Malin Barr

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 1 oktober 2018

Svenska skådespelerskan Malin Barr spelar i storfilmen 'Skyscraper' med bland annat Dwayne Johnson på rollistan. En actionfilm som tar idén från 'Die Hard' och sätter eld på dess 244 skyskrapsvåningar.

"Svenskar i Hollywood" har ju länge varit ett fenomen, oavsett om vi talar om Greta Garbo och Ing-rid Bergmans trettiotal eller Izabella Scorupco i Bond. Så hur hamnade du i den här storfilmen?
– Ja, det är sant! Svenska skådespelare har genom åren sökt sig till och lyckats i Hollywood. Det är super-kul! Jag flyttade själv direkt till New York och har aldrig bott permanent i Los Angeles, men är väldigt glad att jag har fått jobba där ett par månader varje år. Rollen i 'Skyscraper' fick jag genom en provspelning ge-nom min manager i New York. Jag var faktiskt vid det tillfället i Hong Kong på semester och skickade in provspelningen över video. Klockan var mitt i natten i Hong Kong och provspelningen skulle vara inne åtta timmar senare ... när det var eftermiddag i L.A. Jag stannade uppe och läste på och filmade klockan sex på morgonen när det ljusnat! Så blir det ibland, men det gick ju bra.

Allt går generellt väldigt fort inom casting i USA!
 
Är det inte en mycket större kultur kring att göra provspelningar i USA än i Sverige exempelvis?
 – Jag har inte så mycket erfarenhet av auditions i Sverige så det är svårt att jämfora. Men generellt så har USA så otroligt mycket mer produktioner i produktion samtidigt så audition-processen är snabb och inte-nsiv. Du har sällan mer än ett par minuter i rummet med casting, beroende på hur lång scen du har, och det är väldigt lite småprat. Ingen fika och prata om vädret. Du går in, gör ditt jobb och går ut.

Har du inte fått svar inom några dagar är det oftast inte ditt jobb. Det sätter så klart hög press på att vara bra på auditions, att vara trevlig, men också kunna dina lines och göra starka val för karaktären.

Vad tycker du om den delen med att gå till jobbet?
– Personligen älskar jag auditions! Jag tycker det är superkul att sitta och jobba på auditionmaterial och ju fler jag har desto bättre brukar det oftast gå. Om jag har få auditions under en tid lägger jag ibland för my-cket press på mig själv med att jag måste boka det, men man får inte glömma att ha kul!

Auditions är ditt jobb som skådespelare och om du bokar jobbet, då är filmningen semester!

Nu gav kanske inte rollen som ett svenskt nyhetsankare så stort utrymme för många stora actionsc-ener. Men hur var det ändå att komma in i ett stort amerikanskt actionfilms-maskineri som detta?
– Nej, tyvärr ingen action för mig denna gång! Men Hollywood är ett stort maskineri. Denna film hade en budget på cirka 125 miljoner dollar, så antagligen den största och dyraste produktion jag jobbat på. Jag tror det mesta, om inte hela produktionen, filmades på Warner Bros Burbank i L.A. Allt jag filmade var framför en gigantisk greenscreen och med bara ett bord och en stol som rekvisita, så jag kände mig ganska liten framför ett stort crew och i en stor studio. Men det var väldigt spännande!

Det var även min första gång som jag filmade där på Warner Bros Studios och jag fick definitivt en speciell och magisk känsla av "Old Hollywood" nar jag blev omkringkörd i en sådan där liten "golfbil" mellan set och holding. Jag hoppas att jag får möjlighet att komma tillbaka snart igen för andra projekt!

Träffade du Dwayne Johnson nått?
– Nej, det gjorde jag tyvärr inte! Men jag träffade många andra grymma skådespelare! Jag har dock hört att han är väldigt trevlig och charmig som person.

