Mark Steven Johnson

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 21 januari 2020

Att vilja vara Steve McQueen. Efter att ha sett potentialen i superhjältefilmer långt innan de tog över biograferna helt inspireras nu 'Griniga gamla gubbars' Mark Steven Johnson mer av sanna historier.

Att låta Travis Fimmel kanalisera Steve McQueen i sitt essé är en kanske briljant idé i sig men hopp-as man se en film om honom har man lite av en överraskning framför sig då 'Finding Steve McQueen' bara anspelar på karisman Fimmels roll idoliserar. Några måste tro att det är en biopic de ska få se?
– (Skrattar) Exakt, men filmen handlar om en grupp bankrånare från Youngstown som får ett tips från Ji-mmy Hoffa om att president Nixon förvarar trettio miljoner dollar i ett värdeskåp någonstans i Laguna Be-ach och då de hatar Nixon så mycket bestämmer de sig för att resa till Kalifornien och försöka råna Ameri-kas ledare. En av rånarna, Harry Barber, var en stor filmfantast som älskade Steve McQueen. Och det är faktiskt en sann historia och en historia vi inte har sett berättas innan ... han var själv inte i stormens öga så att säga, men han var Harrys stora hjälte och vi sympatiserar med det för det finns nåt pojkaktigt däri.

Steve McQueen-arvet lever även genom att hans barnbarn är med i filmen. Harrys fascination för hans filmer känns som en till en början liten detalj som i filmen fått ett mycket större konstnärligt uttryck. Men det fungerar ju. Var det något du medvetet tänkte kring för att göra filmen mer unik?
– Ja, jag menar först och främst är jag en manusförfattare ... ärligt talat så när jag först läste manuset hade den en mer ordinär och rak stuktur för en bankrånarfilm där det handlar om planeringen, genomförandet och huruvida de kom undan med bankrånet eller inte ... det är alltid samma sak ... när jag först fick manuset var det uppbyggt utifrån en tidningsartikel ur Orange County Register, det var de som outade vad som hä-nt för innan var det bara känt som att ett rån på banken hade skett, och det var den samme journalist som själv skrivit de första två utkasten och för honom var så klart hela vinkeln om att stjäla Nixons miljoner.

När jag först läst sa jag till en början nej, det finns redan så många bankrånarfilmer ... så varför skulle vi gö-ra en till. Men vad jag ändå blev upphetsad över var att kanske kunna göra något som kunde sticka ut och jag menar för mig är det hela poängen att lägga händerna på en historia och ge det en mer unik röst.

Jag vet inget annat sätt att göra det på. Eftersom jag är en manusförfattare i grunden uppskattar jag att göra det så.  Jag kommer aldrig vara regissören som bara säger "Det här fungerar inte" utan att prova någo-nting annat först och det är intressant att börja ta på en genrefilm, där du redan alltid har en klar bild av vad den filmen är och försöka göra den filmen mer unik. Det är egentligen ganska få historier vi alla berätt-ar och jag tror det är bra att att tänka på hur man berättar en version som har en annorlunda vinkel.

Om inte annat är det annorlunda att den börjar långt efter rånet?
– (Skrattar) Vi pratar om ett bankrån åtta år senare! Och att bankrånet redan har hänt, att de kom undan med det, vi vet det, är också ett sätt att undvika att göra den traditionella bankrånarfilmen. Vi undviker att berätta om samma konflikter och ger på det sättet karaktärerna en chans att springa in i nya (skrattar)

Hade verklighetens Harry Barber något att säga till om?
– Harry förstod precis ... han fattade att filmen kommer utgå från sanningen ... men vi kommer att ha kul.

Var Travis Fimmel ditt förstahandsval att spela honom?
– Om jag ska vara ärlig kände jag bara till honom från att flyktigt ha sett honom på tv och jag visste inget annat om han än att han var en snygg kille och att han, precis som Steve McQueen, hade strålande blåa ög-on (skrattar) Jag tänkte att han definitivt hade utseendet för rollen, så jag satte mig ner med honom, utan att förvänta mig något, och det visade sig att han hade en fantastisk känsla för film och han hade framföra-llt en förmåga att kunna skämta om sig själv på sin egen bekostnad ... han bryr sig inte alls om han ser dum ut. Det var då jag såg något lekfullt och pojkaktigt med honom som världen innan även älskade med Steve.

