Monica Ramey &
Beegie Adair

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 22 december 2018

Bobbe Gorin "Beegie" Adair ger oss en sällsynt intervju i detta säsongsavslut. Tillsammans med Nashville-sångerskan Monica Ramey har den 81-åriga pianisten tolkat ur den amerikanska julsångboken.

Här är kanske inte Nashville lika känt för sin jazzscen som för alla countryartister som hittat dit ...

Monica: Medan vi verkligen har några av världens bästa countrymusiker som bor och arbetar i Nashville, så är det "Amerikas musikstad" av en bra anledning. Många av de som spelar med countryartisterna som vi alla känner till och har hört om är klassiskt utbildade och jazzmusiker. Många har jazzpedagoger, vilket beror på att de som gör jazz, americana, klassisk musik och evangelium and till och med popmusiker väljer att leva, arbeta och spela in här, tack vare våra världsklassade studior och det konstnärliga samhället.

Våra lokala medier och handelskammaren gör ett ganska bra jobb med att hålla sån fakta hemlig ...

Men vi älskar att skryta om alla de stora musiker som bor här i mitten av Tennessee.

Så jazzen lever?

Monica: Det finns flera ställen där det spelas jazz hela veckan i Nashville, men bara en sann klubb, The Na-shville Jazz Workshop. Beegie har residens där och jag är sedan länge en vän, adept och supporter av skolan och dess scen. Men oavsett var man väljer att höra jazz live är chansen stor att få höra musik i världsklass.

Ni har båda uppträtt med renommerade namn innan. Men hur hittade just ni två till varandra?

Monica: Jag var en student där på Nashville Jazz Workshop. Beegie var läraren som tog mig under hennes vingar. Hon var otroligt stödjande av mig från första början och gav mig en av mina första stora spelnin-gar. Därifrån utvecklade vi en kär och viktig vänskap som också har blivit till ett arbetsförhållande som har förändrat bådas våra liv. Hon är en underbar vän, chef och själsfrände.

Jag har haft en sån tur ...

Beegie: Ja, jag träffade Monica när hon var vokalstudent i en av mina repertoarkurser på Nashville Jazz Workshop. De klasserna fokuserade på de stora amerikanska kompositörerna, som Cole Porter, Jerome Kern, George Gershwin och så vidare. Kompositörer som är viktiga att veta om för unga sångerskor som Monica och för andra musiker också. Monica var väldigt begåvad och gjorde allting rätt.

Det var så fint att se henne växa och bli en professionell musiker. Hon är också bra på affärssidan, som du kanske har lagt märkte till. Vi kommer väldigt bra överens för vi är på samma våglängd vad gäller de flesta saker, både det personliga och det professionella. Det har varit roligt.

Monica är från Indiana och Beegie från Kentucky. Har ni kunnat dela en liknande ingång i musiken?

Beegie: Monicas mamma var musiklärare och min mormor var en av mina mentorer. Hon var inte riktigt musiker, men hon kunde hålla en ton och studerade musik lite för att kunna bli en grundskolelärare. Hon var den första personen som insisterade på att jag skulle ta musiklektioner. Familjens stöd, tror jag, var avgörande för oss båda. Mina föräldrar lyssnade hela tiden på musik, det tror jag att Monicas föräldrar ock-så gjorde. Att växa upp med musik i öronen hela tiden är en viktig del av att tidigt komma in i den atmos-fären och bli mer uppmärksam på musik än andra barn. Jag tror det var en stor faktor för oss båda.

Sen var musik självklart bara kul också. Vid tiden man börjar i high school vill man ju bara lyssna på skiv-or och dansa som de andra barnen, men det är ännu roligare att veta att man kan spela och sjunga med.

Vilka andra artister har påverkat er genom åren?

Monica: Jag lyssnade på mycket Broadway- och popmusik som barn. Jag dyrkade Barbra Streisand, det gör jag fortfarande. Jag älskade även Peggy Lee och Rosemary Clooney. Älskade att se musikaler och att lära mig låtarna från olika uppsättningar som jag skulle kunna utföra. Jag tror inte att jag insåg hur annorlun-da min musiksmak var mot de andra barnen i min ålder tills jag var lite äldre. Men jag brydde mig inte om det. Jag älskade det. Mina Broadway-rötter har verkligen förhöjt min förståelse för jazz.

