Michael Quinn

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 21 december 2016

Färden mot julafton fortsätter. Intervjun möter dockspelaren Michael Quinn i ett samtal om att vara en del av julens hela tv-tablå, mötet med David Bowie och återkomsten för 'Star Wars' och 'Mupparna'.

Hur kom ditt intresse för dockspel och marionettdockor först till liv?
– Det började väl allra först med lek, kanske för att jag älskade BBC's olika program med dockor. Jag brukade gå till en park som var nära där jag växte upp i London och hålla i en liten show. Jag var väldigt blyg och gömde mig väl mest bakom dockorna. Men jag hade ett litet manus som mest gick ut på att de slog på varandra med paj. När jag blivit lite äldre började jag även se andras liveshower. Så det är något jag alltid gillat. Men det var nog först i samband med att tv-serien 'Mupparna' kom till England som jag blev fast. Vi hade 'Sesame Street' sen innan men Mupparna var något helt annat.

Så det blev något av min grej vid tidig ålder ...

Du fick ditt första jobb när du var fjorton år gammal?
–– Jag träffade Jim Henson första gången när jag var fjorton. Jag var sexton år när han gav mig jobbet.

Hur gick det till?
– Den där första gången som vi träffades så stod jag utanför en radiostation och väntade på att de skulle komma ut och att jag skulle få en autograf. Det här var när Mupparna verkligen slagit stort och blivit en stor succé. Jag tror att de hade gjort den första långfilmen och att de lite hade börjat planera för upp-följaren. Efter det så började jag även dyka upp på studioinspelningarna, som då var i London, och ibland tog jag även med mig dockor som jag gjort hemma och visade upp efteråt.

Till slut kände de väl att de var tvungna att ge mig ett jobb eftersom jag var där hela tiden.

Du kom in i Jim Hensons studio samma år som serien las ner. Istället hamnade du i andra filmen?
– Precis, jag hade precis slutat skolan när de ringde upp mig en dag och frågade om jag hade möjlighet att komma in och hjälpa till lite. Så jag tog beslutet att göra det och sen dess har det bara fortsatt.

Hur var den upplevelsen?
– Det var förstås speciellt eftersom jag var ett fan sedan innan och i princip också var ett barn fortfarande. Jag minns att jag lärde mig alla scener innantill.

Efter Mupparna blev det allt ifrån 'Little Shop of Horrors' till 'Return of the Jedi' där du bland annat kom att kontrollera Yoda's högra hand. Vilken av alla karaktärer är din favorit?
– En som kanske inte är så känd men som ligger mig väldigt nära om hjärtat är Diddley Sqot. Det finns väldigt mycket av mig själv i den karaktären. Han var en del av en show som sändes i England för många år sedan. Den blev faktiskt väldigt populär här, men de bestämde sig ändå för att lägga ner serien efter en säsong. Men jag planerar eventuellt en liten återkomst ...

Många av de här filmerna har kommit att bli en del av den populärkulturella jultraditionen. Filmer man samlas kring tillsammans med vännerna och familjen. Varför tror du att det är så?
– Det kan nog vara ganska nostalgiskt att titta tillbaka. Många pratar idag om åttiotalet med en viss sorts värme och att det var en sorts guld era för den här sortens filmer. Men jag tror faktiskt också att de här filmerna håller än idag för att de som välgjorda filmer fortfarande är underhållande.

Det är alltid trevligt att höra när människor pratar sig varma om de här filmerna.

Vad kan du berätta om inspelningen av 'Vem satte dit Roger Rabbit'?
– När Roger rycker tag i något, eller överhuvudtaget integrerar med omgivningen, så är det jag som är kaninens händer. I scener där han håller i en pistol, öppnar dörrar, eller tjivas med skådespelarna, så var det jag som var där och drog i trådarna. Att arbeta med den bortgångne Bob Hoskins var förstås också väldigt fint. Han var en fantastisk människa. Han skämtade runt mycket och var rolig att arbeta med.

