Marco Kyris

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 28 maj 2018

Idag leder han den egna intervju-podcasten Babble, Bullshit, and Beyond. Men under tio år reste Marco Kyris med Nicolas Cage entourage som skådespelarens personliga stand-in och body double.

Du arbetade som Nicolas Cage egen stand-in från 1994 till 2005. Det är elva år och på ett sätt måste du också ha följt hur han gick från mindre filmer till blockbusters och sedan tillbaka till de mindre projekten igen. Hur ser du tillbaka på det årtiondet och hela den upplevelsen idag?
- Ja, men jag arbetade med Cage i tio år, inte elva! Det var mellan 1994 och 2004 i filmår räknat. Ja, väldigt uppmärksamt av dig, man måste nog vara ett ganska stort fan för att märka att jag började arbeta med honom i mindre filmer för att sen gå vidare till storfilmer och sedan tillbaka igen. De åren var i alla aspekter en kunskapsinhämtande upplevelse för mig inom film. Jag lärde mig det hantverk som skåde-spelande är genom att titta på hur Cage förde sig med sina medspelare. Han var ett fullblodsproffs rakt igenom. En perfektionist under inspelning, som aldrig missade en tagning. Jag visste att jag aldrig skulle kunna vara den personen, men är glad att jag fick se det på så nära håll med honom.

Jag fick även se hur en film kommer till, något jag vet väl vid det här laget. De långa inspelningsdagarna och allt vad människor gör bakom kulisserna, och svårigheterna med att få en film att se ljuset. Det var som att gå på filmskolan, men med tioårs lönecheckar på det. I stort en ganska lärande men också krävande arbetslivserfarenhet. Jag lärde mig framförallt att vara en disciplinerad arbetare genom allt.

Hur blir man egentligen stand-in för Nicolas Cage?
- Jag hade försökt men misslyckats som skådis när min agent i Toronto, då jag flyttat hem igen från Los Angeles efter att ha bott där i åratal, fick in mig på en provspelning för att vara stand-in i en Nic Cage-film som de skulle spela in där. Jag gick dit och fick jobbet, eftersom de behövde någon med samma höjd, vikt, ålder, hårfärg och även erfarenhet av filminspelning. Jag tog jobbet eftersom jag var i behov av pengar, det var bra betalt, och inom en månad frågade Cage mig om jag skulle vilja fortsätta vara hans stand-in i några av hans nästföljande filmer, då han tyckte att jag var bra på att efterlikna hans rörelser och hållning.

Så jag tackade ja till det och fortsatte att vara med i hans filmer. Han satte ihop ett team som reste med honom från set till set. Frisörer, sminköser, och så vidare, jag var bara nästa person dit.

Och ja, det varade i tio år.

Brukar skådespelare vanligtvis ha en och samma stand-in med sig under en så lång tid eller är det en sån där sak som i synnerhet bara Nicolas Cage skulle få för sig att ha?
- Nej, de flesta skådespelare har inte en medresande stand-in. Men en skådespelare blir alltid försedd med en under en inspelning i alla fall. Bara stora stjärnor som Travolta, Hanks, Murphy, och några andra, har samma med sig från film till film. De är då en del av ett entourage med kanske tio personer av olika slag. Det är en bekvämlighetszon för skådespelaren, förutsatt att vi alla är bra på det vi gör ...

Vi hjälper till med att lätta upp stämningen på inspelningsplats, och utföra våra uppgifter.

Stämmer det att du långt före allt detta gick i skolan med hans senare fru Patricia Arquette?
- Jag tog några skådespelarkurser i slutet av åttiotalet, med hans senare fru, lilla fröken Arquette. Hon var en sann teatersjäl. Det var inte jag. Jag var alldeles för fluffig. Men ja, tio år senare ser jag henne igen på en filminspelning tillsammans med Nic och de var då tillsammans. Han var lika chockad över att jag kände henne som jag var chockad över att de var på väg att gifta sig.

Hon var väldigt rar när vi träffade varandra där igen.

Du säger att du var en misslyckad skådis. Var det skådespelardrömmen som tog dig till L.A.?
- Ja, jag har haft några mindre filmroller. Och ja, det var det som tog mig till L.A. Jag tänkte att jag skulle ge det en chans, men det var verkligen inte för mig. Jag var inte dedikerad till hantverket, jag ville bara ha resultaten, men de kom aldrig. Så jag gav upp och åkte hem till Toronto igen, men hade fortfarande som sagt kvar en agent där just kanske utifall att.

Och jag var heller aldrig ett fan av Los Angeles, så det var lätt för mig att lämna det.

Hade du några band alls till filmbranschen hemma i Toronto innan?
- Jag var överhuvudtaget inte relaterad till filmbranschen där. Jag har aldrig riktigt tagit mig an det däri-från. Jag var helt inne på restaurangbranschen som skänkte mig mest glädje, vilket den fortfarande gör. Jag tror att underhållingsindustrin för mig bara var ett sätt att försöka bli sedd ...

