Maple & Rye

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 6 oktober 2017

Ett år efter den personliga debutsingeln är Göteborgsbandet Maple & Rye nu tillbaka med den trallvänliga låten 'Hymns of Poseidon' och om bara några veckor även deras första EP.

Så vad är 'Hymns of Poseidon' för en låt?
– 'Hymns of Poseidon' är startskottet på vår nya EP och vi tycker att det är en väldigt stark inledning på den. Låten är lite av en balansgång mellan folkigt upptempo och känslosamma, vackra, verser. Det är nog en av de mest genomtänkta och balanserade låtarna på EP:n men trots detta en väldigt spännande och kraf-tfull låt. Låten, så som vi ser på den, handlar om rädslan att inte bli ihågkommen och vad man är beredd att offra för att etsa sig fast i folks minnen ... den ständiga oron, som många av oss har. Att man ska dö utan att ha lämnat något avtryck på världen. Men den ställer också frågan om det verkligen är värt att svika sina vänner eller krossa ett hjärta bara för att bli ihågkommen.

Och så är den baserad på vårt liv som musiker i vår kära hemstad Göteborg och därav full med massa goa göteborgsreferenser, för den som är uppmärksam ...

Nu måste ni ju berätta mer om den kommande EP-skivan!
– EP:n, 'Nothing Poetic', är så jävla efterlängtad från vår sida. Det känns som att vi simmat omkring i en alldeles för liten simbassäng utan stege i ett år och att vi äntligen ska få bli uppdragna. Vi har ju så mycket musik och känslor vi bara vill få ut men det har tagit ett år för oss att få ut tjugo-tjugofem minuter musik.
Men nu är det äntligen dags. Alla känslor, alla toner och alla texter vi kämpat för att kunna dela med oss av.

'Nothing Poetic'?
– Det finns en textrad i en av låtarna från EP:n som heter 'Catcher in the Rye' som går: ”But in the end it’s nothing poetic at all” och vi tyckte att det var ett snyggt och koncist namn med Nothing Poetic. 

Och det får oss att verka Håkan Hellström-ödmjuka fast att vi egentligen tycker att vi från och till är ganska poetiska i vårt låtskriveri.

Singeln 'Lost' som kom häromåret hade en väldigt personlgi text. Brukar ni närma er låtarna så?
– Hmm, ja, den blev ju väldigt personlig. Men det tycker man nog inte om man inte läst någon intervju med oss där vi berättar vad vi tänkte när vi skrev låten, har man inte det kan den handla om lite allt möjligt och det är väl lite så vi vill att känslan är när man lyssnar på våra texter. Vi baserar ju oftast våra texter på personliga känslor och erfarenheter eller på saker vi kan relatera till ...

Men vi tycker det är minst lika viktigt att nån på andra sidan jordklotet som har en helt annan uppfatt-ning om saker och ting ska kunna känna och relatera när hen lyssnar på vår musik. Vi vill beröra alla.


När började ni fyra spela musik tillsammans?

– Milton och Leo är sysslingar och har spelat musik ihop från och till genom alla år. Leo och Gustav träff-ades våren 2015, när de jobbade på Hemköp och hittade ett gemensamt intresse i att skapa musik och dricka Pucko. Så inte helt överraskande började Milton, Leo och Gustav spela ihop. Och efter att ha skrivit ihop ett par låtar upptäckte Gustavs före detta rumskamrat Henrik att de här grabbarna har någonting på gång ... men de kan absolut inte hålla takten. Så Henrik anslöt på trummor sommaren 2016.

Och sedan dess har vi varit den konstellationen vi är idag och spelat som bandet Maple & Rye.

Var kommer bandnamnet från?
– Att hitta livets mening är busenkelt jämfört med att komma på ett bandnamn alltså! Men efter många månaders tänkande och sömnlösa nätter gick vi tillbaka till the basics. Leo och Milton heter Lönnroth och Gustav heter Rybo i efternamn. Maple är lika med Lönn som i Lönnroth och Rye låter som Rybo.

