Max John Avalon

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 12 februari 2018

En koppling mellan gamla tiders uttryck och den yngre generationens rastlöshet. Med sin karismatiska röst söker Max John Avalon efter nån slags själ i en bransch som tycks gått vilse.

Din senaste singel kom i slutet av förra året. Vad kan vi förvänta oss av dig under det här året?
– Vi har redan nästa singel klar. Finns inget releasedatum ännu men planerar att släppa den inom två må-nader. Den är en lite annan typ av låt än 'Just Another Blues'. Det var min debutsingel men den har fått mycket spridning och positiv respons, ungefär vad jag förväntat mig faktiskt. På Youtube har den nästan tiotusen visningar och på Spotify har den också gått bra, det känns fantastiskt. Jag vill att den ska ut och att folk ska lyssna, förstå, men ändå tolka den på sitt eget sätt.

Det kommer också mer musik och mer saker på sociala medier och så småningom livespelningar. Vi kommer även släppa en live-EP, som vi kallar det ... under året.

Det har också kommit en musikvideo till 'Just Another Blues'?
– Den är filmad i klang till låten, vi ville fånga undergroundkänslan och viben av 'urban blues' som vi kallar genren och hitta ljuset i mörkret. Folkligt, urbant och organiskt. Videon är jag väldigt nöjd med, den speg-lar låten väldigt bra och bidrar till helhetsupplevelsen.
 
Talar den låten för ditt uttryck i stort?
– Ja verkligen, det skulle jag säga, jag försöker vara väldigt ärlig i min musik och det är väl mycket det den handlar om och uttrycker, även vad jag känner för musiken och världen i princip. Men det gäller att tolka den på rätt sätt. Lyssna aktivt och skapa sig en egen uppfattning om budskapet.

Låten har varit med mig ganska länge, vi skrev den i början av förra året och sen dess har jag jobbat med den tillsammans med mina producenter och även andra artister för att hitta mitt uttryck och vänta med att släppa den tills det kändes helt hundra.

Vad handlar den om?
– För mig handlar den om en form av ensamhet i något stort och att ständigt söka efter sin plats. Att vara vilse och inte höra hemma men ändå vara en del av något större, att man har sin plats liksom. Lite om rädsla, lite upprop och väldigt mycket om att man inte kan hitta sin plats, skulle jag säga. Att känna sig lite instängd. Den handlar lite om ett rop på hjälp samtidigt som den handlar om att våga uttrycka det man inte tycker är rätt och att man inte känner sig hemma.

Den är väldigt personlig och handlar mycket om mig och min syn på musikbranschen och världen ...

Så vad är din syn på musikbranschen idag?
– Jag tror och tycker generellt att det finns så mycket som är fel med musikindustrin idag, framförallt med vad som får- och inte får släppas. Musiken som släpps idag har egentligen ingen mening, skulle jag säga, samtidigt som det finns otroligt mycket bra musik där ute samtidigt, så det är svårt att säga. Det är mycket idag som bara släpps för att det ska släppas med någon skit som inte betyder något överhuvudtaget och då är det ingen mening med att göra musik tycker jag. Alla som gör musik vet ju att det är en process och att det måste ta tid. Det här är ett ämne jag skulle kunna prata om i flera timmar.

Det är så mycket som är kommersiellt och som inte har någon djupare mening idag, jag tror att många tar musik för givet nu för tiden och ser det inte som konst. Det som är bra idag, och som egentligen inte har ändrats, är att du alltid får uttrycka dig precis hur du vill när du skriver musik, det kan ingen ändra på.

Den senaste låten är en sån låt som på nåt vänster känns väldigt bekant redan vid första lyssningen, på ett bra sätt. Som om det är en gammal klassiker man hör fast det är för första gången ...
– Känslan jag vill att folk ska känna när de lyssnar är att låten varit med länge och att den har ett tidlöst sound. Tidlösheten är något jag verkligen vill uppnå och ett sound jag verkligen är ute efter, så det är jätte-roligt att den uppfattas så och även om jag inspireras mycket av gammal musik vill jag inte kopiera. Jag vill göra något unikt och på ett nytt sätt visa delar av den äldre musiken. Jag har alltid tyckt om äldre musik som tidig Bob Dylan och Nick Drake lyssnade jag på tidigt ... och Jimi Hendrix. 

