My heart is a metronome

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 8 februari 2017

Intervjun möter rockbandet My heart is a metronome för ett samtal om den fulaste staden i Sverige, den kommande EP:n och att skriva låttexter när man sitter nybadad på en stubbe.

Hur spenderar som man som bäst dagarna i en liten håla som Tierp?
– Nu finns ju inte Benny's grill längre tyvärr ... men att trycka en flottpuck där har ju annars varit ett måste. Klättrar du upp på silon finns risken att du åker dit för olaga intrång, men det är det värt. Speciellt en sommarnatt för att se soluppgången över åkrarna. Det är magiskt. Det sägs att kajorna flyger upp och ner för att dom inte vill se den fula orten, men vi tror mer på att dom gör det för att tacka gud.

Att EP-skivan fick heta just 'Tierp' beror på titelspåret med samma namn. Mattis spenderade sina första arton år där och det kändes inte mer än rätt att Tierp skulle få sätta namn på en låt ... och även EP:n. 

Vad har de andra i bandet för relation till orten?
– Gustaf är uppvuxen i Sikhjälma utanför Tierp, så han har hängt mycket i horden han med. Felix är född och uppvuxen i Uppsala, men har spelat fotboll i Tierp ett par gånger!

Låten handlar ju om minnen, orten och vänner ... och att hålla kontakten med dessa.

Vad gör ni i musikvideon?
– Vi cyklar, bastar och sjunger. Det var meningen att vi skulle ha en stilig svartvit video där vi cyklar genom ett höstligt Tierp ... men sen kom årets snöstorm. Vi fick improvisera och filmade det mesta i en tagning och vi är jäkligt nöjda med hur det blev.

Det blir inte bara en låt utan en hel EP. Vad har lyssnarna framför sig i resten av låtlistan?
– Jajje! Det är fyra låtar som vi alla är riktigt nöjda med och som kompletterar varandra bra. Det känns lite som att kläcka fyra grisiga ungar vi är mycket stolta över. Man kan hitta saker i både soundet och texterna som för dom samman men det är ändå fyra olika låtar med olika känslor och teman. Soundet är nog det som håller ihop låtarna mest. Vi är bara tre personer men har alltid försökt att bygga stora ljudlandskap, inte för att kompensera utan för att vi helt enkelt tycker att låter bra. Det känns som vår grej ...

Vad har ni för egna favoriter bland låtarna?

Mattis: Det varierar ... men 'Tierp' är nog favvon. Den är Rrlig att spela live och jag får riva av ett grisigt solo och den känns mest personlig rent textmässigt.

Gustaf: Det har ändrats många gånger längs den vägen fram till färdig produkt. Men overall säger jag nog 'Queen'. Den är mycket My heart is a metronome men är ändå något väldigt annorlunda för att vara oss.

Felix: Jag tror att favoriten är 'Bubble'. Den är rå, den är ärlig och den har ett satans drag i refrängerna! Men det är olika från dag till dag.

Hur närmar ni er låtskrivandet?
–  Oftast improviserar vi bara ihop saker tillsammans i replokalen. Det blir jäkligt roligt på det sättet och man vet liksom riktigt aldrig vart det bär av. Vi är mest kreativa i replokalen när vi nyss kommit överens om att vi bannemig inte får skriva något mer nytt utan måste få klart allt vi har påbörjat.

Då blir det precis tvärtom ...

Får nog säga att 'Queen' är den jag gillar mest. Gillar den starka längtan till sommar man får ...
– 'Queen' kom till genom att jam: ”Spela något groovy!” och: ”Åh, släng in en koklocka!” ungefär. Och så hade den ett parti som vi tyckte lät som något bandet Queen hade kunnat göra. Därför fick första demon heta Queen. Det partiet är inte kvar längre (skrattar). Men det fick däremot namnet vara. Texten skrev Mattis nybadad, sittandes naken på en stock, efter en springrunda och efter att ha sovit jour på sitt jobb ute i Sunnersta i Uppsala. Den handlar egentligen om flera saker ju längre in i låten man kommer ...

Men just de första verserna är väl egentligen en ren sommarkänsla. Känslan av sitta nybadad och naken på en stock, glassa i solen, och tänka på hur jävla skönt det är att alla andra är på jobbet men inte du.

Hur var det att spela in med Pelle Gunnerfeldt och Robin Schmidt?
– Det var ballt att få jobba med så pass "stora" människor i branschen. Pelle kan sin grej och det föll på plats ganska direkto ch det var samma sak med Robin. Vi har också eftersträvat ett lite grisigare sound och valde därför att spela in låtarna själva i vår replokal, med hjälp av våra vänner Jakob Jakobsson Blom och Axel Tovedal. Men för att ändå få det fläskigt lyckades vi snärja grammisbelönade Pelle på mix, som ju jobbat med The Hives, Refused och Veronica Maggio och Robin på mastering, han har jobbat med bland annat The Black Keys, Mumford and Sons och Ben Howard.

Det blev en ganska snygg produktion ändå. 'Grisigt' kan man ju inte säga att det är?
– Ja, men man kan väl förvänta sig en rå livekänsla med fläskigt ljud, helt enkelt. I och med att vi valde att spela in i replokalen fick vi också ett annat lugn och en chans att leka mer med grundljuden i gitarr, bas och trummor. I och med detta behövdes det knappt några extra pålägg, något vi använt oss av mycket tidigare.