Det var dumt, och det hände heller aldrig.

Du nådde i alla fall Sverige. De flesta tror antagligen att stand-in bara handlar om att få sin rygg filmad medan den egentlige skådespelaren är på semester i Bahamas. Men så är inte riktigt fallet?
- Mest av allt är det ett tråkigt jobb, i alla fall om man inte arbetar för Cage, det fanns en slags glamourös tilldragelse med att göra det. Han är lätt att ha göra med, men är ändå bestämd. Ja, det är dels ryggen som ska filmas, så väl som andra liknande substitut, men framförallt står man modell för ljussättarna och för sig då som samma karaktär som den som skådespelaren spelar. Allt det koordineras med kameramännen, filmo-graferna och ljussättarna. Det är mycket, jag hade sällan tid att ens tvätta händerna på en 12 timmars dag.

Även väldigt slitsamt för ens fötter, och ryggen värker alltid. Skådespelarna är vanligtvis i sina trailers medan scenerna förbereds. Det kan ibland ta flera timmar att bara sätta upp en. Först sen kommer skåde-spelaren ut, läser lite, och gör scenen. Jag kan inte rekommendera det här jobbet till någon annan, inte om man inte är med en sån superstjärna som jag fick vara med.

Jag hade tur från start, och gjorde aldrig det här igen efter Cage.

Vilken av filmerna var svårast att ta sig igenom?
- Många av filmerna var svåra. 'Bringing Out the Dead', 'Windtalkers', 'Kiss of Death' ... men jag tror nog att den svåraste var 'The Rock'. Att spela in på plats i San Francisco och på Alcatraz var brutalt, att arbeta i den kylan och i den dimman. Det var scener som skulle filmas på dagen och på natten. Och vi var tvungna att åka med en fraktbåt från fastlandet, varje dag klockan halv 6 på morgonen, med all utrustning.

Scenerna var grova och trycket högt, i och med att det var Cage's första actionfilm, så väl som min. Jag är inte den starka fysiska typen som krävs för att uthärda en sån miljö.

Jag var för mycket av en fitta för en sån film.

Det var en massa med macho-skit som pågick under inspelningen. Det var inte min grej. Jag kände dels att filmen 'Con Air' höll sig på samma nivå som den också.

Vilken film ... och kanske till och med vilka scener ... var mest givande att spela in då?
- Det finns flertalet scener från olika filmer som var roliga att spela in, så det är svårt att säga. 'Face/Off' var nog den coolaste i och med Cage och Travolta-dynamiken och deras dialog. För att inte tala om med vilken enkelhet John Woo regisserade den, med en i stort väldigt vänskaplig filmbesättning.

'The Family Man' var det många skratt på, mest på grund av skådespelaren Jeremy Piven som hela tiden drog vitsar, men också för den godhjärtade handlingen. 'Matchstick Men' var också väldigt lättsam, både under inspelningen och under lediga stunder. Ridley Scott gav alla en fläckfri regi, så hela filmen kom till väldigt smärtfritt. Generellt finns det för många scener att berätta om, som varit roliga.

Jag tror jag får spara dem till dagen när jag har en Q&A med publik.

Vi pratar om regissörer som Scorcese, John Woo, Ridley Scott, Michael Bay och Brian De Palma ...
- Tro det eller ej, men jag arbetade nära med samtliga regissörer som gjorde Cage's filmer då. De regisserade mig genom scenerna på samma sätt som de gjorde med Cage. Jag spelade ut alla scener fast utan Nic's dialog, men ändå alltid i karaktär och i rörelse så att kamerateamet kunde öva.

De litade på att jag skulle vara synkroniserad med Nic och hans porträttering, vilket jag var, då jag stud-erade honom noga. Så på nåt konstigt sätt kändes det som att jag blev regisserad av dessa otroliga skapare.

Det är inte bara huvudrollen som har en utan merdelen av skådespelarna har en stand-in. Hur fungerar det förhållandet mellan er två? Skådespelaren och du som ska imitera dennes närvaro?
- Mitt arbetsförhållande med Cage var ett respektfullt sådant. Från oss båda. Det förekom aldrig särskilt mycket samtal medan man var på inspelningen. Han var väldigt tystlåten av sig och fokuserade mest på sitt arbete hela tiden. Jag visste om det och störde honom aldrig därför, såvida det inte var under en lite lättsammare film, då kunde vi börja prata mer med varandra.

Han var väldigt givmild, jag fick ofta gåvor och han visade uppskattning för mitt arbete. Sen var jag så klart i förundran över hur han lyckades blanda sitt filmande med sitt komplexa privat- och affärsliv.

Han är en av de mest intelligenta människor som jag någonsin har känt.