Jag influeras väldigt mycket av musikens olika utvecklingar från allt mellan fyrtio- till sjuttiotal, men även klassisk musik. Melankoliska melodier. Jag skulle kalla mitt sound för folkligt, klassiskt inte tillgjort, med ett organiskt sound. Den här låten beskrivs som urban folkblues men i mina andra låtar får man höra nya sidor. Men jag tycker inte man ska fastna för mycket i genréer heller.

För mig handlar det om att blanda olika genréer och uttryck.

Var Dylan och Hendrix dina tidigaste idoler?
– En av mina tidigaste förebilder, som jag minns. är Elvis Presley tror jag. Egentligen har jag ju inget med den musikstilen att göra men det var nog den första artisten jag kände till som ingen annan egentligen lyssnade på. Men också Wreijswik och The Eagles. Jag gillar ju också väldigt mycket den svenska vis-scenen och folkmusik, allt från Dan Andersson till Cornelis.

Är du lika nöjd med den här senaste låten som du faktiskt borde vara?
– Jag känner mig aldrig helt nöjd för det finns alltid nånting mer att säga och mer att göra, men när man jobbar med musik måste man alltid någonstans acceptera att den är färdig och att man måste ge ut den. Med den här låten bestämde vi till slut helt enkelt ett releasedatum och då skulle den bara vara färdig men hade jag bestämt det helt själv hade den förmodligen inte varit släppt än.

När började du spela?
– Jag har alltid varit musikaliskt lagd, sen jag var liten och har alltid lyssnat på gammal musik, gamla art-ister, ända sen jag var sex eller sju år. Jag började spela trummor när jag var runt tolv år och upptäckte då även pianot. Min passion har alltid varit musik som vanligtvis inte uppskattas av folk i min ålder. Sången och gitarren kom egentligen ganska sent, under gymnasiet.

Det hände mycket i livet under slutet av nian och början av gymnasiet och jag hoppade av skolan och då blev musiken viktigare och viktigare och jag kom mer in i den.

Hur var scenen i Dalarna då?
– Det är väldigt olika, tiden står ju inte still där uppe, folk hänger med där också på samma sätt som i stor-täder, särskilt när det gäller populärmusik. Samtidigt fanns det då många musiker där uppe som också var väldigt organiska och okommersiella och som jag spelade mycket med.

Många verkade dock i en helt annan genré som jag inte hittar hem i alls, så som punk och heavy metal. en har jag ju mina rötter i Dalarna och man har ständiga minnen sedan barnsben, vilket jag tror kan spegla ens musikaliska utveckling undermedvetet ... man spelar mycket om det man levt i.

Är det vad ditt låtskrivande inspireras av?
– Av en massa olika saker egentligen, både musik och poesi, folk och saker, vad som helst egentligen. Många texter kommer till mig när jag får kraftig melankoli i kroppen. Det är svårt att skriva när jag är jätteglad, på något sätt blir jag mest inspirerad av att ständigt bli påmind om hur mörkt allting är men att det ändå kanske finns ett ljus nånstans. Det är också olika, jag kan sitta och spela på gitarren och sjungprata om något som är viktigt för mig och ibland händer ingenting men ibland så blir det bra.

Mycket moll, långa låtar, sånt som fadear ut som får mig att stanna kvar i en känsla väldigt länge.

Har det hunnit bli några livespelningar för dig än?
– Jag har gjort en del livespelningar men det var innan jag signades med Heed och Nordin. De hittade mig faktiskt på en livespelning i Dalarna för en nära vän som var svårt sjuk. Planen är att börja spela så mycket live som möjligt, och så småningom hoppas jag att få spelningar på så många olika ställen som möjligt och få sprida glädje och musik. Förhoppningsvis snart ...

Vill du hälsa något till läsarna innan de lyssnar på 'Just Another Blues' och inväntar din nästa låt?
– Det är svårt, men det är kul att ni tar er tid att lyssna. Försök bilda er en egen uppfattning om låten och musiken och jag hoppas att ni fortsätter lyssna, uppskatta min musik och mina åsikter i fortsättningen.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com