Den här rollen i 'Skyscraper' är en ganska liten roll, en roll som kanske kommer ge mer uppmärksam-het hemma i Sverige än i USA. I och med den här fascinationen vi har för just svenskar i stora amer-ikanska filmer. Är svenska serier, filmer och teateruppsättningar något du skulle vilja jobba mer i?
– Absolut! Jag skulle gärna jobba i Sverige, både i teater och inom svensk film. Men jag hade inte riktigt funderat på det förrän för ett drygt år sedan eftersom jag var så fokuserad pa min kärriar här, men jag har sedan dess varit representerad i Stockholm och haft ett fåtal provfilmningar. Problemet är att Sverige inte jobbar med video-provspelningar i alls samma utsträckning som här och det är svårt att flyga fram och tillbaka för möten. Men, jag hoppas att det med tid kommer öppna upp sig! Jag tror att jag skulle kunna använda mig av min träning och erfarenhet i film här i USA och föra med mig lite idéer till Sverige!

Jag fick i somras faktiskt möjligheten att komma hem till Stockholm för att vara del av en svensk långfilm.

Vilken då?
– 'Mareld', skriven och regisserad av Ove Valeskog. Det var min första film i Sverige och vi hade ett par underbara veckor i skärgården med ett extremt hårt arbetande crew och cast med Viktor Åkerblom, Matti Boustedt, Hanna Oldenburg och Moa Malan! Jag ser fram emot att se filmen ...

Och jag kan absolut tänka mig att jobba i Sverige snart igen!

Det finns förvånansvärt lite spår av Sverige på din resumé trots din uppväxt i Stockholm. Hur pass tidigt var det som du istället tog dig till New York och hamnade på off-broadway scenerna där?
– Ja, jag hade alltid en dröm om att bo i New York och första gången jag flyttade dit var jag nitton år. Wow, det är så längesen! Jag flyttade dit för att dansa men blev tyvärr skadad och fick åka hem efter ett halvt år.  Efter att jag blivit antagen på en skola för musikal och teater i London ... Laine Theatre Arts ... bestämde jag mig för att lämna Stockholm igen. Efter min utbildning där sökte jag mig tillbaka till New York igen.

Det första jobbet jag fick i New York var med ett japanskt modernt danskompani. Det var fantastiskt!

Jag har sedan dess, genom hårt arbete och stark vilja, jobbat inom både dans, musikal, film och TV både i New York och även Los Angeles samt andra delar av USA. Det ar definitivt en tuff marknad och konkurr-ensen är enormt hög, speciellt som icke-amerikan, men det finns samtidigt mer möjligheter här och om man har ett driv, passion och gillar "the hustle" så går det. Jag älskar även energin i New York. Folk är hun-griga och vill skapa och jag känner mig alltid inspirerad av vänner och bekanta omkring mig och blir själv motiverad att bli bättre och jobba hårdare.

"The city that never sleeps"

It's real!

Du började alltså som dansare?
– Jag började dansa balett nar jag var fem år och tävlade även inom gymnastik tills jag var nio år. Då börja-de jag på Lasse Kühlers i Stockholm. Först bugg och pardans och sedan jazz, balett, modern och street, fram tills jag då flyttade till New York City första gången för att dansa på heltid.

Min favoritstil har alltid varit modern jazz men även hiphip och house.

Hur kom det sig att du drogs mot skådespelaryrket istället? Var det på grund av skadan?
 – Jag har alltid varit en "teaterapa" som min föräldrar kallar det, den i min familj som är mest högljudd och vill skämta och roa andra jämt. Som barn var jag väldigt blyg men drogs till att stå på scen ganska tidigt. Jag gick på Adolf Fredriks Musikklasser och vi hade mycket konserter och presenterades även med möj-ligheter att provspela för olika föreställningar och operor. Jag sjöng faktiskt solo i operan 'Räven' på Kun-gliga Operan i Stockholm som elvaåring! Jag spelade också Maja Gräddnos i en musikal vi gjorde på Kultu-rhuset. Men sedan var det dansen jag valde att fokusera på, ända tills jag flyttade till New York för andra gången och introducerades till olika skådespelarklasser och tekniker, bland annat Meisner Tecnique. 

