

Vi kanske är på väg mot ett liknande klassamhälle här ...

Beyoncé är väl den artist som oftast lyfts fram som den största och viktigaste artisten idag. Tycker ni trots den här nämnda PR-maskinen runt henne att hon är den artist av mest nutida relevans?

Martin:
Beyoncé är väl egentligen ett typiskt populärkulturfenomen. Hennes make började ju inte minst som knarklangare. Men dom börjar ju samtidigt bli ganska "seniorer" nu.

Natalia: Ja, dels det och att de är en småbarnsfamilj, precis som vi! (skrattar). Men sen har dom ju också blivit som en industri nästan. Hela den familjen. Det är ju mega-konserter, det finns merchandise och det finns egna klädmärken. Så det är en stor industri och det är ju nånting som går förlorat tycker jag när man blir till en produkt på det viset, så himla mycket och även så självmant.

Många stora är ju produkter, men det känns kanske inte som framtiden eller det mest spännande just nu.

Det är ändå där i RnB och hiphop det rör sig nu. Medan pop och rock kanske blivit lite bekväm ...

Martin: Vi skriver ganska lite om hiphop, därför att vi inte är hiphop-experter och vi låter väl folk som är det skriva om det istället. Men hiphopen är ju numera världens största musikstil och världens största kult-urform kan man väl också säga. Det skiftet har skett nu dom senaste åren. Vi nämner i boken 2017 som året då rap och RnB blev större än all annan pop- och rockmusik i försäljningssiffror.

Där, i hiphopen just nu, så pågår striden om vem som ska få definiera den. Är det en hiphop-artist ur svart kultur? Vilken roll fyller de vita rapparna och hur mycket rätt har dom till den här musiken?

Det här med kulturell rätt är intressant för populärkulturen har väl alltid byggt på nån slags konsta-nt kommersialisering av all kultur. Se Elvis. Men idag bojkottas Katy Perry för en "svart" frisyr?

Martin: Approprieringsdebatten är skitsvår. Vi har försökt tackla den på ett lite annat sätt. För det är självklart inte något fel, så har popkulturen alltid funkat. Den har varit extremt effektiv på att sno. Folk har snott musikstilar, folk har snott en frisyr, man har snott allt av alla hela tiden. Och så ska det vara. Det ska inte spela roll var något kommer ifrån. Men! De som drivit den här debatten är ju folk som kommer ur minoriteterna. Det är ju de svarta, och kanske en del kvinnor, som säger att "Men ni har ju stulit vår kult-urform". Och om man tittar på det ur ett upphovsrättsperspektiv, så tycker vi att det är berättigat.

Därför att finkulturen har alltid haft en upphovsrätt som har skyddat utövarna och konstnärerna. Men mycket av popkulturen har aldrig varit skyddat. Om du uppfunnit ett mode eller uppfunnit ett sätt att rappa, om du har uppfunnit ett nytt beat eller ett nytt groove, så har det spridits omedelbart just därför att man inte har kunnat patentera det. Du har inte kunnat skydda det på något vis.

Och då har vi ju konstnärer där ute som har uppfunnit jävligt mycket saker som dom inte har fått betalt för. Och nu känner dom att de har rätt till det. Då känner jag att om vi bara avfärdar approprierings-debatten och säger "Ni är fjantiga som säger så här, klart vita ska få rappa!" då missar man den aspekten.

Natalia: Egentligen så tycker vi det är rätt att få sno saker, men man måste även förstå de som blir arga.

Det finns ju väldigt mycket kultur idag som kanske inte alls kommer ut på kanalerna som ni eller jag växt upp med. Det är väl tio år mellan oss cirka. Kan det vara så enkelt som en generationsfråga? Att vi helt enkelt fastnat i vad som finns på bio eller i bokhandeln ... än på Youtube eller Soundcloud?

Martin: Så är det ju! Och ingen blir ju gladare än oss om det är så att det finns där ute ... och det finns ju där ute. Men det finns en aspekt av det som är annorlunda nu än det var då. Och det är ju att det är inte stort.

Det är liksom inte Michael Jackson-stort. Det kommer aldrig bli ett världsdominerande kulturuttryck om det håller sig på Soundcloud. Det är en subkultur och det är fint. Det är jättebra.

Men det är liksom inte "populärkultur".