Var det tal om några galna upptåg under inspelningen?
– Nej, vi brukar försöka hålla oss borta från sådana påhitt. Det gäller att vara professionell när kamerorna rullar. Vem vet hur många tusentals dollar det kostar filmbolaget för var minut som passerar? Däremot när vi spelade in en av de första scenerna i 'Labyrinth' ... när Jennifer Connelly och David Bowie möts för första gången i barnets sängkammare ... så ordnade jag och några andra med att ljudkillen skulle börja spela upp 'The Laughing Gnome' på högsta volym så fort som David gjorde sin entré i rummet.

Minuterna innan var vi livrädda för att vi gjort bort oss och att vi skulle få sparken men alla skrattade som tur var glatt åt det hela.

Hur var det att arbeta med David Bowie?
– Han var en väldigt intelligent, vänlig, och kreativ person som samtidigt hade båda fötterna på jorden. Han hade också en stor känsla för humor. Han hade väldigt roligt åt de kläder han hade på sig i filmen. Jag uppskattade själv mycket att han var väldigt tålmodig och förstående vad gällde arbetet med dockorna.

Labyrinth var kanske inte någon framgång då men har blivit till en kultklassiker idag. Det är kanske också Jim Hensons mest ambitiösa långfilm. Hur var det att arbeta för Jim?
– Egentligen var han som vilken kille som helst ... men för mig kom han att betyda särskilt mycket efter-som att han tog sig an mig när jag var väldigt ung och samtidigt var väldigt osäker. Men han såg potential i mig och hos andra och var villig att ge oss chansen och en plattform. Från att arbeta med han minns jag mest hur han alltid brukade smyga omkring för sig själva och fnissa.

Han var som lyckligast när han fick skapa karaktärer och utforska världar.  Jag lärde mig mycket av han.

Du har innan jämfört honom med grodan Kermit?
– Ja, de har faktiskt mycket mer gemensamt än vad man skulle kunna tro. Inte bara det att de båda kommer från sumpmarker utan också på det sätt som de båda har tagit på sig ett stort ansvar för att samla ihop en massa tankspridda individer och se till att alla samarbetar så att det som ska göras blir gjort.

Vad har varit mest minnesvärt under alla dessa år som dockspelare?
– Det finns så många minnesvärda stunder och så många jobb som alla varit speciella på sitt sätt. Jag tror inte att jag kan plocka ut ett enda specifikt ögonblick, men något som jag tänkt på är att ibland när man är i en scen omgiven av en massa ikoniska karaktärer och samtidigt själv kollar på en monitor för att få en överblick av scenen, så händer det att man glömmer att det faktiskt är man själv som är där på skärmen.

Det kan bli surrealistiskt ibland. Men även så klart att jag har fått lära mig av de bästa och att jag har fått vara kring så många fantastiska skådespelare och skådespelerskor. Jag är väldigt glad över alla de vänskaps-band som har kommit till under de här åren.

Vilken är den största stjärnan du arbetat med?
– Diana Ross!

Det närmar sig fyrtio år i branschen och i en industri där vad som är nytt idag kan vara gammalt imorgon. Vad skulle du säga är den största utvecklingen som skett under de här åren?
– För mig så har den största skillnaden varit datoranimation. Vi har nog alla varit lite rädda för att vi är utdaterade och att jobben ska försvinna. Inte bara för oss som arbetar med det utan även för de som uppskattar det vi gör. Under åren har det blivit allt färre handdockor och allt mer görs istället på dator. 

Dockor har dock fått sig något av en revansch det senaste?
– Jag har alltid vetat att det nån gång skulle komma tillbaks. Idag är det mängder av studios som vill ha handdockor i sina filmer, i sin reklam, och annat ...

Varför tror du att det kommit tillbaka igen?
– Ska man vara lite cynisk så kan det bero på att datoreffekter idag har blivit så avancerade att de nu också blivit väldigt dyra. Då är praktiska effekter mycket billigare för filmbolagen. Men jag vill gärna också tro att det har att göra med att studiorna faktiskt lyssnar på vad publiken tycker och vad de vill ha.