Var du också en Steve McQueen-entusiast när du växte upp?
– Jag var alldeles för ung för att se hans filmer när jag växte upp. Mina föräldrar var annars ganska inkons-ekventa med vilka filmer jag fick se på men hans filmer fick jag inte se på av någon anledning.

De trodde nog att de skulle vara väldigt våldsamma.

Hur tidigt visste du att du ville skriva och regissera film?
– Tror att jag alltid vetat att jag ville göra det även om jag växte upp så långt bort från Hollywood som man kan föreställa sig i Minnesota, men jag visste alltid det och att jag skulle bli manusförfattare. Det var väld-igt svårt att få tag på manus där, men jag kom på att jag kunde spara ihop pengar så att jag kunde ta bussen
till en annan stad och köpa gamla manus där och läsa, för redan som barn ville jag lära mig hur de såg ut.

Den första filmen du gör, efter att du lämnat Minnesota och istället tagit dig till Hollywood, är 'Gri-niga gamla gubbar' och strax därefter även dess uppföljare. Det blir en ganska omedelbar succé där. Åtminstone framstår det så på pappret. Men var det så även egentligen när allt kommer till kritan?
– Tro mig, 'Griniga gamla gubbar' hamnade i många papperskorgar (skrattar) Jag körde ut till Los Angeles så fort jag var gammal nog att göra det och det blev min första motgång i livet där allt jag hade trott om att jobba med film fick tänkas om. Som alla som kommer ut till Hollywood fick jag ta jobb som assistent, jag på Orion Pictures, medan jag försökte få människorna omkring mig att läsa det jag skrivit ... men det var ald-rig någon som ville det. "Nej, du är assistent, vi kommer inte läsa ditt manus!" Jag var så frustrerad över att aldrig få prata med någon. Mitt stora genombrott som förändrade allt kom ... jag kan skratta åt det idag ... inte ifrån något som jag gjorde i filmbranschen utan från min fru som lärt känna en kollega vars kusin tid-igare varit i branschen och hade kontakter med stora producenter och studior och jag ringde till honom.

(Skrattar) 'Griniga gamla gubbar' var en historia jag skrev om mitt hem, människorna och isfiskningen i Minnesota, alla dessa saker om mitt eget liv, så att Warner Bros till slut köpte den och att allt började med den ... det är ... ja ... och det är kul ... när jag väl sålt det manuset undrade alla varför de inte fått se manuset!

Är det lika klurigt att få folk att lyssna fortfarande?
– I allmänhet kommer mera producenterna och agenterna till mig idag, många producenter ... som på den här filmen ... hör av sig till mig först eftersom de nu känner till mina filmer och de hör sig för antingen om jag har något dem kan vara intresserade av eller med frågan om de kan ha något som jag är intresserad av.

De griniga Minnesota-gubbarna åt sidan började du ju ganska snabbt stå bakom mer sensationellare filmer, som 'Jack Frost' och, långt innan de tog över biosalongerna helt, Marvelfilm som 'Daredevil', 'Ghost Rider' och 'Elektra'. Men den här och din förra film 'Christopher Robin' är mer jordnära igen?
– Jag hittar många gånger mina historier idag när jag inte letar efter dom, och i sanna historier som bara uppstår finns det en varsamhet som vi vet fungerar bra på film om det sköts om väl och det är en cool idé till att börja med. Jag tror vi är byggda för dessa historier, empatiskt, vi vill lära känna riktiga karaktärer och jag tror att man lätt tappar intresset annars. Förhoppningsvis fortsätter människor göra saker för oss att se och göra film av och jag tror att om det är om människor kommer människor se något i en sån här film.

