Monika Hoffman

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 11 september 2016

På Måndag släpps nya skivan. Intervjun möter jazzsångerskan Monika Hoffman i ett samtal om inspelningen i New York, Paquito D' Rivera och den ungerska Melodifestivalen.

Det här blir din första riktiga lansering i Sverige. Men du har två tidigare album bakom dig?
– Hjälp! Det känns nervöst, spännande och befriande på en och samma gång. Hemmaplan är alltid mest nervöst. Jag har ett otroligt fint stöd från kollegor, vänner och familj och det är fantastiskt. Jag är otroligt taggad på att komma ut och möta en ny publik och vinna deras kärlek. Det är det jag kämpar för. Nu ser till att allt är på sin plats och laddar med trevliga inlägg på sociala medier och blickar mot releasekonserten på Victoria-teatern den 22 september tillsammans med Klas Linquist, Mats Ingvarsson, Zoltan Csörsz och Anders Vester-gård. Ser också otroligt framemot att välkomna Tim Ray till Sverige.

Ska även spela in en julskiva med honom ...

På denna skivan sjunger du med ett latinoamerikanskt sväng och ett ungerskt vemod på engelska, ungerska och svenska. Är det här den mest internationella skivan till dags dato?
– Ett stor "ja" på den frågan. Jazz har jag alltid tyckt bäst om att sjunga på engelska, men berättande texter på svenska, och ballader på ungerska. Det jag tycker är intressant är att i 'latin jazz' så funkade alla språken utan ansträngning. Om jag rannsakar mig själv så började allt med Ricky Martin ... min crush till honom öppnade en värld av rytmer och melodier som hade liknande eldig och innerlig känsla som den ungerska musiken. Det var via Ricky Martin som upptäckte Gypsy Kings, Cezaria Evora, Antonio Carlos Jobim och Gloria Estefan. Listan är lika lång om mina jazz-idoler är.

Från Livin' La Vida Loca till Paquito D' Rivera?
– Allt började väl med den krullhåriga barnstjärnan Shirley Temple. Min pappa växte upp i USA och när jag var liten så visade mig pappa alla hennes filmer där hon sjöng och steppade. Han tyckte jag var väldigt lik henne på grund av mina rödlätta lockar. Sedan visade han mig 'Trollkarlen från Oz' och jag blev förtrollad av dess magi och Judy Garland's skönsång. Mamma, trots att hon är klassisk musiker, köpte min första vocal-jazz skiva. Det var med Doris Day.

Efter dessa damer fann jag på egen hand hela The Rat Pack med Sammy Davis Jr, Frank Sinatra och Dean Martin. Sammy Davis Jr's röst var alltid min favorit, innerlig och vacker med ett underbart sväng.

Du hade musiken i familjen?
– Allt hände i mammas mage. Mamma spelade valthorn i symfoniorkestrar när hon var höggravid med mig. Hon berättar alltid med ett leende på läpparna hur svårt det var för henne att blåsa i sitt vackra instrum-ent när jag sparkade i takt till musiken.

Jag måste ha varit fyra år gammal när jag stod på scen första gången, det är inget jag minns men jag har fått det berättat för mig. Det var nog i en ungersk förening under det årliga Morsdags-firandet. Kan inte minnas känslan tyvärr men jag vet att jag aldrig var rädd för att stå på scen, speciellt inte när det gällde att sjunga. Däremot att spela fiol var en helt annan melodi.

Det var jag alltid nervös för av någon underlig anledning.

Din mamma var bland annat med i 'Hoffmans Kvintett'?
– Hoffmans Kvintett var min mammas musikprojekt. Mamma spelade dragspel, jag sjöng och spelade vio-lin. Vi hade även med piano, klarinett och cimbalom i vår kvintett och alla musiker hade ungerskt påbrå. 
Vi spelade ungersk folkmusik, evergreens och vackra kletzmer melodier.

Jag lärde mig till och med att sjunga på Yiddish. Det var spännande ...

Vilka är dina favoritinstrument?
– Alla när de är välspelade. Ja, även blockföljt. Vackert!

