Maybe Canada

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 3 mars 2017

Intervjun möter Magnus Hansson, sångaren bakom Maybe Canada, i ett samtal om att blanda verkliga livet med fiktion, varför debutalbumet dröjde och släppet av 'Ruined Hearts' i dag.

Du får sägas ha varit aktiv relativt länge ... så vad fick det här debutalbumet att dröja fram till nu?
– Livet har kommit emellan. Jag har alltid skrivit mycket men haft svårt att se produkten Maybe Canada framför mig. Speciellt under småbarnsår så har jag hållit tillbaka mest för att själv uppleva det jag velat uppleva. Men nu när skivan äntligen är klar känner jag att jag kan köra på ...

Och jag ser en snabbare process framför mig med fler skivor.

Du har spelat in denna live?
– Precis! Vi spelade in åtta låtar på två eller tre dagar. Jag hade skickat ut lite demos innan och så repade vi kort innan en tagning. Det blev väldigt bra fokus då det fanns en liten osäkerhet för att vi inte hade repat så mycket. Men att spela in live var helt grymt. En ser varandra och hamnar i samma andning på något sätt. Det kan också ibland kännas som att en är i det rummet när en lyssnar.

En nionde låt gjorde jag hemma med bara gitarr. Jag tycker skivan blev vemodig utan att vara så där ledsen. Ett tidsdokument skildrat i en ganska levande och öppen ljudbild. 

Jag tycker den fångar de tankar och känslor jag delar med mig av.

Varför titeln 'Ruined Hearts'?
– Det är titeln på ett spår från skivan som jag tycker är en bra mittpunkt för innehållet. Hade den namnlös ett tag men det kändes gott att kalla den något ändå. Det var en låt som kom till väldigt snabbt. Satt med nyinköpt gitarr och så kom det en struktur och några textrader direkt och den blev klar samma kväll.

Vad handlar den låten om?
– Om rotlöshet men utan hopplöshet. Frågor utan svar. Om att våga det okända.

Skriver du ofta låtar på lika kort tid som i det här fallet?
– Det är oftast att jag sitter och slöspelar lite och nynnar på något så blir det en idé. Spelar in på mobilen så kan jag återvända och lyssna igen och fylla på med stoff. Har aldrig varit bra på att sätta mig för att skriva. Träffat rätt någon gång men oftast utgår det från att det är så skönt att bara sitta och spela helt planlöst.

Kanske jag någon gång skulle ge mig tid att "jobba" med låtskrivandet.

Se till att skapa ett gott klimat att skriva i.

Är din utgångspunkt i en ny låt först och främst i texterna eller i melodierna?
– Både och. Det har blivit viktigare för mig med text med åren och det händer att jag börjar med en textidé som jag "tonsätter". Tror jag oftast har musiken färdig först och jag lyssnar oftast på ljudbild och stämning först när jag konsumerar musik ... och hamnar i text andra lyssningen kanske?

Skulle själv säga att melodin är vad som får en intresserad men att det nästan helt och hållet sedan är låttexterna som bestämmer huruvida man fortsätter lyssna eller inte. Har du nån egen favorit?
– Jag gillar 'Can't Wait' väldigt mycket. Jag gillar hur soundet blev och att den har något svävande över sig. Den växer på ett skönt sätt. Jag gillar att blanda självbiografiskt  med fiktivt. Att förstärka eller tona ner något upplevt med påhitt brukar funka för mig för att kunna berätta ganska privata saker utan att bli helt utlämnad. Textmässigt utgår jag alltid tror jag från något jag eller någon i min närhet upplevt ...

Och så lägger jag till rekvisita som passar.

Vad inspireras du av?
– Människor. Mänsklighet. Livet så som det blir. Att ryckas med i ljudvärldar.

Några artister?
– Just nu kan jag inte vara utan 'If I had a Dollar' av Samantha Crain.

