Moonica Mac

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 31 augusti 2018

Säg bye bye till fina sommartider. Moonica Mac och hennes "Cornelis Vreeswijk möter Lana Del Rey" vemodiga låt 'Till slutet av augusti' tar oss i hand nu när sommarmånaderna officiellt är oss förbi.
Släppet häromdan var i sin kanske bästa form, uppepå Pop House-scen i Stockholm. Bra kväll?
– Jag har längtat efter Stockholm och det var underbart att få fira släppet på scen och ljuvliga fans. Efteråt firade jag vidare med vänner, bubbel, djurgårdsfärja och en nattlig kanelbulle. 

Blir det att stå på fler scener nu när hösten har börjat?
– Det är ingen som har lyckats haffa mig så än så länge har jag inga bokade spelningar under hösten.

I sommar har du spelat i alla fall?
– I sommar har jag haft några mysiga spelningar i Kalmar och på Öland. Ett av sommarens finaste minnen är när jag stod på det Öländska Alvaret och sjöng mina låtar för både solnedgång och publik.

Det var magiskt. På riktigt.  

Vad vill du ge på scen?
– Känslan och känslor är en stor del i mitt skapande och när jag är på scenen har jag liksom möjlighet att förmedla det jag känner på ett mer direkt och ofiltrerat sätt. Det är nog det jag vill göra på scen ... förmedla en ren och personlig version av mig och mina låtar och att ge folk möjligheten att uppleva min röst live.

Den är nog bäst live. 

Vi får väl säga "Bye bye till fina tider" och hoppas att hösten och vintern inte slår sommarvärmen på omvänt vis. Vad tycker du själv om den här något kyligare delen av året som vi nu anlänt till?
– Jag är ett Decemberbarn och känner mig ganska hemma i det mörka och stjärnklara som väntar.

Det blir liksom krispigt och skönt att andas. Jag gillar det fram tills Januari ...

Vad tar du med dig från sommaren nu som den lämnar av?
– Alla bad. Shit va många sköna bad jag har tagit. 

Det här är ju en låt som tar sitt farväl av sommaren ... men också till en brusten relation?
– 'Till slutet av augusti' skrevs i augusti för något år sen, när en kille jag hängt lite med plötsligt gick från att vara varm till kall. Lämnad i höstvinden hade jag nog både ett behov av att få tala om hur hjärtat kände och samtidigt låta någon inre självrespekt också få säga sitt. Augusti blev en metafor ...

Eller en symbol för något som tog slut, och som aldrig mer skulle komma igen.

I skapandet av låten strävade jag efter att hitta något enkelt men ändå stort. Återkommande landade jag i att låta texten komma fram i en något svävande ljudbild och så ville jag få med fragment av både höstvind och solsken som glittrar på en sjö.  Jag tror man kan höra det nu.  

När kom musiken in i ditt liv?
– Jag sjöng melodier innan jag talade rent, så på ett sätt har den nog alltid funnits i mig. Låtar började jag skriva när jag var sexton-sjutton. Då var det mest på engelska och texterna på svenska har jag haft med mig sedan 2016. Sen barnsben har jag gillat visor, typ Cornelis Vreeswijk och Ola Magnell.

Jag tror säkert att lite av den typens textberättande kan ha influerat "Moonicas" sound. Om man lyssnar nog kan man säkert ana en liten flirt med Lana Del Rey också ... jag gillar att flirta med henne.

Inget Monica Zetterlundskt?
– Näe, jag är ju uppväxt på progg snarare än jazz. Jag tror jag förlikar mig mer med henne som kvinna ...

Jag förlikar mig nog mer med henne som kvinna än med jazzen som musik, faktiskt. 

Det har också kommit ut en lite kortare video till låten. Blir det en längre musikvideo med?
– Jag gillar den korta och har inga planer på en längre. Men kanske!

'Ibland' fick ju en hel musikvideo. En låt som handlade om att inte alltid få det man vill ha. Att sakna det man aldrig fick eller det som aldrig hände för en. När kände du själv så i livet senast?
– Om jag inte ska vara så djup får jag väl säga att det var när Sverige förlorade mot England i fotbolls-VM.

Är det något du, som artist, kan relatera det till. Något du vill ska hända?
– Jag skulle tycka det var sjukt härligt att utveckla mitt sound och min musik tillsammans med nån bra producent och sköna musiker och skulle gärna låta rätt folk krydda mig på ett sätt som jag inte kan krydda mig själv. Annars drömmer jag väl om att få stå på scen med en symfoniorkester.

Och fint hade det varit att få sjunga ihop med Titiyo eller Seinabo Sey. 

Vilka jobbar du med på låtarna idag?
– Alla mina släppta låtar har jag spelat in och producerat tillsammans med min värmländska vän Tobbe Carlsson. Hittills har jag inte jobbat med någon annan. Jag har så många låtar som väntar på att släppas ut, dom är fina! Jag ser fram emot att låta folk få höra mer av mig och mitt vemod.

Jag kan kanske kan vara ett plåster på såret.

Vad kommer ditt vemod ur tror du?
– Att skapa texter och melodier för mig är främst ett sätt att bearbeta tankar och känslor. Jag antar att jag har störst behov av att göra det när jag känner mig sorgsen. Då är det är skönt att få ur sig sånt. Det är nog oftast hjärtesorg som skapar ett behov av att få tala ut ... sjunga ut. Det känns som att låtskapandet blir ett sätt få ur sig känslor som annars lätt bockar på ens uppmärksamhet. Ett sätt att få tala om hur man känner, och få sista ordet sagt. Sen är nog också lite typiskt mig att göra om någonting som gör ont till något fint.

Att det blir en låt som jag sen delar med mig av är egentligen bara en bonus och det är ju nice!

Du har själv sagt att din musik är "Musik som din farsa gillar". Så vad gillar din egen farsa för musik annars om det är så att man nu börjar gilla Moonica Mac och vill hitta till mer bra pappa-musik?
– (Skrattar) Ja du, alltså frågar du min farsa är det väl bara Bruce, Beatles och Moonica Mac som gäller.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com