Jag tror min uppskattning av det lyriska och tolkningen av en låt sannolikt härstammar från att ha lyssnat på Streisand. Jag försöker väldigt mycket att inte låta som någon annan ...

Men element av alla musiker jag studerat under mitt liv har utan tvekan kravlat sig in i mitt artisteri.

Beegie: Ja, jag lyssnade på den musik som mina föräldrar hade och de hade alla olika slags musik spelandes inne i huset. Min pappa tyckte om western swing och gubbarna som uppträdde på The Grand Ole Opry. Min mamma kom från en större stad och var lite mer sofistikerad än min Kentucky-sida av familjen. Så hon visste hur man dansar jitterbug och hon lyssnade på Artie Shaw, Benny Goodman, Ella Fitzgerald och den sortens människor. Så jag hade lite av allt möjligt som kom in och ut ur öronen och jag ville spela allt.

Jag satt vid pianot och lekte runt med melodierna. Jag fick också med mig mycket filmmusik under bältet då även jag älskar musikaler. Vi hade en liten salong i min hemstad där de visade en musikal minst en gång i veckan. Jag hörde Doris Day och Debbie Reynolds och deras gelikar sjunga ut sina sånger i de filmerna.

Sedan gick jag hem och försökte spela de låtarna själv. Det var den riktningen som fick in mig på den am-erikanska populärkulturella sångboken och det är där mitt hjärta ligger.

Man har väl alltid har pratat om hur jazz mår. Var tror ni jazzen på väg? Kommer det att bli en till stor "popkulturell" explosion, som hände med brasiliansk jazz, nåt som ger nytt liv till hela scenen?

Monica: Det vackra och komplexa med jazz är att den alltid har hittat nya vägar i livet. Det finns så många "undergenrer" inom jazz. Så ja, jag tror att den kommer att fortsätta växa och utvecklas. Men jag är inte säker på att det kommer att låta som någonting annat, allt det som vi har hört förut.

Mitt syfte däremot, tror jag är att bevara historien av den stora amerikanska sångboken.

Beegie: Jag håller med Monica. Jazz har förändrats från den tiden då jag började spela jazz i slutet av femt-iotalet och början av sextiotalet. Då lyssnade vi på Errol Garner och Oscar Peterson och hade precis börjat upptäcka Bill Evans, som gjorde mycket för att förändra hur vi hörde ackordstrukturer och sånt. Sjuttio-talet var det självklart mest popmusik under, men några av låtskrivarna som kom ut ur sjuttiotalet, som Paul Simon, Billy Joel, Elton John och Barry Manilow skrev i den populära, äldre, stilen av låtar som fak-tiskt hade kunnat vara jazz. Jazz förändras med varje generation. Man hör den hela tiden och folk inser inte ens när de hör den i reklamfilmer eller i filmmusik. Om man lyssnar på musiken i vilken storfilm som helst så kommer det nio av tio gånger finnas jazzelement på det soundtracket.

Ibland är det dolt, men det kommer alltid att komma tillbaka. Jag är ganska söker på att vi alltid kommer ha jazz, precis som Monica sa. Vi kommer bara inte veta vad tills vi hör det, i vilken form den tar.

Skiljer sig det kreativa åt beroende på om ni gör jazz solo, tillsammans eller som större grupp?

Monica: Säg att du sitter vid ett bord med en eller flera personer, så länge som det är människor du gillar att prata med och har en naturlig kontakt med, får man aldrig slut på saker att prata om. Antalet står inte för själva uppfyllelsen, men det kan för säkert fastställa hur många lager och idéer som kommer till.

Ett framförande bör vara en musikalisk konversation. Det handlar bara om att ha rätt personer med sig.

Beegie: Att spela solo, särskilt piano, är inte svårt att göra för man har hela instrumentet framför sig. Men om du spelar ett brassinstrument, eller merdelen av ett annat instrument, är det mer troligt att man kom-mer att spela med någon. En pianospelare har tur på ett sätt som har hela den här saken med 88 tangenter framför sig, så att man kan spela bas, diskant och allt däremellan. Men det finns en viss stil som går in i att spela jazz ensam. Och min favoritkonfiguration är en trio. Jag gillar att ha med mig trummorna och strä-ngbasen, kanske även ibland ett blåsinstrument eller en sångare för att vidda helheten.

