Malin Morgan

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 7 september 2018

En vecka till premiären. Under en tid var Malin Morgan en av Sveriges mest frekvent sedda film-skådespelare. Sen några år tillbaka tog hon beslutet att stå mer på scen och nu gör hon även sin regidebut.

Den här höstens scenföreställning 'Kom igen, Caritha!' är din allra första på Teater Barbara?
- Carina Jingrot ringde upp mig och frågade om jag ville regissera den här pjäsen. Jag blev ganska förvånad och väldigt glad ... för jag har ju bara regisserat mig själv i egna produktioner tidigare.

Och så läste jag manuset och lyssnade på radioversionen och kände att ja, det här ska jag göra.

Du har regisserat dig själv på scen?
- Ja, jag har gjort det och jag kommer göra det igen. Min regi-erfarenhet är ringa. Jag har regisserat mig själv i egna projekt och jag ser det här som min debut.

Har du ofta funnits bakom kulisserna när vi kanske inte anat det?
- Alltså mycket är verkligen att ta i. Jag har skrivit tre pjäser, varav en aldrig kommer lämna byrålådan.

Och en varieté tillsammans med Carl-Johan Vallgren.

Anledningen till att jag frågar är att vi nog är många som främst känner till dig som skådespelare. Kanske för att du för några år sedan kunde vara med i fem filmer per år. Är du mer i kulisserna nu?
- Om du frågar mig är ju skådespelandet mer i rörelse nu ... men jag antar att du tänker på att det jag gör nu inte syns på TV eller film ... så det känner typ ingen till? Och så är det ju.

Det var ett val jag gjorde. Jag gör det som känns mest viktigt och kul.

Har det förändrats med åren?
- Ja, jag gjorde ett val att inte blanda ihop mitt konstnärliga utövande med mina ekonomiska behov. Det var kanske ett av de viktigaste val jag gjort. Jag har varit extremt kreativ sedan dess, när jag gör konst.

Behöver jag pengar och just då inte har ett konstnärligt arbete, då jobbar jag som skrivcoach istället, eller som hovmästare. Eller med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Kanske maxar mina studielån eller pysslar med någonting annat.

Det är tjugo år sen du gick ut teaterhögskolan i Göteborg ...
- Skolan var en fantastiskt lärorik tid och jag är väldigt glad att jag fick gå där. Det var viktigt att få ägna så mycket ostörd tid åt att börja lära sig hantverket. Det är ju en ständigt pågående process.

Jag tror inte lärandet någonsin upphör. Jag hoppas inte det.

Vad var det med teatern som lockade då?
- Staffan Goethes arbete i rollen som hund i Folkteaterns uppsättning av hans pjäs 'En uppstoppad hund', som jag såg som tonåring. Men det jag såg där var väl den här kärleken till disciplinen inom teatern. Konc-entrationen och dedikationen som krävs. Det är en disciplin som blandar tanke, tal, rörelse och rytm.

Ibland orkestreras det fram ren magi i det arbetet.

Är det samma som frestade dig till att börja göra mer teater igen?
– Det är fortfarande det som lockar mig.

Vilken roll är du stoltast över i dagsläget?
- Oj, vad svårt. Jag är nog inte stolt över en särskild roll på det sättet. Jag känner mig mest stolt och glad över att jag har möjligheten att arbeta med det jag älskar. Jag kan vara stolt över små enskilda saker i olika projekt. Att jag lärde mig prata ryska, att jag lärde mig fäktas, att jag kom på den eller den idén.

Att jag satsade allt! Att jag inte frös ihjäl! Ja, sånt smått och gott.

Har skådespelandet lärt dig nånting om att regissera?
- Att berätta som skådespelare och att berätta som regissör är ju två ganska olika jobb. Men det är klart,  några av mina tillvägagångssätt som regissör bygger på mitt sätt att arbeta som skådespelare. Så ja, det är klart att de korsbefruktas. Men jag försöker vara lite uppmärksam på det.

För de kan ligga i vägen för varandra också.

Du har själv "dirigerats" av namn som Charlotte Sieling och Ulf Malmros. Finns de i din regi?
- Det är nog så att alla jag jobbat med har påverkat mig. Det tror och hoppas jag verkligen. Jag tror inte jag kan beskriva mitt sätt att regissera. Det kanske Carina skulle kunna svara bättre på?

Om jag skulle börja prata om hur jag jobbar skulle det nog låta ganska kufigt.

Här gillar vi kufar ...
– Tystnaden, texten. rytmen, tonen, rörelsen, intentionen ... berättelsen.

