Mike Rohl

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 19 december 2018

Mike Rohl är regissören till Vanessa Hudgens julfilm 'The Princess Switch' på Netflix. En film som strösslar sockrig julanda över den klassiska formulan med identiska tvillingar som byter plats med varandra.

Stacy är en ung konditor som driver ett bakeri i Chicago och när hon ansluter sig till världens mest prestigefyllda baktävling i kungadömet Belgravia träffar hon hertiginnan Margaret, som visar sig vara helt identisk med henne. Vad som följer är en dubbelgångare-komedi med jultvist. Stacy blir regal och Margaret blir den vanliga "granntjejen". Vad lockade dig till att regissera en sån här film?
– Vanessa Hudgens! När Brad Krevoy, våran exekutiva producent, gav mig manuset för att läsa det hade han redan säkrat ett partnerskap med Netflix och hade kommit överens med Vanessa om att hon skulle vara stjärnan i filmen. Det kändes spännande redan från start. Jag var redan väldigt bekant med Vanessas arbete och var ett stort fan. Jag hade då nyligen haft nöjet att se hennes insats i 'Grease Live' musikalen så jag var väldigt medveten om henne just den tiden och hade henne mycket i åtanke själv.

Efter att ha haft en fin stund med att läsa Robin Bernheim och Megan Metzgers manus och i mitt eget öga visualisera Vanessa i rollen som både Stacy och Margaret blev jag ännu mer uppspelt och såg direkt poten-tialen till vad som skulle kunna bli en väldigt lekfull, positiv och rolig julfilm.

Det här kungadömet, Belgravia, är så klart fiktivt. Det finns ju inte i verkligheten. Men det finns än-då ganska tydlig inspiration bakom den här skådeplatsen. Men hela filmen blev till i Rumänien?
– Jag tror att det kungliga bröllopet mellan Megan och Harry nyligen inspirerade oss att skapa en filmvä-rld som skulle innehålla mycket av det som människor tycker mest om med sådana händelser. Den gamla världens monarki, det delikata förhållningssättet till att ha en förhöjd känsla av hur man ska bete sig, an-ständigheten och pliktkänslan. Även uniformerna och, så klart, storheten som finns i historisk arkitektur förankrad i en rik europeisk historia. Rumänien försåg oss med en helt underbar målarduk, med en maka-löst rik historia. Vi filmade en stor del av filmen nära den ungerska gränsen, i den vackra staden Carei.

Slottet Karolyi , vars grund först lades i mitten av 1600-talet, blev skådesplatsen för vår Belgravska kun-gafamilj. En stor del av våran besättning var rumäner baserade i Bukarest. Jag blev väldigt imponerad av nivån av professionalism där och den kunskap som de alla tog med sig till projektet.

Faktiskt, om jag tar ett steg tillbaka, så inser jag nu att 'Princess Switch' var en ganska internationell affär.

Ur skådespelarna och besättningen representerades vi av Rumänien, USA, England, Kanada, Irland, Wales, Skottland och Ryssland. Men ingen hade nånsin filmat i Carei förut, så tiden vi var där blev vi en snackis.

Filmen utannonserades först i Juni i år. När spelade ni in den då?
– Vi anlände till Bukarest den 18:e april för att börja förbereda. Våran inspelning varade sedan från den 21:e maj till den 15:e juni. Våren och tidig sommar hade kommit och gjorde arbetet med en julfilm väldigt utmanande. Vi behövde undvika så mycket växtliv som möjligt och all snö behövde simuleras.

Det blev också väldigt varmt, så alla tröjor och mössor var inte det skönaste för skådespelarna att ha på sig.

Det osannolika paret spelas båda av Vanessa Hudgens som, som alltid, är en fröjd att titta på. Hon verkar också ha rätt kul med att spela de här två karaktärerna. Men jag kan även föreställa mig att det finns en hel del utmaningar i allt ifrån skådespel, filmning och klippning med en sån rollinsats?
– Vid första anblick verkar det som att Vanessa spelar två roller, men egentligen är det faktiskt fyra roller. Vanessa spelar Stacy, bakaren från Chicago, sen Stacy som försöker vara Margaret och Margaret, prinses-san från Montenero, och Margaret som i sin tu försöker vara Stacy! Var och en av karaktärerna behövde ha sin egen accent och egna beteenden. Vanessa ar välförberedd och kom till plats med välvalda attribut.

Den mest tekniska delen av filmen var sekvenserna när de pratar med varandra. Det var viktigt att Vane-ssa kunde ha någon att spela mot i den andra rollen i alla Margaret och Stacy-scenerna. Vi tog in Dewi Sarginson, en skådespelare från London, till att vara Vanessas dubbel och scenpartner. Hon passade bra. Först spelade vi in en tagning där Vanessa spelar en av karaktärerna och där Dewi är klädd som den andra, sen bytte de kläder, och vi fortsatte spela in den andra halvan av den scenen.