Varför tror du inte vi hört om det här bankrånet i populärkultur innan?
– Vi vet alla att det finns anledningar ... som de säger i filmen i en scen ... när Molly tittar på Harry och säg-er, "Hur trodde du att ni skulle komma undan med att råna Amerikas president?" och Harry svarar att det var smutsiga pengar, att Nixon inte skulle kunna ta upp det i rätten mot dem ... och jag tror det är varför de inte gjorde en stor grej av det. De blev jagade, men man var noga med att inte säga varför de är jagade, för då skulle det bli frågor om vad det är för pengar Nixon haft undangömt ... jag är Amerikan och jag hade inte hört om det förut ... det är en riktig intressant händelse i Amerikansk historia ingen pratar om ... när jag först läste manuset tvivlade jag på om allt verkligen stämde fastän att en journalist hade skrivit allt.

Det står väl "inspirerad av" istället för "baserat på" när filmen börjar?
– Du vet det är roligt att vissa tänker att det måste vara för att vi hittat på alla galna saker själva, men anl-edningen till att vi var tvungna att skriva "inspirerad av" snarare än "baserat på" var av respekt för alla nä-rstående och för det var vi tvungna att byta namn på vissa personer och några av platserna ... men allt som händer i filmen hände ... desto galnare desto sannare är det! Det är en galen och helt sann historia!

Tror du att du kommer återvända till superhjältefilmer någon gång?
– Det är en intressant tanke, för jag älskar utmaningarna som kommer med det, men oj ... prata om att det verkligen ligger i de filmernas innersta natur att kunna falla ihop som korthus närsomhelst ...  det är myc-ket som ska komma samman och mycket som bara inte fungerar och det spelar ingen roll hur man tänker i form av lösningar. Det är faktiskt en bedrägligt svår genre av film att göra och framförallt att göra det bra.
Det är väldigt mycket action och drama och även mycket romantisk komedi och allt det ska vara i ton och även om de är mycket bättre nu, än när vi gjorde 'Daredevil' ... är det svårt att vara beroende av effekter.

Och som jag sa innan, om det redan har gjorts ... varför göra det igen? Vi kommer aldrig överräffa det som Marvel gör idag, vi kommer aldrig ha lika spektakulära förutsättningar, men det finns alltid undantag.

Frågan är vad vi kan göra annorlunda? Att förstå vår ram.

Men förvandla den till nåt som, kanske, känns mer unikt.

Warner Bros och Tim Story ska väl göra en "svart" nyinspelning av 'Griniga gamla gubbar', som jag förstår det, och kanske med Samuel L. Jackson och Eddie Murphy. Så det är ju ett arv som lever vida-re så här tjugosju år senare. Vad jag har hört har även du planer för mer komedi än action framåt?
– För stunden har jag flera filmer jag vill göra! Jag har mycket riktigt två komedier, planen är att en kom-mer finnas på Netflix innan årets slut, med Heather Graham Och Damon Wayans, Jr, som jag älskar! Det känns väldigt hjärtligt och väldigt, väldigt roligt. Men jag kommer också att regissera en skräckfilm ...det finns nog inte så mycket tankar bakom vad jag gör, jag vill bara underhålla människor och förhoppningsv-is på ett sätt som dem inte har sett för många gånger förut ... ibland fungerar det, ibland inte ...

Vad skulle ditt avslutande tips till unga filmskapare vara?
– Det bästa tipset jag har att ge är att inte vänta på andras tillåtelse. Vi kreativa människor är egentligen ett ganska ensamt gäng, så ett bra råd för en ung person är att ta den tiden till att själv komma på vilka fi-lmer man vill göra. Tänk tillbaka på gamla minnen eller läs böcker för att hitta bra historier, du kan själv höra av dig till författaren om bokrättigheter, samma om det är en serietidning, grafisk novell eller ett tv-spel du tycker dig se något i. Det finns många sätt att själv skapa möjligheter, det är vad jag själv har gjort.

Det är inte så svårt som vi tror att det är.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com