Många av de stora teater-regissörerna har ju börjat som skådespelare. Kan det ha att göra med att teaterskådespelare som står på scen i högre grad blir kreativt involverade från början till slut?
- Nej, det tror jag faktiskt inte. Det finns ju många skådespelare som regisserar film också, både i Sverige och utomlands. Om det är fler som regisserar teater än film vet jag inte. Jag skulle gissa att det mer handlar om intressen och föredragna berättartekniker. Film och teater är ju olika former. Som att måla och skulp-tera. Eller dansa och skriva poesi. Och den kollektiva kraftansträngningen skulle jag säga är minst hundra-tjugo procent vad gäller båda formerna. Så nä, det är nog bara en smaksak! Eventuellt en tålamodsgrej.

Det kan ta vansinnigt lång tid från ax till limpa med film och så är det ju hutlöst dyrt.

Just 'Kom igen, Caritha!' är skriven av radioprataren Lotta Erikson. Så jag antar att vi åtminstone kan förvänta oss en viss "feel good" aura. Blir det många skratt eller vad har publiken framför sig?
– Radioprogrammet 'Å vilket party' är ju väldigt ärligt och nära berättat. Jag har låtit mig inspireras rätt mycket av att originalet är radio. Det blir ganska mycket ljudbilder och olika typer av textberättande. Publiken kan förvänta sig en uppriktig, poetisk, snarstucken, dansglad, förkrossande sorglig, musikalisk och vacker berättelse om att ta sig själv på allvar. Och jodå, med värme och humor, så absolut några skratt.

Det var Carina som fick idén till pjäsen och Lotta tände på idén och skrev om sitt radioprogram till teater.

Det handlar om en medelålderskvinna?
- Pjäsen handlar om känslan av att vakna mitt i livet och undra om det var det hela? Att stanna till där och ta en titt på läget. Att ifrågasätta sig själv, sina val och plötsligt se sig själv i ett nytt ljus.

Om kvalen det skapar. Och om friheten det kan ge.

Med dig, Lotta Erikson och Carina Jingrot på scen är det just tre medelålderskvinnor bakom?
- Nu är vi ju ett gäng kvinnor som jobbar med det här projektet, men det handlar inte om det. Rollen skulle lika gärna kunna spelas av en man eller av en transperson. Könet är inte viktigt. Det pjäsen handlar om är universellt. Både kvinnor och män tenderar ju att fundera på existensen när barnen är stora, karriären på topp, när lägenheten sedan länge är färdigmöblerad och den respektive mittemot eller några kvarter bort.

"Och nu då?" kan det hända att en tänker en morgon vid frukostbordet, "Is this it?" Så det är klart att det är en förutsättning att en har erfarenhet av detta för att göra den här pjäsen, att en har smakat på just den frukostmackan. Däremot tror jag inte det är en nödvändighet för att se den. Jag tror att om du är ung så kan du nog sätta en knäckebit i halsen, på ett bra och konstruktivt sätt, om du kollar på den här pjäsen.

När man själv relaterar tänker jag att det kan bli mer improvisation?
- Det är spännande och utmanande att få jobba med Lotta Erikssons fantastiska text och med Carina Jing-rot som är en så modig och mångbottnad skådespelare. Texten är oerhört mångbottnad.

Och det försöker vi förvalta. Så nej, ingen improvisation.

Är det annars inte svårt att få ner stora historier i en så "tydlig" form som teater är?
- Jag tror att det finns många svar på hur den processen ser ut, eftersom det ju finns så mycket olika typer av scenkonst. Men jag tycker nog att teatern, om något, har utrymme att röra sig i poesins värld.

I fragmentens och de vindlande tankarnas och drömmarnas värld.

Är det fortfarande mycket som behöver göras innan allt sitter till premiären?
-(Skrattar) Ja, det är mycket. Och det är väldigt roligt på vägen.

Ännu återstår det dock lite tid till dess, mot den här dagen som har upptagit dina dagar en tid. Vad händer för dig efter att den har kommit igång? Regissören hänger väl oftast inte kvar i kulisserna ...
- I Stockholm kan man se den från 14:e september till 12:e oktober. Sedan blir det Sverige-turné under hö-sten 2018 och våren 2019! Direkt efter premiären åker jag till Göteborg. Den 2:e december har jag premi-är på Folkteatern med Shakespeares 'En vintersaga' som jag skådespelar i. Våren 2019 har jag premiär på min egen föreställning 'Glappet: Om idiotin med intelligens, inklusive svaret på allt' på lilla scen på Folk-teatern i Göteborg. Sedan vet jag inte exakt, i just denna stund, vad som väntar.

Men regisserar mer gör jag gärna.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com