Natalia: Och en annan egenskap som populärkulturen hade då var ju också att den ansågs vara så hotfull. Man hade liksom varningstexter på CD-skivor för låttexter som inte ansågs rumsrena och den var på många sätt motarbetad politiskt från olika håll, både från vänstern och från högern. Man tyckte den var skadlig på olika sätt och den sågs på som hotfull. Det säger ju också nånting om dess kraft då!

Nu när det dyker upp nått kulturfenomen som är tillräckligt stort omfamnas det ju genast av Jonas Sjöstedt som vill ha med sig det på scenen under sitt första maj-tal. Det blir direkt en del av makteliten.

Dom vill ju gärna vara en del av det här. Så det blir aldrig nån motkultur mot någonting etablerat.

Martin: Men det finns ju så klart. Jag såg att Säpo blivit intresserade av några jävligt små rappare från no-rrförorter i Stockholm. Rappare som gör videos där de har med lite lokala gangsters och sånt. Då blir det ju popkulturellt-intressant när Säpo sitter och tittar på rap-videos för att förstå vad som händer i förorten.

Men jag tror aldrig det kommer bli lika stort som det var förut. Och det handlar förstås också om media. Den här historien går parallellt med massmedierna och att massmedia inte är vad det en gång var.

Jag är inte säker på att det är så stor skillnad. Trump har ju lyft fram TV-spel på samma sätt som det fanns panik kring musik innan. Och det finns många stora namn fast som inte syns i vanlig media. Tror exempelvis ingen av oss här vet vilka alla stora namn på Instagram är idag?

Martin: Nej, jag har ingen aning ...

Natalia: Ariana Grande är väl störst på Instagram? Sen är väl Justin Bieber jättestor. Rihanna och Beyoncé är väl säkert stora också. Alla dom där. Det är väl väldigt mycket kvinnor.

Det är ju exempel på såna som har många följare där för att dom redan är kända från annanstans. Men det finns ju oerhört många kändisar idag som följs av miljontals och som inte är Justin Bieber. Människor som, om vi ser till ren räckvidd, faktiskt är större än många vi ser på som "ikoner"?

Natalia: Det är ju Pewdiepie som är störst på Youtube fortfarande. Fast nu såg jag att det var nån sån där indisk Bollywood-kanal som höll på att gå om honom. Men han är ju störst i världen.

Martin: Är han så jävla stor?

66 miljoner följare tror jag han har nu ...

Natalia:
Ja, det är helt sinnes.

Martin: Det är Göteborg som är framtiden! (skrattar). Men han har väl också gått på privatskola?

Han gick på universitet, men hoppade av första året och jobbade i nån korvkiosk innan Youtube ...

Martin: Lucky guy!

Vi har ju några EU-lagar nu som vill styra innehåll på internet. Om det redan är svårt för kultur att komma vidare idag, vad tror ni då att ett copyright-internet innebär för populärkulturen?

Natalia: Vi skriver lite om hur lagar om yttrandefrihet redan har påverkat journalistik. Skvallerpressen användes ofta som ett slagträ i den debatten, det var kungligheter i England som drev fram en debatt kring kränkande fotografering vilket vi har lagar kring i Sverige nu. Men det är ju egentligen helt och hållet för att begränsa paparazzi-fotografer. De kan man ju tycka vad man vill om, men de har verkligen varit jätte-viktiga för populärkulturen och fångat stjärnor på bild när de inte velat.

De har varit med och skapat stjärnor och fört ut dem till folket! (skrattar)

Så den typen av lagar, om bilder som inte får spridas, finns ju redan och har påverkat mycket tycker jag.

Martin: Alltså när internet kom så fanns det ju en annan potential. Piratpartiet hade ju rätt egentligen, det fanns en potential kring att göra en gigantisk kulturrevolution då. Då var det en upplöst upphovsrätt. Om internet hade fått fortsätta som det var hade upphovsrätten mer eller mindre försvunnit. Och då hade förutsättningarna för kanske framförallt musiker sett jävligt annorlunda ut.

En anledning till att riktigt gammal kultur fortfarande produceras, som gamla pjäser och gammal musik, är ju för att den kostar ingenting. Om en symfoniorkester vill spela Beethoven så behöver dom inte betala ut Stim-pengar för det. Men att spela något nyskrivet av The Knife? Då kostar det massor med pengar.

Så det hade ju förändrat alltihopa. Men det slogs ju ner redan 2008 med Pirate Bay-rättegången.

