Michael Madsen

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 18 januari 2019

I periferin av en amerikansk dröm. Att vara nära Quentin Tarantinos barm har inte gett Michael Madsen silversked till Hollywoods grädda. Under 37 år har skådespelaren jobbat i branschens utkanter.

Efter att ha läst på ordentligt om dig inför det här samtalet vet jag nog bättre än att tro att du verk-ligen vill sitta här och prata om en film som 'Megalodon'. Det är mer ett jobb än konstform för dig?
– Jag tror det kan vara båda sakerna, men vad jag lärt mig är att inget blir bättre med tiden ... tids nog insåg jag att ingen konstnär, oavsett skrå, är bättre än de människor som den omger sig med. Det kräver mycket av en att göra en film, och det är något man gör tillsammans, och alla måste bevisa sig själva om och om ig-en. Det kan vara ett tufft spel, och i slutet av dan har jag varit med och gjort många bra filmer och några ganska dåliga filmer. Men alla filmer har varit del av hela resan, det är det enda jag har någon makt över.

Det var inte så mycket ångest i den här filmen, det var en glad produktion som inte bad om ursäkt för sina överdrifter. Den är också underbart självmedveten. Även om det kanske inte är den bästa konsten.

Jag tycker vi kan vara raka med att det är en dålig film, tror inte någon förväntar sig nåt annat?
– Det är en Asylum-film, så det är samma människor som gjort alla de här pastisch-filmerna som 'Sharkna-do', '2-Headed Shark Attack' och 'Mega Piranha' och det är samma idé bakom den här. Man kan skriva om vadsomhelst, bokstavligen vadsomhelst, och göra en film. Man vet aldrig vad som kommer funka och inte på förhand, man vet aldrig hur det kommer bli, det vet man aldrig. 'Reservoir Dogs' gjordes också av en regissör ingen hört om då vid den tidpunkten, för inga pengar alls, och vi hade två veckor att spela in.

Vad jag lärde mig av det är att ingenting är omöjligt. En film behöver inte kosta miljontals dollar att göra.

De här filmerna görs på långt mindre än det, så jag skulle säga att den imponerar i det avseendet.

Du gör ungefär 15 roller per år?
– Jag är en arbetande skådespelare, jag strävar bara efter att fortsätta jobba, och jag gillar att jobba. Som skådespelare vill jag agera och jag vill prova på olika. Jag försöker vara mer försiktig med vilka projekt jag blir involverad i, men det hårt och ärligt arbete bakom. Kanske är det en bra roll, kanske är det en roll som gör att jag kan ha hundfoder hemma och ge pengar till barnen. Ibland gör man en roll som man inte alltid nödvändigtvis vill göra, men det är desto mer psykologiskt utmattande att det sedan ska ältas om.

Folk förstår inte att det här är ett jobb, i grunden är det är ett jobb som alla andra jobb. Det skadar inte mig att få vara en artist och arbeta med andra begåvade människor, men det är inte så jobbet ser ut. Ibland ko-mmer det även in studenter och aspirerande filmskapare, där mitt namn kan hjälpa deras karriärer fram.

Det har inget att göra med din sommarvilla ute i Europa?
- (Skrattar) Jag älskar mitt hus i Italien. Det är bra att komma ifrån allt.

Vad fick dig att vilja skådespela till att börja med?
– Jag hade ingen annanstans att ta vägen, jag passade inte in, jag hade ingenting. Jag var mest bara arg hela tiden, jag vet inte vad jag skulle gjort om jag inte blivit skådespelare, kanske snickare? Jag studerade till sjuksköterska ett tag, min far ville alltid att jag skulle ge tillbaka till samhället. Han var själv brandman vid det 81:e kompaniet, men jag var inte en av de killarna. Jag hade det inte i mig. Men en kompis i plugget var skådespelare och bad mig gå med som stöd till en provspelning ... och det var för 'Of Mice and Men'.

Där träffade jag folk som uppmuntrade mig. Det har varit en intressant och ofta bisarr resa, många ormar, människor i den här branschen har sin egen agenda, alla ljuger mer eller mindre för en.

Många människor jag lärt känna genom åren, de har förändrats ... de har helt förändrats.

Var din far konstnärligt lagd?
– Nej, men min mamma var. Hon läste alla böcker av alla stora författare. Hon var en konstnärlig själ. Min far fattade aldrig riktigt det. Min far var en väldigt urtypisk man, gammalmodig, föreställ dig klichén med en riktig helhylle amerikan. Han satt väl inte på den bästa värdegrunden man kan ha, hans röst skulle ha fallit på Trump om han levde idag. Min far arbetade mycket, trodde på amerikanska ideal och att arbeta kollektivt. Han hade samma jobb i 30 år, så länge han hade hälsan nog att kunna behålla det.

