Milo Ventimiglia
& Amanda Seyfried

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 27 augusti 2019

I Simon Curtis (My Week With Marilyn) nya film möts Milo Ventimiglias och Amanda Seyfried kärlek till bilar respektive golden retrievers. Detta blir samtalsämnet för säsongens första premiumintervju.

Det här är inte min första intervju, men det kan nog faktiskt vara den första med allt skällande och hundar runtomkring. Tror ingen kan lyckas undgå att det är ett par hundar med i den här filmen?

Milo: Det är mer än ett par faktiskt. Nioåriga Butler och Parker som är två, tillsammans med de tre hjälph-undarna Solar, Orby och Lunar, och en hel massa valpar. Valparna hade inte ens fötts än när vi började spela in filmen. Jag tror att det var andra veckan som de föddes och sen var de kanske åtta veckor gamla när de började spela in. Och de var alla bra på olika saker. Någon var bättre på att springa, nån såg sömnig ut.

Amanda: Det var sju valpar! En kunde inte sluta skälla!

Så det var många hundar som spelade Enzo i filmen?

Milo: Parker spelar honom i kanske åttio procent av filmen. Parker är en så speciell och fin hund.

Vad är det man säger ... "arbeta aldrig med barn och djur"?

Amanda: I denna gör vi båda! (skrattar) 

Milo: Jag behövde en scenpartner och Parker gav mig allt det som jag behövde bara genom att vi tittade in i varandas ögon. Sekunden jag träffade honom var han så uttrycksfull, jag fann han mänsklig på många sätt.

Men det var mycket som hände runt oss, med träning, och förberedelser. Parkers tränare, Teresa, gjorde en känslomässig form av träning. Det handlade inte bara om att han skulle kunna gå från punkt A till punkt B utan även att vi skulle klicka känslomässigt ... instinktivt ... det är omöjligt att återge hela den processen.

Det föll bara på plats.

Amanda: Hundtränarna har de bästa jobben ... du ser det inte i filmen, men tränarna var alltid där och gav hundarna instruktioner ... med sina pinnar som vinkade överallt. Men det syns inte alls i filmen.

Milo: Det var en justering. Det kunde vara hårt arbete. För i alla scener där det finns med en hund måste hunden göra något som är specifikt för den scenen. Man kan inte göra saker på samma sätt med en hund som annars. Ibland var vi tvungna att ta en paus och göra exakt samma sak efter tio minuter, i hopp om att något annat skulle hända ... för det var just det att det var tvunget att ske instinktivt för hunden.

Filosofin under inspelningen var att alltid ha kameran på hunden, för man vet aldrig ...

Det var en annorlunda upplevelse beroende på hunden. Några av hundarna var kanske lite för bekväma. Jag fick falla i linje med tränarna, så att hunden skulle svara till mig och att vi skulle kunna göra scenerna. Par-ker förstörde många tagningar, han kissade på vår kameraoperatör och DP, naturligtvis kan man inte alltid fokusera som man vill när man ser hundarna leka med pinnar och gafflar och vad det än var.

Amanda: Eftersom hundarna arbetar kretsar allt kring hundarna, man måste vara redo när det funkar.

Men det var Milos hundar. Milo blev riktigt tight med Parker.

Milo: Jag ville alltid klappa honom, men jag fick försöka hålla mig, eftersom han hade ett schema. Alla hun-darna var tränade, så det krävde mycket tålamod att arbeta med oss som kunde glömma att de inte var som vilka husdjur som helst. Men jag fick skapa en relation med honom, så att Parker skulle veta att jag älskade honom och att jag skulle skydda honom, och att det skulle ses i filmen. Jag fick hänga med honom, mata han, klappa han, leka och kasta boll med honom. Ingen älskar hundar lika mycket som Amanda, men hennes karaktär var inte tänkt att vara nära hunden, så jag var den enda som fick vara med hundarna.

Amanda: Och du kysste honom hela tiden ...

Milo: Parker är väldigt vacker och vi blev väldigt tighta ... (skrattar)

Känner ni att ni har mycket gemensamt med era karaktärer?

Amanda: Denny och Milo är väldigt lika varandra på många sätt. Milo för med sig sin humor till Denny.