Hur var det att nu arbeta tillsammans med artister som Paquito och även Oscar Stagnaro?
– Helt magiskt! Jag använder det ordet allt oftare. När du möter människor som förstår precis vem du är och vad du vill och realiserar detta, då är det magi. Sen att de båda två trots deras flertar Grammy-statuetter är ödmjuka och tillmötesgående är något man inte stöter på så ofta.

Det var en ganska äventyrlig procedur bakom albumet?
– Ja du! (skrattar). Brainstormandet kring när denna skiva skulle spelas in har tagit år. Det är som du mär-ker inte den enklaste logistiken och vi ville helst inte behöva skicka filer fram och tillbaka mellan länderna, det skulle tappa lite av skapandemagin så vi väntade tålmodigt för det rätta tillfället. Och detta tillfälle kom till slut i år 2015 och jag lyckades under två veckors tid att hälsa på min syster som pluggar konst i Toronto, åka till Boston för att arrangera den sista musiken, då tillsammans med Oscar Stagnaro som producerade min skiva, och spela in allt med de fantastiska musikerna i Boston.

Det värsta var att jag precis efter inspelningen med bandet lyckades dra på mig ett härligt virus så jag var snurrig, febrig och mycket, mycket, förkyld. Det kunde inte hjälpas. Jag tog tåget till Daniel Frieberg's studio i New York för att spela in det sista tillsammans med Paquito D’Rivera där jag blev matad med vitaminer och linssoppa av Daniel och hans fru och blev väl omhändertagen. När vi var färdiga med den inspelningen några timmar senare så hoppade jag in i en taxi direkt till flygplatsen,

Jag var nämligen då bjuden på bröllop! Min fina italiensk amerikanska väninna som är en fantastisk blues-rock sångerska och som jag pluggade tillsammans med på Berklee College of Music skulle gifta sig med hen-nes livs kärlek som hon träffade under våra år på Berklee. Hon hade bjudit mig som gäst och även för att sjunga för dem på Andy Walhol-museet som ligger i Boston. Vad gör man inte för sina vänner? Efter det fantastiska bröllopet kunde jag äntligen åka hem och vänta in mixen från Daniel Freiberg.

Så hur blev albumet i slutändan?
– Varmt, nyfiket och glädjefyllt.

Varför titeln 'Let's Run Away'?
– 'Let's Run Away' är titelspåret på skivan och också den låt som jag skrev allra sist. Texten avslutade jag och min syster Erika Hoffman i Toronto strax innan jag skulle flyga till Boston för att möta musikerna och spela in. Den kändes helt enkelt som en bra start på något nytt. Låten handlar även om en sorts frigörelse. Musik som är som den första kärleken som man aldrig kan eller vill glömma. Alla möten med människor, musik och städer influerar mig mycket och får mig att växa som människa.

Musiken kan göra riktigt ont och den kan göra dig så lycklig ...

Tycker du att jazzmusiken står sig i Sverige fortfarande?
– Jag tycker den är väldigt bra, det finns många som älskar och följer jazzen. Det jag själv hoppas på är att hitta en ny publik. Den som tror att jazz ska vara svår men som kan upptäcka att de bara behöver lyssna med hjärtat och inte med hjärnan. I höst ska man lyssna på Sting's 'Brand New Day' och Monika Hoffman's 'Let's Run Away' featuring Paquito D' Rivera.

Hur känd är du egentligen i Ungern idag efter att ha varit med i Melodifestivalen där?
– Det var en rolig cirkus. Jag gillar att klä upp mig och att få vara glamorös. Sminket, håret, kläderna, upp-märksamheten, det är gött för egot. Jag var även med i Idol 2005 där, då var det svårt att inte bli igenkänd på gatan. Samma sak igen efter Melodifestivalen. Det är väldigt trevligt när folk kommer fram grattar en, men mindre roligt när de inte vågar komma fram utan bara fnissar i ett hörn.

Är det din mest minnesvärda spelning så här långt?
– Väldigt svår fråga eftersom varje framträdande är så annorlunda från det andra. Men jag kan svara så här! Senast det hände var på Nefertiti i Göteborg den 6 september i år! Det är de gånger jag har fått träffa en helt ny publik som inte känner till mig sen tidigare som för mig är de mest minnesvärda.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com