Men han var samtidigt väldigt rolig. Han kunde få människor att skratta.

Med hänsyn till att dina systrar också är konstnärer, Virginia är en Oscarbelönt skådespelerska och Cheryl en Emmybelönt dokumentärfilmare, tänker man ju att eran mamma då inspirerade er mest?
– Ja, fast jag menar, det var inte någon teatralupväxt för någon av oss. Min far tyckte inte mycket om kon-stvärlden, en mans jobb var att jobba hårt och mamma skulle se till att maten stod redo vid bordet när han kom hem. Det var inte en respektabel sak att vara konstnär. Han stödde inte min mammas konstintressen heller, låt oss säga så mycket, han var lite av en börda för oss och han var en massa saker som jag tror vi sedan försökte vara motsatsen till. Ernest Hemingway hade mer inflytande på mig när jag växte upp.

Av ren slump såg jag att Michael Jackson är på kartan igen idag, nån ny dokumentär som ska komma. Och du var med i musikvideon till hans 'You Rock My World' då det begav sig? 
– Ja, jag gjorde en musikvideo med honom. Jag var nån gangster som stod i en bar och hotade Michael med en trasig glasflaska, orolig över att jag faktiskt skulle råka träffa honom med flaskan (skrattar). Han var vä-ldigt spenslig ... ömtålig. Jag tror verkligen inte han mådde bra av att vara så överbeskyddad. Jag kommer ihåg att jag tyckte synd om honom, jag tror han nått en punkt där han inte kunde leva normalt i världen.

Jag fick känslan av att han var väldigt ensam. Men han gjorde en jävla musikhistoria ...

Marlon Brando var också med i den, det var en av de sista sakerna han gjorde, må hans själ vila i frid.

Hur var det att jobba med Marlon?
– Brando kände jag lite redan, då jag var god vän med hans son, jag hade varit i hans hus några gånger. Men jag beundrade alltid honom på håll, för han var nån som slog tidigt men som ändå lyckats vara principfast.

En du fortsatt jobba med under alla de här åren är Quentin Tarantino, både i filmer han bara produc-erat och det han skrivit och regisserat. Det är kanske de roller där du fått komma fram i mest?
"Om du inte gör som jag vill är du inte längre med i filmen" var en av de första sakerna han sa till mig. Jag har min uppfattning om hur saker ska vara och han har sin ... jag argumenterar fortfarande emot. Quentin har skrivit helt otroliga saker, han är en begåvad man och en briljant filmskapare. Det har varit en tacksam upplevelse för mig. Quentin hör till den gamla skolan, han tänker på film som Fransesco Quinn och Robert Downey tänkte på film ... det är inspirerande ... de gör inte många människor som dem längre.

Men det är han som får komma fram, han ska ha det på sitt sätt ...

I slutändan har jag inte skrivit manuset, jag tolkar ju bara karaktären som han i sin tu skrivit.

Vem kommer du spela i 'Once Upon a Time in Hollywood'?
– Quentin är väldigt skyddande av sin bebis ... men jag spelar en karaktär med massor av olika sidor till ho-nom, en scheriff kommen ur den briljanta eran av Lee Marvin, Clint Eastwood, Burt Lancaster och Steve McQueen, oförglömliga män. Det är det brummande sextiotalet, så manlighetsrollen var en annan. Han är en karaktär bland karaktärer ... som alltid med Quantin ska man förvänta sig att allting är möjligt.

Jag älskar film noir, de görs inte så mycket längre, så jag är väldigt glad över den här filmrollen.

Om det är någon som kan återskapa den tiden så är det Quentin.

Tror du att du kunnat fortsätta göra dina 15 roller per år om det inte hade varit för honom?
– Ingen aning, antagligen inte, det är bara ren tur att jag hamnade här, jag hade tur som kunde bli en arbe-tande skådespelare, det har aldrig varit någon självklar framgång för mig. När 'Thelma & Louise' och 'Rese-rvoir Dogs' hände hade jag redan blivit 30 år. Men Quentin har aldrig inneburit en gratisbiljett till den här branschen ... jag blir lite melodramatisk ibland när jag tänker på det. Tendensen är att jag har blivit mycket mer kritisk över vad jag får göra. Men samtidigt, så länge jag inte sitter i finkan som jag gjort ...

Så får jag påminna mig om att inte klaga över att kunna arbeta.

Hollywood kan få en till en desperat och sårbar plats, på ett sätt skapas desperationen här. Men jag är helt på det klara med att chansen att jag skulle bli skådespelare och vara med i filmer var en på tio miljarder.

Vad är ditt råd till de som själva vill bli skådespelare?
– Gör det inte. Det är en tuff bransch med för många billiga hotellrum.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com