För mig har det gemensamma spelandet med andra människor alltid varit det bästa jag vet med att spela jazz. Jag brukar alltid säga att en bra jazztrio, kvartett eller kvintett är som ett basketlag, en sport jag äl-skade när jag var barn. Du kastar bollen till en person, de fångar den och kastar till en annan, tills någon sätter bollen i korgen. Kanske blir det trumpetblåsaren, kanske blir det du.

'Some Enchanted Christmas' är ett ganska elegant återberättande av de jullåtar som finns i den am-erikanska sångboken, men också ett genuint sådant, med en faktisk kärlek till alla dessa låtars arv?

Monica: Jag har alltid velat göra ett julalbum och att ha privilegiet att göra det tillsammans med Beegie är en dröm. Beegie och jag har ett slags förhållande, en signaturduo-stil, som gör sig väldigt bra på en inspel-ning som 'Some Enchanted Christmas'. Vi bestämde oss, med uppmuntran av våra producenter Jack Jezz-ro och Greg Howard, för att komma fram till en lista över våra egna favoritlåtar och även de jullåtar som vi skulle vilja framföra live, om det skulle komma på tal. Sedan la vi även till några låtar för barnen ...

De sånger som de gillar att sjunga högt! Oavsett om man lyssnar tillsammans med sin partner över ett glas vin eller med barnen och morföräldrarna finns det nånting för alla på det här albumet. Det är väldigt till-gängligt och finstämt. Vi visar omtanke och respekt för de klassiska låtarna, som de var avsedda att spelas.

Beegie: Jag fascinerades av tanken på att spela in låtar som även barnen känner till. Jag är ju en före detta grundskolelärare och undervisade första till sjätte klass. Jag var bekant med mycket av materialet redan, men hade aldrig tänkt på att ha med det på en skiva. När Jack kom på idén att vi skulle ha med något för he-la familjen på albumet närmade jag mig det av samma anledning som varför jag gjorde det jag gjorde i klas-srummet. Det bästa man kan göra för barn är att behandla dem som om de vet vad de gör, för de gör det.

Sättet vi närmade oss de låtarna är som om vi spelade för ett barn och att de sjöng med oss.

Monica: Med undantaget för en mycket speciell låt på albumet växte vi upp med att lyssna på alla de här låtarna varje julhögtid med familjen, när vi dekorerade granen, när vi var på juluppträdandena i skolan och medan vi öppnade julklappar. Vi var en gång själva barnen som blev glada när 'Jingle Bells' spelades hemma.

Det spelade ingen roll vem som sjöng eller spelade. Men vi ville sjunga med.

Det här är en fråga som kanske redan är besvarad av de fjorton låtarna på albumet, i de låtar som ni valt att tolka. Men om ni istället kanske bara får välja en låt var, vilken är den absoluta favoriten?

Beegie: Bara en favorit!? Då skulle jag nog säga 'The Christmas Song'. 

Monica: Jag är partisk till en sång som kommer att bli en ny tilldragelse för de flesta lyssnare, den som he-ter 'Wouldn't You Like An Old Fashioned Christmas'. Texten är skriven av Beegie och en kär vän till oss, Bob Mater, har skrivit melodin. Den har alla ingredienser för att vara en tidlös klassiker och jag är så tack-sam att vi kunde få med den på det här projektet. Jag har ännu inte sjungit genom låten utan att gråta ...

Det kanske går nästa år.

Vad för ingredienser är det som behövs i en tidlös julklassiker?

Beegie: Jag tror att alla låtar med sång har delar av en historia i sig, vilket inkluderar en början, en mitten och ett slut. De bra författarna på Broadway, till exempel, kapslar nästan in en novell i varje låttext och det är det som håller en kvar att fortsätta lyssna. Den amerikanska sångboken är full av människor som skrivit som om dom vore poeter och allting rimmade perfekt. Nuförtiden hör vi mest ofullkomliga rim.

Men jag tycker att historien är allt i en sång.

Monica: Det här är både en väldigt glad och ledsen årstid för många. Vi kanske inte börjar tänka på vissa människor förrän helgtiden är här och sångerna som framkallar de känslorna om passerad tid är viktiga.

Varför tror ni att just så många jullåtar blivit så här universella?