I de flesta av scenerna där Margaret och Stacy syns tillsammans samtidigt filmade jag på delad skärm eller med filmövergångar  och koreograferade så mycket rörelse som möjligt med Vanessa för att få båda de två karaktärerna att kännas så naturliga tillsammans som möjligt. Som en slags övertygelse filmade jag när Vanessa skakar hand med sig själv när de först träffas, för att lägga till mer realism.

Det blev bra, men var knepigt att få till.

Vår VisFX-kontrollant på plats, Rick Steele, och vårt VisFX-team hos Mr. Wolf i Los Angeles gjorde ett fantastiskt jobb med den bildsekvensen och de dussintals andra VisFX-sekvenserna i filmen.

Medan filmen har en ny jultvist, så är ett sånt här "swaparoo" en klassisk berättelse som vi bland an-nat sett i 'Prinsen och tiggargossen', 'Föräldrafällan' och 'Två skall man vara'. Gjorde du några medv-etna referenser till såna tidigare verk just med tanke på hur ikoniska många av de verken är?
– Jag tycker att alla filmerna du nämner bevisar att publiken verkligen tar till sig tropen med dubbelgånga-re på film. De är ikoniska av en anledning. Det är en väldigt kul förutsättning för en historia. Vi älskar att se hur karaktärerna ska reagera på varandra och på deras nya oväntade omständigheter. Ju högre insatser-na är, desto mer älskar vi det. Vi tog väl viss inspiration från dessa filmer, jag känner att vi hedrade dem med en och annan vink till deras framgång, samtidigt som vi gjorde vad alla de också gjorde innan oss, att ta den här formen i en ny riktning och för en ny publik. Dessutom, vad är bättre än en Vanessa Hudgens?

Vad sägs om två Vanessa Hudgens!?

Olivia spelas av unga Alexa Adeosun. Hon gör en fantastisk prestation, en av få barnskådespelare man kunnat stå ut med, men det är faktiskt hennes allra först roll? Hur hittade du henne?
– I de flesta fall görs provspelningar på plats hos en casting-regissör, men den här gången var ju våran pro-duktion i Bukarest, så vi lät vår ansvarige köra en session i London och vidarebefordra det bandet till mig för granskning. Rollsättarna gjorde ett grymt jobb och vi hade många bra val för den rollen. Det är roligt, ibland kan skådespelare inte ta sig till provspelningen, så då skickar de in sin egen inspelning som sedan får vara med på det bandet. Och det här var fallet med Alexa. Hennes mamma spelade in hennes audition hem-ma med sin iPhone! Jag tror till och med att Alexa fortfarande hade på sig sina skolkläder på inspelningen!

Det jag såg i videon var en avslappnad, larvig och väldigt karismatisk ung dam. Hon fångade min uppmärk-samhet omedelbart. Jag visste att om jag skulle ge henne rollen så skulle jag kanske riskera att hon sen skulle bli skrämd av filmprocessen i och med att det skulle bli hennes första roll.

Men det visade sig att jag inte hade något att oroa mig för. Hon blev ögonblickligen centrum för hela vår nya familj och gjorde ett bra jobb. Jag är väldigt stolt över henne och jag är säker på att det inte blir sista gången vi kommer se henne. Hon har en ljus framtid, oavsett var livet tar henne.

Både Vanessa och den brittiske skådespelaren Sam Palladio, som spelar prins Edwards, har sin bak-grund i både film- och scenmusikaler och de är här båda med och levererar originalmusik till filmen. Var deras musikaliska bakgrund av vikt för de här rollerna eller blev det mest en lycklig slump?
– Vårt första övervägande av dem i rollerna var den höga kvalitén i deras skådespel och förstås deras otrol-iga framgångar i många andra produktioner. Det blev faktiskt en härlig "bonus" att de båda hade en så stor musikbakgrund också. Faktum är nog att det blev en lycklig slump, något helt oväntat, som vi fångade in. När Sam gick in för att spela in sin del av sången till soundtracket erbjöd han att göra en egen låt som han skrivit själv, som heter 'Bring the Snow'. Han spelade in den i Nashville och skickade till oss i Los Angeles!

Jag älskade den! Jag älskade den så mycket att jag faktiskt bytte ut den ursprungliga låten som vi hade för öppningsscenen med hans låt! Den är väldigt bra och släpps nu även över hela världen som hans julsång!

Hur coolt är inte det?

Vad var det roligaste med att göra filmen?
– Vi hade väldig tur med skådespelarna på den här filmen, det blev en slags alkemi. Alla kom väldigt bra öv-erens och ur det kom det väldigt bra jobb, det är något som jag är väldigt tacksam för som regissör.