Kan man förena det gamla med det nya ... dockor med datoranimering?
– Dockspelande idag är precis samma som det var förut, där har ingenting förändrats. Men en skillnad där specialeffekter kan hjälpa till på ett sätt som inte var möjligt förut är att vi kan fixa olika misstag i efter-produktionen. Det kan vara väldigt många personer som samtidigt kontrollerar en karaktär och det har alltid varit en fråga om att vara så kreativa som möjligt i hur man kan hålla sig ur bild!

Om vi gjorde sådana misstag förr i tiden skulle vi behövt spela in på nytt eller försöka göra något av det. Men idag kan vi använda oss av datoranimering istället. Jag känner att specialeffekter har lämnat stadiet där det hela tiden måste vara: "Kolla här, vilka dyra specialeffekter vi har!" och istället kan finnas till där det behövs. Jag tror inte att något kommer ersätta det andra. Det kommer alltid finnas både och.

Du är ju också animerare, som dessutom har Pixar-filmer bakom dig. Så du kan inte vara helt emot?
– Absolut, och det är ju så att vi idag har fått väldigt många fler färger att måla med. Så det är en utveckling som är till det bättre. Men det finns problem. Det problem som jag har med datoranimation är att fysiken är obefintlig. Det dödar känslan av verklighet ...

Dockspelandets återkomst har inte minst kommit i form av att 'Star Wars' och 'Mupparna' är tillbaka. Hur var det att återvända till de serierna efter att så här många år passerat?
– Det var ganska surrealistiskt men också en glad överraskning. Vem hade egentligen trott att vi skulle få komma tillbaka och göra det här? Så det har varit fantastiskt. När vi spelade in den första av de nya Mupparna-filmerna så stängde studion ner hela Hollywood och jag kunde inte låta bli att tänka på att det här är det riktiga Hollywood, att det blir inte bättre än så här ...

Att spela in stora musikalnummer i Hollywood, samtidigt som solen går ner.

Du var med i 'The Force Awakens' men trots prequel-andan inte i 'Rogue One'. Blir det mer?
– Inte vad jag är medveten om än i alla fall. Om Disney anser att karaktären kan ha ha ett bra syfte i filmerna är jag säker på att han får vara med. Även om han ju är en del av de gamla filmerna och på så vis även i samma rymd som 'Rogue One' och kanske borde ha varit med. Det hade faktiskt varit roligt att få återvända till karaktären i en yngre skepnad. Kanske att det kan bli till 'Han Solo' filmen ...

Jag är på i alla fall.

Vad tror du framtiden för praktiska effekter i film är?
– Jag vet inte ... någon dag kommer det komma en ny Jim Henson, en som verkligen experimenterar fram nya möjligheter. Vi uppfann hjulet när det begav sig. Det fanns inget liknande när vi började. Till och med Steven Spielberg kom och besökte oss för att se vårt arbete. Något han sedan tog med sig till 'E.T'.

Finns det många jobbmöjligheter fortfarande?
– Det är precis lika många som arbetar med det här idag som det var tidigare. Det finns en ny generation av dockspelare där ute som väntar på rätt projekt. Men om man vill arbeta med det här så måste man verkligen älska det och vilja göra ett så bra jobb som möjligt.

Vad är den viktigaste egenskapen om man vill bli en utmärkt dockspelare?
– Att förstå timing och att kunna de dockor som man arbetar med. Det är även väldigt viktigt att veta vad som funkar för det särskilda sammanhanget. Att kunna vara kreativ i stunden.

Hur ser din egen framtid ut under den närmsta tiden?
– Jag har många projekt under utveckling. En del för TV. Jag är även öppen för mer Mupparna om de skulle känna att de behöver mig. Har en del nya karaktärer i åtanke om Disney känner sig intresserade av lite nytillskott. Annars tänker jag fira julen och vänta på klartecken på att få återvända till arbetet nästa år.

Tycker du julen ska firas på något särskilt vis?
– Det viktiga är att man själv har roligt, hur man nu än firar. Så länge som man själv mår bra och har det trevligt tillsammans så kan det inte gå fel.

Finns det något du gärna skulle se av under julgranen?
– Jag gillar att samla på saker från tiden av det gamla Hollywood. Prylar och samlarkort ...

Om du var en av mupparna. Vilken skulle du vara då?
– En av de irriterande. Som den svenska kocken!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com