Sedan drogs jag mer och mer mot skådespeleriet och mitt fokus skiftade till slut bara till skådespeleri. Jag kommer dock alltid att älska att dansa och tar alla möjligheter jag får till att göra det.

Jag har också alltid varit fascinerad av människor. Jag har alltid velat veta vad alla tänker på och varför. Jag analyserar ofta folk på gatan och funderar på vad deras livshistoria är. Med skådespeleri är det som intresserar mig chansen att få fantisera, upptäcka och sätta mig in i vad alla dessa olika karaktärer går igenom och berätta deras historier. Det är ett otroligt tufft jobb, både emotionellt men även strukturellt, att leva i en vardag utan struktur. Nu blev det komplicerat, men jag hoppas du förstår vad jag menar?

Ovissheten?
– Att aldrig veta när, var eller vad jag jobbar på härnäst. Men för mig ligger det också något spännande i detta. Det är också något väldigt speciellt i denna bransch där de flesta, ska jag säga, har en sådan otrolig passion för det vi gör. Man måste verkligen älska detta yrket för att orka med stressen och pressen i denna bransch, men det gör också att när man jobbar i ett team på en produktion, så blir man ofta väldigt tighta.

Som en familj! Jag är så lycklig att ha så många "låtsasfamiljer" här efter ett par år i branschen! (skrattar)

'The Danish Girl' regissören Tom Hooper nämnde faktiskt Alicia Vikanders dansbakgrund som en anledning till att hon fick den nu Oscarsbelönade rollen. Han menade att just dansen är bra träning inför att bli en bra skådespelare då det ofta gör ont men man måste ändå ha sitt leende till hands ...
– Jag tror absolut att det ligger något i det resonemanget. Som sagt tror jag att en dansbakgrund bidrar till många fördelar och styrkor som skådespelare, inte bara ett medvetande av din kropp och hur du håller dig, utan även psykiskt. Man får som dansare en extremt bra diciplin och det krävs ett otroligt personligt driv, passion och fokus för att nå dit. Det är nog det tuffaste yrket som finns, att vara dansare, och träningen som man genomgår och resultatet kommer inte smärtfritt. Kroppsideal, stretching och ändlösa timmar av upprepade övningar för styrka och smidighet gör en till en otroligt stark människa.

Jag tror också att dansen har hjälpt mig på många sätt som skådespelare, både för en bättre, generell kropp-skontroll men även att jag har ett starkt närvarande i både kropp, känsla och sinne.

Inte minst man kan man ju tänka sig att du är väl förberedd på fysiskt krävande actionroller?
– Absolut, jag skulle jättegärna vilja jobba inom actionfilm. Träning är en extremt stor del av min vardag.  Jag tror att eftersom jag som dansare tränat timvis varje dag så länge jag kan minnas, så ersätter jag nu dansen så gott jag kan med andra fysiska aktiviteter. Jag tränar regelbundet kickboxing, hög intensitets-träning, yoga och löpning och jag har även undervisat i fitness under ett par år.

Jag skulle älska utmaningen att ta mig an en fysisk roll som kräver mer kampsportsträning.

Det är också delvis varför jag började med boxning, fighting och självförsvar.

Är en bra actionrulle något du kan slå på själv när du sitter hemma och vill se något?
– Ironiskt nog har jag faktiskt inte alls samma intresse för att se actionfilmer. Jag tror detta har att göra med att många multimiljonsproduktoner lägger mest fokus och pengar på effekter och CGI och själva his-torien och dialogen i scenerna håller inte samma kvalité.

Men action är ändå i huvudsak "toppseller" på bio i USA!

