Mats Rubarth

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 7 november 2016

Den ofrivillige fotbollsspelaren. Intervjun möter före detta AIK spelaren Mats Rubarth för ett samtal om den legendariska bicycletan, varför han tackade nej till Holland och den nya självbiografin.

En självbiografi alltså ... Hur kom det sig att du ville skriva en sån nu?
– Ville och ville, jag själv hade aldrig kommit på idén att skriva en bok om mig. Sån hybris har jag inte. Men jag fick en förfrågan och då är det väldigt svårt att tacka nej ...

Det är klart att det är kul att ha en bok om sig själv.

Den är skriven tillsammans med författaren Josefine Lindén?
– Josefine hade skrivit en biografi om en gammal kompis till mig, Daniel Tjernström, och det var hon som föreslog att förlaget skulle ge ut en med mig också.

Hur såg det erat samarbete ut?
– Samarbetet har fungerat fint. Vi har suttit i timmar och pratat och jag fick gräva långt bak i hjärnan för att komma ihåg vad jag gjort i mitt liv och min karriär. Det var nyttigt för mig att få friska upp minnet lite. Josefine har gjort grovjobbet med att få ner allt i textform, sen skickade hon över till mig efter hand och jag fick putsa, lägga till och dra bort saker.

Man kan säga att jag fick stå på mållinjen och peta in bollen i öppet mål.

Hur tänker du kring mottagandet? Måste vara särskilt svårt att hålla sig borta från recensioner när det är självbiografiskt och handlar om ens egna liv ...
– Mottagandet har varit väldigt fint och folk verkar uppskatta den. Boken fick till och med en ledare i DN tillägnad sig och jag blev kallad ”Medelmåttornas Geni”. Kan vara den finaste titeln jag fått.

I boken nämner du att du inte haft några idoler sen du själv började bli duktig. Varför då?
– Idoler för mig är ouppnåeliga personer som man aldrig kan komma nära varken fysiskt eller i kapacitet. När man blir duktig på nånting så blir man inte lika imponerad av folk längre så idoltänket försvinner lite. Däremot så kan man ju fortfarande vara sjukt imponerad av personer som är duktiga på det dom gör.

Fast, Maradona är fortfarande en stor idol för mig ...

Vilka var dina stora idoler då du började?
– Just Maradona var störst. VM i Mexiko 1986 lade grunden till mitt stora fotbollsintresse när jag var liten. Jag gillade också Chris Waddle och Gene Simmons.

Det är många som har dig som just förebild. Hur ser du på den rollen?
– Jag tänker inte så mycket på det, och dom som är tio-tolv år nu vet nog inte vem jag är. Så mina ”fans” är mest fyrtioåriga män som efter ett par öl innanför västen kommer fram och vill ta en selfie.

Det är jävligt härligt det med.

Du var själv ganska ung när du blev uttagen att åka iväg och bli tränad av Lars Lagerbäck?
– Inte mycket, jag kommer inte ihåg så mycket av det, mer än att jag inför min enda juniorlandskamp var oerhört nervös över att jag skulle hålla ett debutanttal inför alla ledare och lagkamrater efter matchen. Jag smet därifrån direkt efter matchen och åkte hem till Örebro med farsan.

Jag kan vara den enda som aldrig höll mitt debutanttal.

Men några år senare var du ändå hos AIK. Var det ett lag du ville vara hos?
– Ja, det var det verkligen. AIK var Sveriges bästa lag just då och jag ville till Stockholm. Så när dåvarande sportchefen Stefan Söderberg ringde och sa att AIK ville ha mig så fanns det inte mycket att tveka på. Det är ett beslut jag aldrig nånsin kommer att ångra.

Under den tiden var du minst sagt älskad av kvällspressen. Hur var det att få sån uppmärksamhet?
– Jag har alltid varit tudelad till uppmärksamheten i media. Jag gillade den på ett sätt, men samtidigt så skulle jag nog ha klarat mig lika bra utan den.

Däremot så är kärleken jag fick, och inte minst får nu av AIK-fansen någonting som gör mig väldigt glad. Dom visar fortfarande sin uppskattning för det jag gjorde för klubben. Det värmer i hjärtat sjukt mycket.

Cykelsparken, the one and only ... berätta!
– (Skrattar) Ja, jag fattade nog inte där och då, för femton år sedan, att just den sparken skulle bli det som skulle göra störst avtryck från min tid i AIK. Jag minns inte så mycket av själva målet mer än att jag tänkte när jag kastade mig upp i luften att: ”Helvete, vad gör jag, jag kommer att bryta ryggen”. När jag ser målet nu med lite perspektiv och en stel 39-årig kropp kan jag fortfarande inte förstå hur jag lyckades.

Vilken var din bästa match?
– Första halvlek i just cykelsparks-derbyt mot Hammarby 2001 var väldigt bra. I en match mot Lands-krona 2003 gjorde jag Hattrick, då var jag nog också väldigt duktig. Annars var jag ofta väldigt självkritisk och tyckte oftast att jag kunde ha gjort en bättre match.