Milo: Denny måste nog vara den närmaste till min egen person som jag någonsin har spelat. Det är oftast inte vad man vill, eftersom man alltid vill se till att den du spelar inte är dig själv, utan en karaktär. Men vi har många likheter. Han är ingen komplicerad man. På vissa sätt är han en väldigt enkel man.

Det var fantastiskt bara att få spela den snälla killen. En bra pappa, en bra vän, en bra make.

Han är helt det motsatta av vad livet kastar på honom. Men han hanterar allt det som ligger utanför hans kontroll. Den bästa delen med att spela Denny var att han alltid hittade en väg ut genom regnstormarna.

"Okej, det här suger, men jag måste fortsätta för mig själv och min familj"

Amanda: Min karaktär hanterar helt andra saker ... men i hur jag också har en vacker två år gammal dott-er,  en vacker make och en vacker hund, ja, jag lever på vissa sätt också samma liv som henne. 

Hur kommer ni vanligtvis in i karaktär?

Milo: Det är en konstig existens, att spela ut olika sidor av livet, det kan vara väldigt verkligt och påverka-nde, men det är en tillfredsställande känsla. Jag gillar att fokusera på arbetet, det kommer sig inte alltid naturligt, så jag försöker hitta sanningen i varje ögonblick, eller åtminstone min egen sanning, för att få det att fungera. Jag pratar mycket med mig själv ... jag pratar bokstavligen med mig själv tills jag kommit dit ... tills jag känner att karaktären blivit verklig. Då kan jag börja se den stora bilden om vem den här personen är och vad den går igenom och hur den skulle reagera på olika saker.

Jag måste faktiskt jobba riktigt, riktigt hårt för det.

Amanda: Det handlar inte alls lika mycket om förberedelserna för mig. På inspelningen fungerar det oftast bara helt. Jag känner att för det mesta kommer jag in i karaktär som bäst när jag får läsa tillsammans med de andra skådespelarna. Jag vet fortfarande inte vilken typ av skådespelare jag egentligen är.

Milo: Amanda är sån. Vi behöver inte tro på henne som karaktären eftersom hon redan tror på sig själv.

Hur mår Finn?

Amanda: Min hund! Han är en så duktig pojke! Han har blivit en snäll och tålmodig ung man. Han är min bästa vän. Han lärde mig att trivas med ensamheten i livet. Tidigare var jag tvungen att ha människor om-kring mig hela tiden, men sedan jag träffade Finn och han kom in i mitt liv har jag blivit mycket lugnare. 

Många är nog inte förvånade över Amandas kärlek till hundar. Men är du en hundperson Milo?

Milo: Jag vet inte om jag är han som måste klappa och prata med varje hund som går förbi en på caféet, men jag älskade definitivt varje stund av att dela den här filmen med dom. Jag har haft hundar, men jag har inga hundar nu, den sista var i tidiga tjugoårsåldern. Den var faktiskt min rumskamrats, så när han flyttade tog han hunden med sig. Min hund som barn bet mig, det är därför jag har ärret på överläppen.

Men det var inte hans fel, för jag satte in huvudet i hans hundhus och överraskade honom.

Filmen är baserad på Garth Steins roman. Läste ni boken när den kom ut?

Amanda: Jag läste boken när den kom ut för många år sen och blev helt förstörd (skrattar) Men den gjorde att jag ville bli en hundperson själv. Det var verkligen på grund av den boken som jag adopterade Finn. Så boken förändrade mitt liv. Jag blev en hundperson efter den här boken. Jag brukade ha en katt! Jag hade aldrig några avsikter att ha en hund. Så när jag hörde om filmen tänkte jag bara, "Äntligen gör de filmen!"

Jag brydde mig inte ens om att läsa manuset (skrattar)

Milo: Det gjorde jag inte. Jag läste manuset först. Patrick Dempsey, som är producent för filmen, hade läst romanen, förvärvat rättigheterna och arbetat med den under en längre tid för att få filmen gjord. Jag läste manuset och älskade det, tackade ja omedelbart samma kväll, och hade rollen dagen efter. 

Efter det läste jag Garth Steins bok, som bara övertygade mig ännu mer.