Har ni blivit inspirerade av någon sett till det sound ni velat komma fram till nu?
– Tror att vi alla har ganska olika influenser faktiskt. Vi tänker dock inte så mycket på vad det vi spelar kommer ifrån utan vi brukar ofta jamma ihop saker utan riktlinjer. Det blir mer eget så! Sen så har man ju så klart favoritband! Mattis älskar till exempel Wintersleep, Ben Howard och Kings of Leon.  Gustaf gick på jazzgymnasium och blev under den tiden matad med mycket från den världen. Bo Kaspers orkester har varit med sedan dess, med jazzig lekfullhet blandat med vanlig popmusik och riktigt bra texter. Annars är det mycket indierock nu, skulle kunna droppa namn i timmar, men hoppar det.

Felix lyssnar på allt möjligt, verkligen. Ena dagen är det Mumford and Sons, andra dagen är det Gojira och den tredje dagen är det dagens hits ...

Föredrar ni at vara i själva låtskapandet eller att vara ute och leverera inför publik?
– Det är askul att repa och skriva låtar, men att få presentera dessa live är en ganska skevt ball känsla. Första gången folk sjöng med i låtarna gav en gåshud. Svårtoppat. Vi håller för tillfället på och kikar på gig-möjligheter nere på kontinenten! Det är full rulle med allt möjligt som tar tid nu, men så fort något spikas kan man läsa det på våra sidor. Releasespelning är nära på spikad!

Den blir i ölvänlig lokal någon gång i mars hemma i Uppsala. Vi hojtar när allt är på plats.

Vilken är eran mest minnesvärda spelning så här långt?
– Vi har haft en drös fina så kallade 'full patte' gigs genom åren. Allt beror på publiken. Vi röjer alltid på rätt bra från scenen, men när publiken är på gång blir man extra speedad. Energin studsar fram och till-baka liksom. Men det enskilt mest minnesvärda gigget hittills måste nog bli det som vi gjorde i Musik-hjälpens glasbur. Direktsänt med kameror i nyllet och ändrade förutsättningar gjorde att vi improviserade en version av vår då nysläppta singel 'Turtle' på gitarr, kazoo och en pocketbok!

Live vill vi att publiken ska ha minst lika roligt som vi har, släppa loss och spåra ur. Det behöver man ibland i en värld som denna.

Ni har gjort er ett namn som ett riktigt bra liveband. Men vad vill ni säga med musiken i stort?
– Det var Mattis som startade My heart is a metronome efter att det pågrund av ambitionsnivå skitit sig med flera tidigare band. Han drog tillsammans med vår gode vän Henrik 'Bollplanket' Karlsson upp till en stuga i Hälsingland för att spela in de låtar han jobbat med på sidan av tidigare projekt. Efter ungefär ett halvår av mixande och trixande släpptes EP:n 'Sketches' och han gav sig med gitarren på ryggen ut på en luffarturné genom Europa. Spelade på allt från rökiga barer i Budapest till lyxstränder i Nice ...

Väl hemma kom han väl på att det inte var så jäkla skoj att lira själv som han trott och tog in Gustaf och Felix på bas och trummor. Det klaffade direkt. Mattis kände Felix och Gustaf på olika håll sedan tidigare och bokade kort och gott in ett tjyvrep i Felix gamla bands replokal ... där vi faktiskt repat sen dess.

Antar att det inte var Mattis som gav upp de tidigare banden på grund av bristande ambitiösnivå?
– Nej, Mattis var väldigt hård och tydlig med att det här självklart skulle vara en jäkligt roligt grej, men att det handlade om att lägga allt på ett kort och satsa på musiken ... något alla var med på. Vi vill att folk ska känna något när dom hör vår musik. Vad det är varierar säkert från person till person, beroende på hur de relaterar till diverse låt. Men så länge det skapas någon form av relation där så har vi gjort något bra. En bra låt kan vara något att luta sig tillbaka mot, något att peppa igång till och allt där emellan egentligen.

Ni har inte valt världens lättaste bandnamn att komma ihåg ...
– Det är lökigt kanske, men det får det vara! 'My heart is a metronome’ var den första raden i en låt Mattis skrev, ungefär då han kom på att han ville starta något nytt. Ett ganska långt och krångligt namn, men det kändes rätt! En metronom är ju en grej som håller takten och ’Mitt hjärta håller takten’ agerar väl lite som en påminnelse om att satsa på musiken.

Den första låten jag hörde av er var covern på 'Aint No Mountain High'. Vilken mer låt vill ni tolka?
– Bruce Springsteens 'Dancing in the Dark' ... vi dammade faktiskt av den på request under en bröllopsfest för några år sedan och den blev faktiskt rätt egen och bra.

Så en cover och tre EP-skivor senare. När får vi höra ert första hela album?
– Oj, det vet vi inte riktigt ännu. Material finns i överflöd, men för tillfället hoppas vi på att kunna bygga ett större följe för att få större spridning inför albumdebuten när den väl kommer. Sedan är det en eko-nomisk fråga också ... vill man jobba med de bästa så kostar det därefter. Alla pengar vi tjänat på musiken än så länge har gått till att spela in nytt material, trycka t-shirts ... ja, ni hajar.

Musikbranschen är en bitch på det sättet. Tur att det är så kul att spela musik!

Sociala medier:

Intervjuade av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com