Alla skrattade mycket genom hela inspelningen.

Finns det nån scen som var särskilt kul att göra?
– En sekvens som sticker ut är snöbollskriget. All snö i den scenen är fejk, vi använde oss av en särskild sort papper som ser ut och rör sig som riktig snö. Vi förberedde färdiga snöbollar genom att blanda papper och vatten och gömde dom sen i snön så att skådespelarna kunde hämta dem och låtsas krama sina egna. Saken är den att man kan inte krama dom för mycket, då blir de väldigt hårda. Stackars Alexa blev så uppspelt när vi spelade in att hon glömde det och det slutade med att hon träffade Vanessa rätt i ansiktet med en rätt så "oförsonlig" snöboll. Det sved lite, men Vanessa tog det bra. Hon är en sann kämpe.

Medan alla i besättningen stod med munnarna öppna gjorde hon så att alla omedelbart kände sig tillfreds genom sin smittsamma munterhet. Vi avslutade sekvensen med mjukare snöbollar och större skratt.

Ett annat fint minne är av våra middagar efter inspelningsdagarnas slut. Mycket av vår kreativa vikänsla och idérikedom hände då. Vårt regelbunda ställe vi gick till i Careo blev Restaurant Nostalgia, middagarna var högljudda och glädjande affärer, som fick en stor del av lokalbefolkningen att vända på sig.

Uppmärksamhetens centrum var ofta Gina, Vanessas mamma ... vi kallade henne för Mama G.

Den här Hallmark-smakande traditionen av julfilm är ganska ny i Sverige. Men med streamingplatt-formar som Netflix och ett bredare utbudet av releaser har det verkligen ändrats de här åren. Vad tror du annars det är med de här filmerna som resonerat länge med filmtittare över hela världen?
– Jag tror att den här typen av filmer gör bra ifrån sig eftersom de tenderar att ha positiva och universella teman och åberopar en känsla av välbefinnande och lycka. Många av filmerna handlar om att hitta sann kärlek under den mest magiska tiden på året. Publiken får komma med på en lekfull resa, hur dumt det än må vara, och njuta av julen genom ögonen på karaktärer som det går att relatera till. De brukar även ofta utspela sig i världar med mycket levande färger och musik och sång som människor har känt till hela livet.

Jag tror filmerna utlöser nostalgi med känslor av barndomsglädje och samhörighet med familjen.

Även om det som sagt är ganska nytt för oss här, så började din egen resa med sockersöta julfilmer redan 1994, som assisterande regissör till Olivia Newton-John filmen 'A Christmas Romance'?
– (Skrattar) 'A Christmas Romance' var min chans att få se en väldigt bra regissör i arbete. Sheldon Larry kunde verkligen sina grejer. Jag lärde mig mycket om det speciella förhållanden mellan skådespelarna och regissören. Jag var assistent så dit han gick gick även jag. Att träffa Olivia Newton-John var en fröjd. Jag erkänner att jag blev lite starstruck. Jag hade varit ett stort fan ända sedan high school.

Som ödet ville ha det jobbade jag med hennes motspelare i filmen, Gregory Harrison, igen, 24 år senare.

Den gången i regissörsstolen på Hallmark Channel-filmen 'Chesapeake Shores'.

Vad fick in dig på den här "historieberättar" vägen till att börja med?
– 1984 bestämde sig en grupp vänner och jag oss för att gå ut en lördagkväll och vi hamnade på en improvi-sationsteater i Calgary som hette Loose Moose Theatre Company. Efter att ha tittat på improvisatörerna den kvällen var jag fast. Strax därefter blev jag själv medlem i den teatern, under ledning av en av världens främsta experter på improvisationsteater, Keith Johnstone. Keith är känd runt om i världen, särskilt i Skandinavien. Det var där jag först upplevde spänningen i att skapa en historia. Det var där jag lärde mig att uttrycka mig själv utan att falla offer för självcensur. Improvisation ledde mig snart till filmskolan där jag producerade min första kortfilm, som ironiskt var baserad på Keith Johnstone-historien 'The Cord'.

Jag känner nog inte till den ...
– 'The Cord' är en mörk komedi om en ung man som heter John som fortfarande bor hemma med sin mam-ma. Johns problem är att hans navelsträng aldrig klipptes. I slutet av filmen får vi se hur en redan dysfunk-tionell mor och son-relation går över i det surrealistiska, eftersom Johns "problem" försvinner på det mest bisarra sätt man kan föreställa sig. Jag var väldigt mycket i en David Lynch-fas den tiden, så filmen fram-kallar något av en 'Eraser Head' atmosfär. Den vann flera priser och fick in mig på vägen att bli regissör.