Och nu stramas ju internet åt mer och mer ...

Natalia: Men du tänker på den här nya EU-lagen eller? Jag är inte helt insatt i vad den nya lagen betyder?

Den betyder väl att länkar i sig blir upphovsrättsskyddade och man får sluta avtal och betala för att dela saker. Det skulle även kosta Google pengar att länka. Så risken är väl att mycket försvinner?

Martin: Den kommer bli omöjlig att efterfölja känns det som. Men vi kommer ju loosa mycket på att göra det svårare. För vi lever ju i en tid då den här idén om att man ska slå igenom på egen hand är jävligt stark. Så jobbar ju även skivbolagen nuförtiden, dom signar ju aldrig en artist som inte redan har hundratusen Twitter-följare eller en massa följare på insta. Dom får ju marknadsföra sig själva på ett helt annat sätt.

Men den kulturen i sig kanske är över nu. Och då kommer det väl komma något nytt sätt. Vad tror du?

Risken är väl överhängande att det mest blir en massa PR-artiklar som får det stora utrymmet ...

Natalia: Det kommer ju såklart påverka. Samtidigt tror jag det var Andres Lokko som nyligen skrev om hur många artister börjat släppa låtar på olika porrsiter, på Pornhub. För där finns det inte några regler kring sådana här saker. Var det inte därför just? För att kringå upphovsregler? Folk började lägga ut där och det blev sedan till en grej och nu till slut har det blivit lite coolt att släppa sina låtar där.

Det är kanske inte för att komma undan just den här lagen, men ändå för att kringå regler på internet.

Jag har bara några sista snabba frågor innan vi avslutar. Fem olika saker som jag tänkte att ni kan säga huruvida det egentligen är fin- eller popkulturell fulkultur. Först ut ... WayOutWest?

Natalia:
Fin! Det känns som en sån framtidsfestival som är dyr och väldigt "boutique-ig".

Martin: Precis, finkultur. Den är kanske Sveriges främsta boutique-festival om man säger så. Den är väl ganska medelklassig av olika skäl. Och vi var ju även där i år och pratade om vår bok.

Då höjdes förstås ribban lite. Bokmässan?

Martin:
Det är ju en kändismässa. Det är ju femtio procent kändisar.

Natalia: Sen går man förbi Svenska Akademiens monter som bara känns stökig och inte alls speciellt elitistisk eller vad man ska säga! (skrattar). Nej, men den kanske är fulkultur?

Nya akademiens alternativa nobelpris?

Martin:
Åh! (skrattar). Den var svår, vilka är det som de har nominerat? Alexandra Pascalidou är ju lite populärkultur ändå alltså. Hon har tagit sig fram lite ändå. Jag säger fulkultur på den.

Natalia: Bra frågor här. Jättebra fråga faktiskt. Jag skulle nog säga finkultur? Eller? I och för sig så känns det som att den hatas av alla inom finkulturen. Blir tveksam. Nej, jag tycker nog den är finkultur.

Jimmie Åkessons "Stänga ner P3" rant?

Martin: Här är jag bestämd med att det är finkultur. Just det där föraktet för vulgära medier och vulgär kultur är en väldigt, väldigt gammal extremhöger åsikt. Det finns en linje mellan Henry Fords antisemiti-ska hat mot jazzmusiken till Jimmie Åkessons hat mot media. Faktiskt.

Han må utmåla sig själv som en massornas man, men när det kommer till de här viktiga frågorna, då är det ju en väldigt elitistisk syn på vad som är kultur och inte som han har.

Det är faktiskt finkultur.

Natalia: Ja!

Den sista då. Martins band Doktor Kosmos?

Martin: (Skrattar) Nu ska vi få höra! Natalia sågade ju oss en gång i en Expressen-krönika. Det här var ju långt innan vi träffades. Men en av hennes poänger var att vi såg så jävligt medelklassiga ut på skivoms-laget. Vilket var helt sant. Men jag var den enda i bandet som vågade erkänna det.

Dom andra blev skitsura.

Nu är det ju inte sån jävla medelklass-bakgrund på allihopa som det kanske framstår som. Men visst, vi började spela tillsammans på universitet. Så nä, vi kommer inte runt det ...

Natalia: Ni kommer inte undan ...

Martin: Vi är popkultur.

Sociala medier:

Intervjuade av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com