Du har gått ifrån att mer akustiskt sound till någonting större nu?
– Jag har i så många år varit fastlimmad vid min akustiska gitarr, så det kändes verkligen på tiden att göra något annat. Johan Håkansson, som producerat, har en stor del i hur soundet blivit och han har drivit en tydlig linje om vad han vill åt. Det känns som att det varit väldigt bra för dynamiken och att vi haft mer möjligheter i arrangemangen och med instrumentering.

Jag gillar det verkligen och det är väldigt skönt att inte veva akustisk gitarr hela tiden.

Vilka mer har du samarbetat med?
– Johan som producerat har även mixat skivan ihop med Tomas Andrén. Det var också Johan som sedan såg till att jag kom i kontakt med Peter Nordenström på Adore Music som släpper plattan.

Även om det här är din officiella debutskiva så släpptes det häromåret också ett album?
– Ja, det är en samling kan man säga av mina tre tidigare EP:s. De hänger inte riktigt ihop, så jag skulle inte kalla den en debut utan mer en samling tidigare verk. Vad som lett fram till plattan helt enkelt.

Hur tidigt hittade du till musiken?
– Det var tidigt. Hade föräldrar som lyssnade på musik hemma och gick på en hel del konserter. Började spela piano som liten och efter att en började lyssna på hårdrock så blev det naturligt att lira elgitarr. Dröjde ganska länge tills jag började skriva eget ...

Men har plankat och spelat ett bra gäng andras låtar genom åren.

"Maybe Canada" låter som något flyttsugna amerikaner kunde ha sagt under presidentvalet ...
– Ja, stackarna ... de borde lämna det skeppet. Nej alltså, jag hade någon tanke om att det kanske var där en kunde vara? Har fina musikaliska förebilder därifrån men också en tanke om det som ett vackert och härligt land. Nordligt, och så. Som en är van vid.

Vad tycker du om musikscenen hemma i Göteborg?
– Jag tycker verkligen om den. Det finns en bra etablerad scen men också många mindre initiativ och klubbar. Tycker det finns en skön mix och jag har sett otroligt mycket bra musik i Göteborg. En vill alltid ha mer och visst kan en tänka sig fler ställen med livemusik.

Om stan slutar tänka dyra bostäder och mer av liv och rörelse kanske det blir så? 

Hur ser man bäst till att få liv och rörelse under ett besök i staden?
– Med en vän eller en käresta, på ett gott ställe med mat och dryck. Gärna mycket av båda.

Vem är du själv när du står på scen?
– Jag är nog inte särskilt bredbent och publikflirtande. Jag har ingen speciell föreställning om vem jag vill vara utan jag vill framförallt göra något som berör eller som folk kommer ihåg. Vissa låtar bjuder till dans men i vissa kanske jag är mer vänd mot mig själv.

Har du någon särskild drömspelning?
– Ryman Auditorium i Nashville verkar så jäkla coolt. En har hört och sett konserter därifrån. Det hade vart skoj. Annars känns det som att det finns en del balla festivaler också. Pickathon kanske? 

Vad är det närmsta du kommit att faktiskt förverkliga sådana spelningar?
– För egen del är det nog en spelning som jag gjorde nyss i en väldigt tjusig kyrka i Örebro, under Live at Heart-festivalen där. Jag körde helt själv och det var första gången som jag kände under hela spelningen att det här kanske inte är så dumt ändå?

Något särskilt gig själv sett och tänkt att "det här är helt fantastiskt"?
– Senaste konserten jag såg var Cass McCombs. Men det jag minns mest av att ha varit där är Radiohead, i ett megastort tält utanför Köpenhamn. De åkte på turné innan de släppt 'Kid A' men jag hade hört den lite då den läckt på Napster eller något, men blev ändå fortfarande helt knockad av deras nya sound.

Sigur Ros var där som support. Det var galet.

Blir det någon releasespelning för ditt debutalbum nu?
– Ja! Den 10:e mars är det release på Pustervik i Göteborg.

Hur ånjuter man 'Ruined Hearts' skivan på bästa möjliga sätt innan dess?
– Sätt på den bara! Den låter fin fint i ett par härliga hörlurar. Kanske under en promenad? Har en tur får en lite sol på en bänk eller så. Ta med kaffe i termos!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com