Lite bra actionfilm finns det väl trots allt?
– Det finns så klart undantag! Jag är ett 'James Bond' fan och tycker även att den senaste Marvel-filmen 'Black Panther' var fantastisk och även 'Mission: Impossible' har hållt bra mått!

Vilka blickar du hellre upp till om det inte är stora actionstjärnor?
– Några skådespelare jag ser upp till är bland andra Amy Adams, Natalie Portman och Michelle Williams. Jag beundrar deras talang och styrka som skådespelare, men också hur de lyckats skapa en karriär där de tagit sig an en otrolig variation av roller. Däribland många komplicerade och starka kvinnliga roller. Jag är också väldigt fascinerad av Joaquin Phoenix och hans förmåga och fantastiska närvaro pa film.

Vilka personer har varit viktigast och framförallt nära dig i din egen "resa" som skådis?
– Jag har många som betytt mycket för mig inom skådespeleriet och framförallt är det ett par lärare och coaches som jag haft i USA. Bland annat Isaac Byrne för Meisner Tecnique, Scott Freeman för Scene Study och även Ted Sluberski som jag jobbar med nu. De har alla varit ett extremt stöd och inspiration i mitt int-resse och förståelse för skådespeleri och jag har både lärt mig mycket och fått tillgång till nya "tools".

Verktyg jag kan använda mig av när jag jobbar på karaktärer och projekt.

Efter att ha spelat svenska i 'Skyscraper' spelar du även norska i filmen 'Centigrade' som kommer ut först 2019. Även där hittar vi dig jämte stora namn som Vincent Piazza och Genesis Rodriguez?
– Det var fantastiskt kul att jobba på 'Centigrade'! Det var också ett exempel på inte bara ett bra manus men ett fantastisk crew och cast. Vi hade så kul på set och Brendan Walsh, som regisserade, var otroligt trevlig och öppen och vi jobbade mycket med både skriptad och improviserad dialog. Filmen utspelar sig i Norge och handlar om ett amerikanskt par som blir insnöade i sin bil. Min karaktar är chef över den norska litteraturföreningen och är deras kontaktperson. Det är även den andra norska karaktären i filmen.

Jag har aldrig tidigare spelat norsk så det var en utmaning ...

Speciellt eftersom vi improviserade mycket oförberett.

Är det lätt att bli typecastad som svensk eller norsk med ett skandinaviskt ursprung i USA?
– Ja! Det är det absolut och inte bara som skandinav utan också som européer generellt. I USA får jag ofta provspela och spela andra skandinaviska eller europeiska nationaliteter, som fransk, holländsk eller rysk. Det är speciellt i TV som en roll av viss nationalitet väldigt sällan faktiskt spelas av en person med korrekt nationalitet och accent. Men jag klagar inte! Det skapar mer chanser för mig i USA.

Detta är dock något som tog mig lite tid att uppskatta och förstå, eftersom jag i början ofta blev missnöjd med att alltid bli typecastad som svensk eller europé, eftersom jag flyttat till USA ...

Och jobbar hårt för att sätta min amerikanska accent.

Du återfinns ju även en del bakom kameran som producent och manusförfattare. Är det kanske just för att ge dig själv rum för andra slags roller och kanske roller som kvinnor vanligtvis inte får?
– Jag tror generellt som skådespelare att all kunskap du har angående vad som sker bakom kameran och på set hjälper dig och alla andra till en bättre och smidigare produktion. Det är viktigt att vara medveten om andras roller, positioner och även tekniken som finns i en produktion. Skrivandet har också gett mig en ny insikt som skådespelare. Jag lärde mig mycket om mig själv, om scen- och manusanalys och om allt som må-ste göras innan man som skådespelare normalt blir involverad. Jag rekommenderar absolut alla att skriva något och filma det! Känns det tungt, hitta en vän och gör det tillsammans! Att skriva film var något jag hade funderat på under en tid, för i USA pratas det jämt om "Create your own work" och "Vänta inte på att jobb och roller kommer till dig". Så sommaren 2016 skrev jag 'Hedda Needs Help' under en resa till Amster-dam för att hälsa på min syster. Jag hade bestämt mig att skriva något innan jag landade tillbaka i New York igen för hösten och det gjorde jag. Jag hade aldrig tänkt att det skulle bli en komedi jag skulle skriva först, men precis som du frågar om så sökte jag nog undermedvetet att få "ge röst till" en karaktär som på sätt och vis liknar mig och min humor, men som jag ännu inte fått spela ... en flummig och rolig antihero.