Vad tycker du om Nicolas Cage? Är du ett fan av hans filmer?
- Det är flera frågor i den här frågan, Daniel. Jag tycker att Cage är en unik skådespelare, totalt sett. Han utarbetar sina karaktärer från en punkt som jag knappt förstår, för jag är som sagt inte en skådespelare. Hans stil är den enda av sitt slag. Jag tycker om det mesta och finner hans karaktärer trovärdiga. Ibland ser jag det som lite överspelat, liksom en del kritiker gör, men jag vet inte hur han tänkt då, utan är bara en observatör som inte får insyn i vad som lett hans kreativitet. Jag är mycket mer ytlig än han, och andra.

Hans samlade verk fortsätter att sticka ut i varje film han gör. Jag är inte ett fan av dem alla, särskilt inte några av de senaste filmerna han har gjort, men det är ju bara min åsikt. Jag är ett fan av honom, men ser honom lite annorlunda än vad de flesta fans gör, eftersom att jag känner honom från en annan sida.

En arbetssida.

Kände du till han alls innan du började arbeta med honom?
- Ja, jag kände till han flera år innan jag började arbeta för honom. Jag tyckte om hans filmer och jag visste om att han var en Coppola också. Men jag hade aldrig träffat honom innan jag började jobba med han.

Sista filmen du blev krediterad i var 'The Weather Man'. Varför blev det inget mer efter det?
- Jo, men vi spelade faktiskt in 'The Weather Man' före 'Lord of War', men den släpptes först 2005 också. Jag hade velat sluta ett tag, då filmandet, inspelningsplatserna och arbetstimmarna till slut knäckte mig. Nic är som en stark häst med en hög arbetsmoral och vill aldrig sluta jobba. Han älskar det. Men jag var slutkörd och behövde ett nytt liv. Jag hade byggt upp lite fastigheter och ville gå i pension.

Jag gjorde också några misstag och sa lite dumma saker under de sista filmerna, men då med mening, för jag hade kommit över hela grejen och jag tror även att Nic noterat hur jag var på väg bort. Lite andra grejer inträffade och Nic bestämde sig för att utan notis låta flera av oss gå.

När var det här?
– Det var precis före 'Ghost Rider'. Men jag var verkligen glad över det. Jag hade fått nog av alla film-inspelningarna. Men det hade varit trevligare om vi kunde ha pratat om det över telefon eller så. Hans obehagliga producent gjorde istället alla samtalen för att klippa banden, tror även han helt låg bakom det.

Hann det bli några inspelningsplatser långt bort?
- De flesta filmades i USA, främst i New York och i Los Angeles. Jag tyckte om att arbeta här i L.A. mest, det är en väldigt filmvänlig stad. N.Y. var mest bara brutalt hela tiden, sett som arbetsplats. Besättning, inspelningsplatser och fotgängare var inte lätta att hantera.

Men jag jobbade även i D.C. och Utah, Nevada, Chicago och så klart även Sydafrika.

Har du helt lämnat filmindustrin nu?
- Ja, efter detta har jag aldrig arbetat igen, förutom för en vän. En vän som ville att jag skulle agera i dennes debutfilm i Chicago. Jag gjorde det som en tjänst, det var en mindre roll, det har inte blivit mer.

Som jag förstår det är en självbiografi åtminstone under visst övervägande? Eller skriver du nu?
- Ja, jag jobbar tillsammans med en bokförfattare på att få fram min berättelse. En informativ och under-hållande bok om mitt liv. Jag planerar även en rolig TV-serie som visar en fiktiv sida av min berättelse. Det är väldigt tidskrävande, men ändå givande. Jag kan inte berätta så mycket om varken eller än, men hoppas att båda ska vara färdigskrivna mot slutet av år 2018.

Förhoppningsvis kan jag då få ut dem under 2019.

Du har också en egen podcast med lite olika gäster?
- Ja, jag kallar den för min "poddie poo". Den heter 'Babble, Bullshit and Beyond'. Det är något som många av mina L.A. vänner har berättat för mig att jag ska börja med och fortsätta utveckla framåt. Så jag håller på och lär mig hur man gör det. Det är lite upp och ner med gästerna, men lär mig allteftersom. Jag har alltid velat programleda en morgon-show på TV eller radio, som Howard Stern.

Så det är något jag jobbar på nu så här efter mina Cage-lönedagar.

Tror du att en "viss person" kan komma att gästa någon gång framöver?
- (Skrattar) Förmodligen inte, men i den här branschen vet man aldrig. Men jag skulle så klart bli glad.

Han skulle ju vara den mest perfekta gästen någonsin!

För att runda av, jag måste fråga! Du var stand-in mellan 1994 och 2005. År 1998 tog Nicolas Cage och Tim Burton de där ökända 'Superman' bilderna. Skulle du ha tagit på dig den där dräkten?
- (Skrattar) Jag har ett foto på mig i den Superman-dräkten. Jag var på plats under monteringen i Warner Bros studios 1998. Den bilden finns på min Instagram nu. Jag ser mer ut som "Euroman" än "Superman" men jag hoppades så att vi skulle göra den där filmen. Det var synd att det inte gick vägen.

Men jag fick åtminstone prova på den där gummidräkten. A super thrill to chill.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com