Naturligtvis utgör själva utgångspunkten för historien en familj. Men att få följa familjen ur deras hunds perspektiv, när han försöker lära sig så mycket som han kan, så att han kan reinkarneras som en bra människa, och bilförare, är minst sagt ett ovanligt sätt att förmedla en så här tragisk intrig?

Milo: Jag tror att sättet som Garth Stein skrev den, handlade om livets svårigheter, och det är därför jag tror att människor relaterar till den. Visst att hunden vill vara en person, men det är inte det centralaste.

Det handlar om den här familjen och vad de går igenom och lyckas ta sig igenom. Och för hunden ... han äl-skar egentligen bara Denny som en far ... han ser upp till honom och vill köra racerbilar precis som pappa.

Amanda: Jag blev inte alls förvånad över det sättet. Det är kärlek, familj och samhörighet.

Det är mina favoritsaker, särskilt när man sedan tar med sig en hund med på toppen.

Hur var Simon Curtis som regissör? Filmen känns lite som ett steg bort från de filmer han vanligt-vis brukar göra. De lätt Oscarsdoftande självbiografiska filmerna, som 'My Week with Marilyn' ...

Milo: Ärligt så var Simon först och främst varför jag ville göra den här filmen. Vi hade pratats vid förut om sånt som gällde hans tidigare filmer, som inte hände för oss, men vi pratade om filmskapande i timmar. En dag såg jag Simons namn på det här manuset och som sagt läste jag det och blev förälskad i det.

Det är roligt, för vi har så olika sätt att arbeta, det fanns många stunder då vi inte alls var överens om hur vi skulle göra en scen. Men vi hade båda förtroende för varandra och litade på varandras instinkter.

Amanda: Jag älskade att jobba med Simon. Han hade sitt barnasinne i behåll! Och blev ofta fascinerad av saker, till och med av sina egna tankar, så viktigt att fortfarande ha det med sig som filmregissör!

Saker överraskade honom varje dag.

Vad är egentligen "the art of racing in the rain"?

Milo:
När Denny pratar om att köra i regnet, så pratar han om att skapa sina egna förutsättningar för att kunna hantera det. Regn är en okänd faktor, man vet inte när det ska börja regna, men genom att alltid vara lite förberedd kan man kanske istället använda regnet till sin fördel. Det är mer en metaför än något annat. Vi färdas alla genom livet i höga hastigheter med alla vändningar, symboliken finns där. Konsten är att vara närvarande.Att vara inne i det, inte framför det eller bakom det, utan att vara inne i det.

Då upplever du verkligen livet.

Så metaforen är att "ta det lite som det kommer"?

Milo: Du kan skapa dina egna villkor. När det finns motgångar, utmaningar ... regn som du måste tävla ige-nom ... så kan du komma ut på andra sidan. Du kanske inte fullt ut kan förbereda dig för det, vi vet aldrig hur våra liv kommer att se ut förrän vi är i det.  Men det är balans mellan att vara förberedd och att vara där i ögonblicket, en idé om att bara försöka vara närvarande. Att reagera på det omkring dig och vara uppmärksam och det är samma idé som när du tävlar i regnet. Du vet att regnet kommer, bara inte när.

Så du måste vara närvarande.

Amanda: Det är vad livet handlar om. Det är en kamp och testar hur mycket man gillar att leva. Det var därför jag gillade den här historien. Boken lyfte mig uppåt när livet hade fått ner mig på mina bara knän.

(Skrattar) Livet suger ibland, du och jag, alla, har genomgått mycket, men vi är här och försöker. Vi har inget annat val än att antingen vara eländiga eller att vara lyckliga. Så se till att försöka hitta din lycka.

Filmen fick mig att, nästan, gråta lite. Hur var det med er?

Milo: Tårar har fällts ... jag grät på ganska bra ... men Amanda grät redan innan vi hade börjat filma den.

Amanda: Har gråtit hysteriskt. Men det har bara varit bra gråt! Det är bara det att jag är så besatt av min hund och det tillsammans med det som familjen går igenom med barn, sjukdomar, kärlek, förluster ...

Jag tog mig inte ens igenom bordsläsningen (skrattar)

Den är väldigt medveten om vilka strängar den ska spela på. ...