Vi alla blir inrutade i fack baserat på hur vi ser ut och typecastade och 'Hedda' gav mig chansen att visa min komiska sida och jag får gång på gång höra "Åh, så här skulle jag aldrig se dig om jag bara såg ditt headshot eller träffade dig kort". Så blev 'Hedda' till och det var verkligen det bästa jag gjort.

Det har gått ganska bra för den också?
– 'Hedda Needs Help' har fått så mycket postiv feedback och nu efter ett och ett halvt år så har filmen gått på många komedi-filmfestivaler i USA och i England och även fått nomineringar och vunnit priser. Vi fick även precis distribution för den på Short TV i Amerika och Europa.

Skådespelare är ett tufft liv, du måste vara proaktiv och skapa egna möjligheter. Jag har sen 'Hedda' fort-satt och har många andra idéer och manus på gång, både egna och andra projekt med vänner och kollegor.

Ett sånt projekt är 'Jakten' som är i "post" nu?
– 'Jakten' är en pilot till en TV-serie som jag skriver på med en god vän och skådespelare, Gabriella Piazza. Vi har länge velat skriva något tillsammans och hade en långfilm på gång som utspelades på 1860-talet und-er guldrushen ... men den kändes lite över vår budget för tillfället. Vårt intresse och fokus var att skriva en actionserie med två starka och intelligenta kvinnor i huvudrollerna. Och inte som den heta "sidekicken" eller flickvännen. Dara och Max, våra huvudroller, är istället läkare. 'Jakten' utspelar sig i en framtida apo-kalypisk tid där endast kvinnor lever kvar. Efter att ett virus har utplånat i princip alla män, söker man desperat efter ett botemedel. Men om botemedlet hittas ställs också frågan om vem som ska botas?

Och hur vi av behov och efterfrågan kan hamna under kontroll av en makt ...

'Jakten', 'Skyscraper' och 'Centigrade' åt sidan har du ganska mycket som bara väntar på att få bli klart och att få komma ut nu. Är det något du själv är lite mer förväntansfull över att vi ska få se?
– Jag vet inte, jag har mycket på gång och det är väldigt kul! Jag tycker det är väldigt kul att 'Hedda Needs Help' har fått distribution i Europa och USA och jag hoppas få höra mer förhoppningsvis bra feedback! Jag ska också iväg nu ... imorgon faktiskt ... för en annan långfilm, 'Honeydew', där jag spelar huvudrollen Riley. Hon är en botanist-student som åker iväg med sin kille över en helg till New England för att göra research. Men resan går inte som hon förväntat sig när att deras relation svajar och deras bil går sönder ...

Folk har helt enkelt otur med sina bilar i dina filmer. Vilken av alla dina roller har gett dig mest?
– Vad svårt att säga! Jag tror att alla roller jag spelar ger mig olika erfarenheter, lärdomar och skillsets och det är också det som är det fantastiska med att vara skådespelare. Att få sätta sig in i olika situationer och undersöka vad karaktärer genomgår ... och det är alltid något nytt och annorlunda än det föregående. Jag tar alltid alla roller på lika stort allvar, vare sig det är en liten eller en stor roll.

En fin vän och producent till mig, Ben Barenholtz, sa en gång till mig att det finns inga små roller!

"De är alla där av en anledning och behövs för att berätta historien"

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com