Den sämsta då?
– Alldeles för många för att svara på här. Men när jag blev utvisad efter tjugo minuter i en UEFA cup-match på Island, ja det var i alla fall inte höjdpunkten i min karriär.

Hann du nå din peak innan du slutade med fotbollen?
– Min absoluta peak var 2003, då var jag faktiskt väldigt duktig och blev till och med uttagen till landslaget. Vem vet hur duktig jag hade blivit om jag haft lite mer vilja att bli proffs och komma ännu längre. Men det är som att säga, tänk om Robert Prytz hade varit lite snabbare, hur bra hade han inte varit då?

Vilja är en talang som vilken annan, och viljan var kanske inte min starka sida.

I boken berättar du också att du vid tillfällen blivit hånad för ett tekniskt ointresse, att du exempelvis inte vet hur man slår på en förstärkare. Gällde detta även fotbollen?
– (Skrattar) Man behöver tack och lov inte vara intresserad av teknik för att spela fotboll. Då hade jag aldrig kommit nån vart. Men taktik och utrustning var inte det jag gillade med fotboll.

Adidas tjatade på mig att jag skulle köra med de senaste modellerna, men jag återgick allt som oftast till mina gamla Copa Mundial ändå.

Du har ju ändå lyckats med vad du än tagit dig an. Man får känslan av att du kommit långt bara på ren kärlek till det du sysslar med. Vad skulle du säga har varit och är din motivation?
– Min motivation är just motivation och inspiration. Att jag tycker att det jag håller på med är kul. Därför tyckte jag till exempel att taktik-träning var trist, det föll mig inte i smaken. Jag ville, likt ett barn, bara spela två mål. Det var nog också därför jag var som bäst på Råsunda, där bar publiken fram mig och jag blev superinspirerad. En del av varför jag slutade i relativt låg ålder var att jag inte hade motivationen längre.

Jag ville hellre hålla på med musik, och då blev det så.

Hur gick den inställningen ihop med en sport där tränare och domare spelar in?
– Även om jag alltid har velat gå min egen väg och egentligen bara ville ”lira” så har jag alltid varit väluppfostrad och jag respekterade alltid tränarna. Jag fattade att dom behövdes. Så det var inga problem alls. Domarna däremot, dom hade jag lite jobbigare med.

Men oftast var det mitt eget fel. Jag kunde vara rätt så störig på plan.

Vem var din favorittränare?
– Det var Rikard Norling och Nebosja Novakovic, jag gillar dom båda som människor, båda har ett väldigt stort kunnande och dom kompletterar varandra bra.

Var en utländsk karriär någonsin på kartan?
– Jag hade en del intressen från Norden och nån klubb i Holland ville ha mig. Men tanken på att lämna Stockholm, och det sociala livet där, för att leva för fotbollen 100% i en håla på den holländska landsbygden lockade aldrig tillräckligt mycket för att ta det steget.

Jag var kanske lite för lite ”fotbollsidiot” för att våga ta det steget.

Hur engagerad i fotbollen är du idag?
– Jag är inte aktivt engagerad i fotbollen alls. Jag följer AIK, men jag har knappt rört en boll själv sedan jag slutade. Jag har fullt upp med musiken.

Utan att kanske då ha större insyn. Vad tror du om nutiden och framtiden?
– Oj, svår fråga, men jag tycker det ser ljust ut för AIK. Jag tycker att klubben verkar skötas om fint, man värvar bra och har en fin balans i truppen just nu. Jag tror på SM-guld inom tre år. Fotbollen generellt i Sverige är jag inte lika intresserad av och jag är inte heller lika insatt.

Om man köper självbiografin stödjer man då samtidigt AIK?
– AIK får en del av kakan, så det gör man absolut.

Det händer också att man ser av dig i andra sammanhang också. Är några andra projekt på gång?
– Jag fnular också på en barnbok samt så jag har just startat min egen podcast 'Rubarths Podd'n'Boll' där jag intervjuar folk, som inte kommer från sportvärlden, om sport och passionen för ett lag.

Finns det chans på nån ny sportkarriär. Döljer det sig nån mer talang?
– (Skrattar) Jag är ingen talang direkt, men jag älskar att spela biljard och jag brukar släntra ner till biljardhallen flera gånger i veckan.

Som en av Sveriges bäst klädda enligt tidningen Café. Vilket är ditt bästa plagg?
– Det är många år sedan nu. Jag är helt ärligt inte superintresserad av mode och tycker att det är så djävulskt trist att shoppa kläder. Men för oss som inte kammar oss så ofta så rekommenderar jag en keps.

Och så en fråga som bara de som läst boken kommer förstå. Sabrina eller Samantha Fox?
– (Skrattar) Som att välja mellan sina barn. Nä det går inte.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com