Milo:
Men den är söt utan att det blir för mycket socker, du kommer att bli ledsen, men också glad, det är inte som att det är filmens syfte till att få människor att gråta. Det är mer att få dem att känna någonting alls. Anledningen till att jag började skådespela var för att kunna få folk att känna, glädje, sorg, filosofiskt.

Amanda: Det är många hjärtskärande scener, men den är förvånandsvärt rolig också.

Så många ögonblick där jag inte kan låta bli att bara skratta okontrollerat.

Milo: Det finns så mycket humor i filmen.

Vad hoppas ni att folk ska ta med sig från att se filmen?

Milo: För mig är Amanda filmens känslomässiga hjärta. Det handlar om en man och en hustru, en familj, Kanske kan det inspirera människor att titta lite på sina egna liv och när det regnar så mycket att man in-te kan se andra sidan så kanske man kan ta med sig att man aldrig kan veta vad som finns runt hörnet.

Men man kommer klara sig förbi det.

Omedvetet råkar familjen lära ut Enzo, deras hund, de lektioner som han behöver lära sig. Men jag tror oc-kså att den beslutsamhet som Enzo visar i att vilja lära sig om sin omvärld är verkligt inspirerande.

Amanda: Det påverkade mig ...att vara mer närvarande, lära sig så vi kan bli bättre människor. Jag tror att folk kommer känna en kärlek till den här filmen och känna sig hoppfulla igen. Värna om era familjer medan de finns kvar, för vad kan vara bättre än att dela livet med sin familj och känna villkorslös kärlek?

Och kanske kan man adoptera en hund med!

Denny är som nämnt en racerbilsförare. Fick du köra bilarna i filmen själv, Milo?

Milo: Ferrari-teamet hjälpte mig med träningen och allting. Teamet satte mig i bilen och berättade allt för mig. Jag spenderade en del tid på några tävlingar och tittade på många gamla inspelningar. Men när produ-ktionen var igång lät producenterna inte mig komma ut på banan. De hade en annan regissör, Jeff Zwart, för racingscenerna, som jobbade med förare som verkligen vet hur man hanterar en bil, särskilt i regn.

Men jag fick köra den röda Ferrari Testarossan från 1957, scenen i slutet, och scenen som är med på film-affischen. Men det var med en mycket kontrollerad hastighet, cirka 56 kilometer i timmen.

Har ni några favoritscener?

Milo: Favoritscenen måste vara den scenen, den som finns på affischen. Det var en av de sista dagarna som vi filmade och jag hade min hand på ratten, en på växlen, Enzo lutade sig mot mig och så körde vi iväg. Det var scener när jag fick leka dragkamp med en kamera med, när vi skulle filma ur hundens perspektiv.

Det var verkligen minnesvärt det med.

Amanda: Jag älskar födelsedagsscenen när Enzo har sin partyhatt. Och en annan av mina favoritscener är när Zoie, vår dotter i filmen, sover emellan oss i sängen. Hon somnade på riktigt.

Det var en av de sista scenerna vi spelade in. Det var det bästa.

Vad väntar nu härnäst för er?

Milo:
Den fjärde säsongen av 'This Is Us' på NBC och så har jag en handfull andra saker som är på gång.

Jag drivs alltid av berättelserna.

Amanda: Efter att ha pratat om att vara i det verkliga livet, vill jag fokusera på att vara mamma och hust-ru, roller kommer komma på sin egen tid, jag gör inte roller på samma sätt längre. Om det inte är något som jag känner är värt att vara borta ifrån min familj för kommer jag inte vara det.

Jag tror jag måste göra fler filmer med hundar. Det bästa beslut jag nånsin tagit.

Så, Milo, innan vi avslutar. Fick du säga ett ordentligt farväl till Parker?

Milo: Det fick jag. Även om han är hund, så tror jag att han har en själ, och han behövde få veta att jag sku-lle behöva lämna honom. Så jag gick och berättade det för honom och jag tror han fattade. Att han förstod. Jag tror att vi fick vad vi var tänkta att få av varandra. Men jag är helt förälskad i Parker ...

Jag ska alltid ha honom med mig.

Amanda: Nu börjar jag gråta igen (skrattar)

Milo: Kom och gråt!

Sociala medier:

Intervjuade av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com