Så då blev det 'Maple & Rye'. Henrik tillkom efter detta och försökte länge få in att vi skulle heta 'Maple & Rye & Car & Stone' för att han heter Bielsten i efternamn men det har tyvärr ännu inte gått igenom …

Vad har ni för olika influenser?
– Alltså våra inspirationskällor blir väl typ som våra föräldrar ... vi tar efter väldigt mycket av dem utan att tänka på det och speglas i stort sett i allt vi gör rent musikaliskt. Man kan definitivt höra vilka vi inspi-reras av i vårt sound. Men i och med att vi har så många ”föräldrar” blir det lite här och var vi tar efter saker samtidigt som vi alla tolkar deras grejer på ett helt eget sätt.

Så att vi till slut får vårt alldeles egna sound. Tror vi skrivit i vår artistbeskrivning att vi spelar folkinspi-rerad indiepop, men vet inte riktigt om det säger så mycket om hur det faktiskt låter. Vi balanserar väl ganska mycket mellan det råa och det ljuva. Det kan smälla till ordentligt men vi kan också ha långa fyr-stämmiga acapelladelar. Men det som genomsyrar är väl att det är så melodiskt. Det är inte svårt att gilla och det märker vi verkligen om man kollar på vilka som lyssnar på oss.

Vi vill verkligen tro att det finns någonting för att alla i vår musik. Våra största gemensamma nämnare som vi alla älskar och inspireras av måste nog vara Mumford & Sons, The Lumineers och The Tallest Man On Earth. Men vi skulle nog kunna ha tusen artister till på denna listan egentligen.

Hur har det överlag varit med spelningar sen ni började?
– Alltså man kan nog fortfarande räkna alla våra spelningar med i alla fall tre händer. Vårt stora problem, som vi ständigt återkommer till, är ju att vi inte släppt tillräckligt med musik ännu. Finns ju ingen vettig människa som bokar ett band som på pappret bara har en låt! (skrattar).  Men trots detta har vi faktiskt lyckats ha en del spelningar. Framförallt i Göteborg, men även i Örebro, Norge, Schweiz och London.

Det blir säkerligen fler! Med undantag brukar vi faktiskt ha ganska kort framförhållning innan våra spelningar men vi planerar att fira vårt släpp ordentligt. Följer man oss på Instagram, Facebook och så vidare så får man reda på när det sker.

Föredrar ni att vara inne i studion eller att vara ute och spela live?
– Tre fjärdedelar av vårt band spelar fotboll och man skulle kunna jämföra det där med fotbollens olika delar. Att spela match, alltså att vara ute och spela, är ju det absolut roligaste. Men man spelar inte bra en match om man inte tränar ordentligt så det försöker vi verkligen göra så mycket vi bara kan. Och träning-slusten ökar ju när man har roligt på träningen så det försöker vi också ha i så stor mån som möjligt ... nu blev det jävligt klurigt vad studions motsvarighet är i fotbollsvärlden!

Men att vara i studion är en match i sig. Frustration och rastlöshet blandas med eufori och teamwork och när allt är klart och vi lyssnar igenom det vi gjort är vi allt som oftast väldigt nöjda och lättade.

Vad vill ni ge på scen tror ni?
– Känsla! Vi skiter egentligen i ifall du gråter, skriker eller skrattar, så länge vi framkallar känslor hos dig som lyssnar så har vi gjort ett bra jobb på scen. Ganska nyligen höll en lite äldre kvinna i publiken för öro-nen under en en av våra ösigare låtar klockan ett på natten, på East West i Örebro. Den känslan är kanske inte den man vill framkalla! (skrattar)

Det är desto finare när folk i publiken brister ut i glädjerop eller fäller en tår, vilket brukar hända lite om vartannat under våra spelningar. Vi gillar det här med känslomässiga berg-och dalbanor!

