Name The Pet

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 13 maj 2019

Under namnet Name The Pet producerar Stockholmsbaserade Hanna Brandén elektronisk popmusik som inspirerats av tidiga tvåtusentalets brittiska klubbscen. Hennes tredje album 'Än' handlar om tid.

Det finns ju en hel del kända husdjur i populärkulturen vi kan namnge. exempelvis Rottweilern i 'Fira med Ferris' eller chihuahuan Bruiser i 'Legally Blonde'. Vilket husdjur vill de ge shoutout till?
– Afghanhunden Ice på mitt albumomslag.

Behöver vi gå in på namnet Name The Pet?
– Jag döpte min Myspace-sida till det 2008 för att jag behövde hjälp att hitta ett bra artistnamn. Jag tänkte att mina vänner skulle gå in och lyssna och hjälpa mig komma på något. Men sidan spreds och så började det skrivas om mig och min musik som Name The Pet. Så då fick jag heta det.

Därefter försvann du ju ett litet tag och uppenbarade dig först igen 2014. Hur var åren där?
– Lärorika. Jag var med om mycket extrema upplevelser av olika slag, både bra och dåliga.

Är det alla dina svenska låtar sen 'Över' som är med på den här tredje skivan?
– Yes.

Man brukar ju generalisera att det första albumet är "låtarna man samlat på sig" och andra albumet är "mer av ett kapitel" av ett mer, kanske, sammanhängande slag. Kan vi dra dig över samma kant?
– Ja, men så är det nog ... när jag gjorde mitt första album var jag heller inte helt klar över vilka låtar jag vi-lle skriva till mig och vilka jag ville skriva till andra. I och med att jag producerade det andra albumet helt på egen hand blev det ju naturligt mer sammanhängande än det första.

Vad markerar det tredje då?
– Det känns som att jag knäckte en kod med tredje albumet och samarbetet med Linn Fijal.

Som att bitarna föll på plats typ.

Hon har varit medproducent på denna?
– Ja! Linn har mixat och co-producerat. Jag är så glad att jag träffat henne. Under den här albumprocessen har hon kommit in i vad som känts som slutskedet av låtarna och bollat idéer, satt sound och producerat klart dem med mig. Det har varit fantastiskt, både för musiken och för min kreativa process.

Är det nervigt inför en release fortfarande?
– Absolut så dyker det upp känslor där precis innan släppet, men jag vet inte om jag skulle beskriva det som nervigt. Jag försöker se alla känslor som en del av processen.

Ger det något till den själva kreativa sidan av dig att släppa musiken själv?
– Första albumet jag gjorde släpptes via EMI-ägda Dolores Recordings, sedan dess har jag varit indie. Själv-klart är det kreativt utvecklande att vara fri att göra det jag vill.

Jag skriver och producerar dock även till andra artister och då får de ha sista ordet.

Du skriver och producerar även för andra?
– Ja ...

Vem hade du inte ogillat att skriva en låt till?
– Sade.

Sista singeln innan släppet blev 'Boy'. Vad kan du berätta om den låten?
– Jag var väldigt inspirerad av UK garage när jag producerade beatet vilket nog hörs i refrängerna. Jag har lyssnat mycket på Sade under den här albumprocessen. 'Boy' handlar om den existentiella aspekten av tid. När jag nu hör albumet i sin helhet tänker jag att många av låtarna, på olika sätt, handlar om tid.

Just nu är favoritlåten 'Säg det' ... jag gillar hur vi fick till groovet i basen.

Men tidigare idag så var det 'Radion lovar regn' och igår 'Era kyssar'. Jag gillar alla.

Om du 2009 kunde liknas med en Pet Shop Boys-producerad Robyn som fått kärleksbarn med Garb-age och No Doubt tänker jag nog nu nog mer på typ ... ja, som ett lite mer svenskt Massive Attack?
– Sade och brittisk dansmusik från tidigt tvåtusental är nog de största inspirationskällorna.

Ändå intressant sett till att du gick på jazzgymnasie?
– Jo, men det finns många elektroniska producenter som har rötterna i jazz.

Little Dragon och Björk är två andra exempel.

Vad fick dig att börja skriva låtar på svenska istället för att fortsätta på engelska?
– Jag provade och upptäckte att jag kan nå djupare in i mina egna känslor när jag skriver på svenska.

Var "popstjärna" något du ville bli tidigt?
– Ja, men jag tänker att alla barn vill det.

Alla barn med ett musikintresse åtminstone. När blev du medveten om din röst?
– När jag var tonåring och märkte att andra började reagera på den och känna saker när jag sjöng.

Några år senare har du grundat nätverketJ för kvinnor i musikbranschen?
– Jag och Rosanna Munter grundade ⌘J för några år sedan. Det är ett stöttande nätverk för kvinnor som på ett eller annat sätt arbetar i musikindustrin. Vi ses en eller två gånger per år.

Det slutar alltid med nya samarbeten och bra utbyten.

Har musikvärlden blivit mer jämställd än när du började för tio år sedan?
– Absolut, även om det är en bra bit kvar.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com