Beegie: Jag antar att det har att göra med familj och människor som varit borta från de eller de saker som de älskar. En hel del av jullåtarna handlar om folk som inte kan komma hem, som i 'I'll Be Home for Christ-mas' och 'White Christmas' handlar om någon som drömmer om snö i Beverly Hills. Det finns ett element av nostalgi till det. Sånger som 'The Christmas Song' handlar också om att måla en slags bild av julen. Varje vers skapar en bild av den perfekta julen, vilket är universellt tack vare den här sentimentaliten i låtarna.

Monica: Jag håller med Beegie. Det är nostalgiskt.

Jag förmodar att en djup attraktion till julen i vuxen ålder ofta också är baserad i barndomen. Hur ser ni själva tillbaks på era barndoms jular i Indiana och Kentucky? Vilka är de finaste minnena?

Beegie: Jag var det enda barnet och levde mycket i min egen fantasi. Jag hade böcker och leksaker, men den första julen som jag minns var när jag var tre. Min mamma hade glömt att lägga ut en av klapparna under granen och jag minns hur mamma hoppade upp mitt under öppningen av alla presenterna och sa "Jag kom-mer strax tillbaka!" Hon kom tillbaks med en julklapp och hon berättade att jultomten hade glömt paketet.

Det var ett litet köksskåp att leka med ihop med mitt dockkök och jag hade verkligen önskat mig det.

Jag köpte hela berättelsen med att jultomten varit så upptagen att han av misstag lämnat en av klapparna i ett annat rum. Hon räddade dagen. Det gör mig definitivt nostalgiskt då mina föräldrar inte längre är med mig. Jag kommer även ihåg hur vårat hus alltid fylldes av musik. Min pappa spelade gitarr och vi sjöng 'Jingle Bells' tillsammans. Det var alltid ganska högljutt och roligt, jag älskade alltid det.

Monica: Vi började alltid med att öppna en julklapp på julafton. Till min stora fasa brukade det vanligtvis vara en pyjamas som skulle matcha de som min bror och syster också skulle få likadana av. Men det betydde också att jultomten var på väg ner i skorstenen, gjord i kartong, och kanske hade mig sig en ny Barbie- eller Cabbage Patch Kids-docka att ge mig. Det var alltid väldigt glädjesamt.

Vi hade nästan alltid snö, som jag minns det.

Att bo i nordvästra Indiana innebar att det blev väldigt kallt på julen. Det saknar jag nåt fruktansvärt.

Hur kommer ni att fira julen i år?

Monica: Vi firar faktiskt julen tillsammans. Min familj är urspridd över hela landet och Beegie är en viktig del av min familj, så vi öppnar julklappar, äter klibbigt bröd, tittar på julfilmer i våra pyjamasar och sippar champagne senare på dagen tillsammans med några andra vänner som kanske inte heller har familjen nära.

En lågmäld magi!

Beegie: Sant! Vi har också minst en liten tillställning tillsammans med min trio och deras nära och kära. Vi gör en poäng av att träffas varje år och fira varandra. Vi gör detsamma med våra producenter, Jack och Greg. I mitt liv är min familj de vänner jag själv har valt. Jag har inga nära släktingar längre, så vi skapar de minnena med våra vänner och de som har blivit till en familj. Vi gör samma saker som alla andra gör.

Monica: Och om vi har tur får vi se lite snö! 

Har ni upplevt vintern i Skandinavien nån gång? Skulle ni vilja komma hit?

Monica: Jag har aldrig varit där, men Ja! Ja! Ja! Jag skulle älska det. Om vi gavs den rätta möjligheten att resa och uppträda i Skandinavien och i Sverige så skulle det vara härligt att checka av på listan, verkligen.

Beegie: Jag har varit på många ställen runt om i världen, men det finns flera som jag fortfarande skulle vilja åka till. Hela Skandinavien är fascinerande för mig, konsten, musiken och den svenska designen. Några av mina vänner har spelat där och älskade det verkligen. Det skulle jag gärna också göra.

Nån hälsning till läsarna innan de lyssnar och vi avslutar säsongen med lite jul- och nyårslov?

Beegie: Ja, jag skulle vilja lyckönska å det bästa med en bra helgtid för alla, vilket sätt ni än spenderar den här tiden på så ta hand om er själva, håll er varma. Jag hoppas att ni har familjen och era vänner med er.

Ät massor av god mat och dryck och lyssna på massor av bra musik.

Monica: Och jag vill bara lägga till att jag hoppas, hur ni än firar, att ni är lyckliga.

God jul och gott nytt år!

Sociala medier:

Intervjuade av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com