Medan jag fortfarande gick i filmskolan arbetade jag även som ljusoperatör på en film som heter 'Betrayed' med Debra Winger och Tom Berenger. Den skrevs av Joe Eszterhas och regisserades av Costa Gavras. Jag var i förundran. Och även om jag försökte hänga runt Costa och se han i arbete, så var jag under elchefen John Bartleys nåd, han hade massor av jobb för mig att göra. Mestadels var det att lägga ljusslingor genom skogen mitt i natten. Men John var väldigt snäll mot mig på den filmen, han visste att jag hade ambitioner på annat håll och var väldigt stödjande. Han gav mig en bra bok, 'Masters of Light'.

John fortsatte sen till att bli erkänd som den ursprungliga filmfotografen på 'Arkiv X'.

Vilken blev din första egna långfilm?
– Min första långfilm spelades in 1997. Den skrevs av en skådespelande vän till mig, Colin Cunningham, som senare har varit med i 'Falling Skies'. Det var en komedifilm som hette 'Zacharia Farted'. Filmen var med på festivaltåget och vann utmärkelser i Sedona och München. Den filmen blev min biljett till att börja regissera som en karriär. Jag hade då varit assisterande regisör i flera år och det vände till slut när filmen sågs av Larry Sugar, som var den verkställande producenten för 'First Wave' på SyFy Channel.

Vem mer än David Lynch hade du som förebild tidigt in? 
– I början tittade jag på allt. Jag bodde nästan på min lokala arthouse-teater. Men mina främsta influenser var David Lynch, Martin Scorcese och naturligtvis Stanley Kubrick. Senare upptäckte jag Michael Mann, Clint Eastwood, Bob Fosse, Francis Ford Coppola, Michael Cimino och många andra. Beroende på vilken genre jag arbetar i, tror jag att en liten Marty fortfarande finns där i mig. Jag älskar hans djärva sätt att filma och våga vara oslipad både i sina berättelser och skådespelarprestationer.

Jag jobbar mestadels i TV nu och TV är ett författarmedium. Mitt jobb där handlar mindre om att uttrycka mig filmiskt och mer om att stödja kulturen som finns i den serien. Missförstå mig inte, det är fantastiskt och jag har haft chansen att arbeta och att få lära mig av några väldigt coola och episka serier.

Men på senare tid har filmer kommit tillbaka i mitt liv och i olika genrer. Min nästa film kommer att vara för Lifetime. Det är en gotisk thriller kallad 'Web of Dreams' och bygger på en VC Andrews roman.

Det är kul att du säger det, för det var något jag tänkte på att din samling av verk omfattar en mängd olika stilar och genrer. 'The Princess Switch' är en rolig julfilm, men du har också regisserat serier som 'The Sarah Connor Chronicles' och 'Mortal Instruments'. Har det blivit till en arbetsfilosofi?
– Jag har haft en väldig tur att få arbeta med produktioner som varierar så mycket i sina genrer. Det främ-jar en tillväxt som regissör, eftersom det ger en chansen att expandera kreativt genom att se på världen från olika historieberättande perspektiv. Det har varit till stor nytta då jag lärt mig tekniker som är unika för vissa genrer, som mer än sannolikt idag oftare överlappar med varandra. Som frilansare är en av de ut-maningar man står inför mest att man ska behärska den genre man arbetar med, att man är anpassnings-bar och att man har mycket kreativ drivkraft och uppfinningsrikedom i den utsträckningen att man ska göra sig själv oumbärlig för produktionen. Merparten av min karriär har varit inom science fiction och thriller-genren, lyckligtvis är jag ett fan och har blivit väldigt insatt i många av genrens olika troper.

Men det är en kontinuerlig inlärningskurva. För att kunna överleva som regissör måste man följa med i teknikens utveckling och alla nuvarande produktionstrender. Saker förändras snabbt dessa dagar.

Framförallt måste man skapa vilken omständighet man än kan för att fortsätta vara relevant. Den här bra-nschen kan vara oförlåtande och kommer enkelt gå dig förbi om du inte alltid försöker bli bättre och utöka din uppsättning av färdigheter. Jag antar att jag haft tur då det för mig alltid har varit en självklarhet att försöka vara "äventyrlig" oavsett vilken situation jag befinner mig i.

I slutändan har min prövosten alltid varit skådespelarna.

De är min livbåt. Om jag kan hjälpa en skådespelare göra hans eller hennes prestation tillräckligt riktig så att de själva påverkas emotionellt. Då har jag gjort mitt jobb.

Vanligtvis är bilkörningen hem den kvällen med ett leende på läpparna.

Om du fick byta liv med nån annan för ett par dagar. Vem skulle du då byta liv med?
– Att byta plats med? Jag vet! Elon Musks assistent! Det måste han väl ha en va? Det skulle vara rätt kul att få vara en fluga på den väggen, vid några av hans superhemliga företagsmöten i toppen!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com