Damer som håller för öronen åt sidan. Vilken har varit eran mest minnesvärda spelning hittills?
– Hmm, det måste nog ha varit på Sticky Fingers. När vi släppte vår första låt 'Lost'. En stor milstolpe och katalysator för hela det här projektet och det fick vi fira i vår hemstad med alla våra vänner. Helt under-bart och sannerligen minnesvärt. Det händer ju annars alltid märkliga och konstiga saker precis innan en spelning. Capon försvinner till Narnia, gitarren funkar inte att koppla in, någon får halsfluss en dag innan eller så hör vi inget i monitorerna. Men på nåt jävla vänster så löser sig ju sånt där till slut och vi har ju aldrig behövt ställa in eller avbryta en spelning.

Det hände en rätt rolig grej när vi var i Örebro och spelade för några veckor sedan faktiskt. Direkt efter vårt set spelade en snubbe från Toronto som hette AHI ... som förövrigt är sjukt bra och har på sig ridhjälm på scen ... och från ingenstans bjöd han plötsligt upp oss på scen för att sjunga stämmor på en av hans låtar. Vi hade ju inte ens hört den här låten, men det gick ändå. Väldigt roligt, men också rätt märkligt! (skrattar)

Vad var det här jag hörde om att ni kommer befinna er i London samma dag som singelsläppet?
Det är ganska sjukt faktiskt. Vi var och spelade i London i vintras och då var det en kille som heter Mark som hade bokat oss och han hade väl egentligen inga förväntningar då vi hade en låt på Spotify och det var det enda han hade hört. Men han älskade det! Så ganska snart efter det bokade han oss till det stället vi ska spela på nu den 6 oktober som heter Oslo. Det är en skitcool venue som ligger mitt i Hackney. En riktigt häftig del av London och vi kommer som sagt att fira att vi får spela än en gång i London genom att släppa första singeln från EP:n, 'Hymns of Poseidon', samma dag som spelningen!

Det kommer bli fett! Men det känns självklart tråkigt att ha en releasefest utan alla kära Göteborgare så vi jobbar på att kunna fira med dem på hemmaplan också ...

När släpps hela EP-skivan?
– Resten av EP:n kommer släppas den 20 oktober och kommer att finnas tillgänglig digitalt på alla musik-streaming plattformar. Vi har spelat in den ute i Björlanda Kile, här i Göteborg, tillsammans med en prod-ucent som heter Oscar Wallin. Tyvärr bodde han i Stockholm under hela arbetets gång så det ledde till att vi brände hela EP-budgeten på SJ's svindyra öl.

Men samarbetet funkade bra och 'Oggelito' kommer alltid ha en plats i Maple & Rye-familjen.


Är det någon av de kommande låtarna som ni vill passa på att stå upp för lite mer än de andra?
– Alltså det där är som att fråga en mamma vem av hennes barn hon gillar mest! (skrattar). Men låten 'What We Were' skiljer sig en del från resten av EP:n. Inte bara soundmässigt, utan det är även den låten vi burit med oss längst och som varit svårast att få till med den känsla och dignitet vi vill att den ska ha.

Tycker verkligen vi hittat känslan och att den berör på riktigt. Speciellt när man förstår innebörden och tyngden som låtens text faktiskt snuddar vid.


Så en ny singel, fler spelningar och en kommande EP. Finns det något vi missat att ta upp?
– Tycker att du fått med det mesta faktiskt. Det vore kanske lite kul att nämna omslaget till EP:n. Vi har jobbat tillsammans med en konstnär från Idaho i USA som heter Theresa Stahl. Hon har målat en fantas-tisk tavla som är baserad på hennes tolkning av texterna från låtarna. Så vi har ett omslag som verkligen representerar musiken på riktigt. Sen som jag nämnde tidigare är vi kanske inte bandet med den bästa framförhållningen ... så nu fokuserar vi på att släppa den här EP:n och att fira det ordentligt.

Följ oss gärna på alla sociala medier så att vi kan fira det ihop med er!

Sociala medier:

Intervjuade av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com