Mandy Rich

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 25 augusti 2017

Hon besegrade sin rädsla för att visa vem hon egentligen är både som person och artist. Mandy Rich är ett nytt och färgsprakande namn på den svenska hiphopscenen.

Du är fortfarande inne på ditt första år som artist men har redan hunnit synas på scener över hela landet. Inte minst nu under Pride. Varför tror du att du fått ett så stort genomslag på kort tid?
– Min vilja och drivkraft, att jag målmedvetet brutit ner mina drömmar och tittat på andra artister och vilka vägar dom gått. Sen har jag också fått chansen att jobba med så mycket duktiga musiker som hjälpt mig längs vägen ...

Mesta fokus verkar hamna på att du är 'Sveriges första transsexuella rappare'. Omfamnar du det?
– Mycket av min musik riktar sig till min kamp och resa jag gjort som transperson. Så antar att det faller naturligt för media att vinkla det så också, men som jag även nämnt tidigare så tycker jag det är det bra att vi breddar hiphopscenen och kämpar för en större acceptans.

Vad tänker du kring hur musik kan sprida positiva budskap?
– Musik är ju mitt och mångas sätt att beskriva världen på med alla ens känslor och svårigheter, såklart att många kan känna igen sig i texternas betydelse. För med min musik så vill jag även säga att vi är alla lika värda och samtidigt vill jag berätta att jag också är svag, sårbar och rädd. Men att det inte får hindra mig.

Det är lätt att förstå att just 'Regnbågarnas Stad' får mycket uppmärksamhet i just HBTQ kretsar. Var tanken hela tiden att det skulle bli en slags kampsång?
– Wow, någon kampsång har jag aldrig sett det som, men däremot en låt om en resa till en plats där vi alla behandlas lika, oavsett könstillhörighet, hudfärg eller religon.

Filmreferenser flyger till både höger och vänster. Vad handlar den egentligen om?
– Att säga vad låten handlar om är upp till den som lyssnar, jag kan ju bara berätta vad den betyder för mig. Men tanken bakom är att vi alla mer eller mindre kan relatera till filmens värld och genom det kan jag lättare beskriva kampen som transsexuell.

Hur närmar du dig låtskrivandet?
– Skrivandet har jag haft sen barnsben som varit en form av bearbetning. Jag har varit tvungen att skriva ner mina känslor eller intryck som jag fått av en specifik händelse. Då har texterna bara kommit till mig medan jag i andra sammanhang fått sätta mig ner och verkligen fundera på vad jag velat skriva.

Hur kom Frida Winlöf att bli involverad?
– Det är helt och hållet min producent Måns Billners förtjänst som föreslog henne. Och väl under inspelningen med Frida blev det bara magi, vilken röst, vilken karisma. Jag är enormt tacksam för hennes medverkan i låten.

Som jag förstår det finns det också ytterligare två färdiga singlar som ska ut innan årets slut?
– Det jag kort kan berätta om är att ena låten handlar om psykisk ohälsa och hur den svenska vården inte riktigt har ett skyddsnät som fungerar för den som överväger att ta sitt liv. Och med min hemliga gästartist så kommer låten verkligen att beröra.

Det dröjde fram till att du kommit ut som transsexuell att du även närmade dig musiken?
– Musiken har alltid funnits inom familjen, farfar var artist under femtiotalet och pappa har spelat keyboard under hela min uppväxt. Men det var just i samband med att jag nu vågade öppet vara mig själv som jag också valde att satsa på musiken.

Jag tror jag började rappa hemma för tre år sen. Tiden går så fort.

Varför rap?
– För mig har det främst varit budskapen men sen också beatsen.

Vad tycker du om den svenska hiphop-scenen?
– Jag har fått frågan tidigare och mitt svar blir väl detsamma. Jag har svårt för det som i folkmun kallas ”orten rap” där många skildrar sina liv som maskrosbarn ...

Den får väl generellt sett sägas vara något macho. Hur har den välkomnat dig?
– Jag har hittills bara fått positiv feedback. Är du duktig rappare och gör bra musik som berör så välkommans det av dom flesta. Men det finns alltid haters.

Vilka artister har inspirerat dig?
– Jag har många referenser som Alpis, Södrasidan, Dc Grimsta, Petter, Linda Pira med flera. Men även artister inom andra musikstilar för jag älskar musik som berör oavsett genre.

Vem är du på scen?
– Jag är ingen annan än mig själv. Jag är tjejen som vågar trotsa samhällsnormen. Som Saga Becker en gång presenterade mig: "Mandy fucking Rich!". Numera älskar jag att stå på scen, men den har tagit sin tid eftersom jag som många andra har scenskräck.

Desto fler scener jag står på desto mindre nervös blir jag.

Hur hittar du till modet när du egentligen inte vågar?
– För mig har det bara varit att göra det trots att magkänslan sagt något annat. Jag vill fly, det känns som jag ska svimma, jag vill ställa in spelningen, jag går på toa stup i kvarten. Det kanske är lättare sagt än gjort, men det är först när du gör något du inte tror dig klara av som du växer som människa.

Vilken har varit din mest minnesvärda spelning så här långt?
– Det var invigningen av Stockholm Pride inför en publik på tusentals människor. Jag kände för första gången i min karriär att jag ägde scenen, den var min.

Din nästa spelning är redan nu på lördag. Vad har man framför sig om man tänker ta sig dit?
– Jag kommer tillsammans med Erik Toro att bjuda på musik som berör. Texter som sätter sig fast. Och förhoppnings minnen som lever kvar. Jag fyller dessutom år dagen efter så det blir en del firande!

Var mer kan man se dig i höst?
– Den 1 september har ni möjligheten att se båda mig och Erik Toro i Kungsträdgården i Stockholm. I annat fall kommer jag uppträda både under Helsingborg Pride och Skövde Pride och avslutningsvis i Hökarängen.

Vill ni veta mer så följ gärna min sociala medier.

Finns det något du avslutningsvis vill hälsa till de som lyssnar och följer din resa?
– Jag vill tacka alla som stöttat min kamp och musik. Som aktivt delat min låt på sociala medier och fortsatt sprida kärleken vidare. Tillsammans är vi starka och Mandy Rich är här för att stanna.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com