Maia Hirasawa

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 15  augusti 2018

För sju år sedan slog Maia Hirasawa genom i Japan. Nu är den internationellt kända poprösten tillbaka med nya pop-låtar på svenska. En av dom är 'Jag vill göra det nu' där hon sjunger om att vilja ligga.

Det är lätt att tänka att svensk-pop är ditt hem, sett till hur självklart det är. Men det ju samtidigt kanske den genre vi sett dig minst i. De svenska låtarna kom efter både engelskan och japanskan? 
– När jag började skriva musik i tjugoårsåldern kom det ut jazz på svenska. Sen när jag plockade upp gita-rren några år senare så blev det pop på engelska. Ganska snart började jag skriva på svenska också i pop-världen, men det blev liksom aldrig läge att släppa ett helt album ... eftersom Japan-karriären som tog över helt ett par år. Jag försökte vänta på att det skulle bli nån slags lucka att släppa på svenska, men den kom liksom aldrig, så jag bestämde mig sen för att släppa ändå.

Sen fick jag göra hela den skivan på engelska för Japan också. Lite jobbigt var det.

Både 'Jag vill göra det nu' och 'Jag väljer inte dig' är från höstens EP. Bara svenska låtar på den?
– Jag kan avslöja att det blir låtar på engelska med. Det är låtar jag håller väldigt kärt, så det ska bli så kul att alla ska få höra. Men förutom språket, så är det nog samma anda och sound i dessa låtar med.

Blir det samma på albumet som ska komma nästa år? Med olika språk?
– Ja, jag har ju eget skivbolag nuförtiden och kan bestämma helt själv, så vi får se ...

Skivbolagsdirektörer, aka jag själv, planerar inte så långt i förväg.

Finns det på samma sätt chans att höra dig framföra svenska låtar under en spelning borta i Japan eller växlar du mest bara mellan de olika språken på dina EP-skivor och album?
– Absolut! Så gör jag jämt ... även om hemlandsspråket alltid dominerar. 

Hur kom det sig att du som man säger blev "Big in Japan"?
– Jag flyttade till Japan för att ta en paus från musiken här i Sverige. Hade jobbat så himla mycket i två år och var helt enkelt utarbetad och behövde ny energi. Efter tre månader fick jag kontakt med folk i brans-chen och jag började skriva musik till reklamfilmer där. Två av dem låtarna blev riktigt stora hits ... en av dem den mest spelade låten 2011 ... och karriären tog fart där. Den blev ju mycket större än jag nånsin kunnat föreställa mig, men det var också på ett sätt som gjorde att jag tyckte det var kul med musik igen.

Jag hade inga förväntningar. Nu, sju år senare, har jag dubbla karriärer och det passar mig perfekt. 

Det är ändå länge sen som västerländsk kultur var stort där. Varför gick du ändå hem tror du?
– Det har nog många frågat sig i Japan med och mitt skivbolag där är ju mycket nöjda! De brukar säga att just för att jag är halvjapan och bodde där när jag slog igenom så lockade jag till mig både de hängivna mu-sikfansen som inte bara lyssnar på inhemsk japansk pop, men även den så kallade "Svensson" japanen.

Jag är liksom välbekant, men med ett exotiskt skimmer ...

Min musik är ju inte så japansk i sig, men jag sjunger ibland på japanska. 

Skiljer sig de svenska och japanska fansen åt?
– Jag tror att fankulturen i Japan är mycket mer accepterad även om man är vuxen. Det är som att ha en hobby. Därför är mina fans där mer engagerade, skriver fanmail och ger presenter på konserter. De är gu-lliga och artiga. De svenska fansen är ju mer som mina kompisar ... jag har nog inte lika mycket "star qua-lity" här i Sverige om jag ska vara ärlig ... och det ska man ju vara.

I år är det tio år sen som du blev Årets Nykomling på P3 Guldgalan. Stämde bilden du kanske hade då om hur livet som artist skulle fortsätta överens med hur det sedan skulle visa sig vara, egentligen?
– Åh, jag tror inte jag hade så mycket bilder över hur saker skulle vara då. Jag insåg nog ganska snart i min karriär att det viktiga för mig var musiken och absolut inte något slags kändisskap. Kändiskapet gjorde mig extremt stressad och lite skygg. Att bli igenkänd på stan av alla gjorde nog att jag tappade bort lite vem Maia som person var. Därför är det så himla lyxigt nu att kunna jobba med musik ...

Men ändå ha ett privatliv. 

Ännu längre tillbaks i tiden, då du var 21 år och gick musiklinjen på Rudbeckskolan. Vem var du då?
– Det var i ettan på gymnasiet jag för första gången stod på en scen och fattade att detta var min grej. Men att bli artist var något som jag började drömma om långt senare. Där och då var det bara kul med musik.

Ingen artist du "ville bli"?
– Hmm! Jag var helt inne på femtiotalsmusik, men då var jag mer i tioårsåldern. På gymnasiet ville jag nog mer bli en musikalstjärna typ. Jag älskade alla musikaler.

Hur ser det ut när du skriver någonting nytt? 
– Det ser lite olika ut när en låt kommer till. Oftast kommer nog melodi och text samtidigt, men sen ändrar jag om i texten mycket. Jag sitter och trallar vid mitt piano och spelar in allt som kommer ur mig, sen kan-ske fastnar för nåt och fortsätter på den idén. Om jag inte har feeling så fortsätter jag nån dag senare och då kan jag ju lyssna igenom alla idéer. Det blir som att pussla ihop en massa olika idéer som sen blir en låt.

Du ska se min röstmemo på telefon! Den innehåller typ en miljard olika idéer.

Idén till nya låten handlar varken om att göra stan eller göra rent ugnen. Utan om att göra det!
– Ja, men precis. Göra rent ugnen hade ju annars varit en utmaning att skriva om ...

Du har producerat den tillsammans med den ganska nya trion Tåfab?
– Precis. De är så grymma personer! Inga stora egon och det passar ett stort ego som jag själv. Åke Olofsson från den Den Svenska Björnstammen och Peter Engström och Sebastian Rutgersson från gruppen 047 har startat en producent-trio och de började jobba med mig. 

Än så länge har jag bara jobbat med dem på EP:n och albumet och de kommer vara inblandande hela vägen fram till släpp ...  även om jag nog kommer producera en del själv med.

Hur såg releasedagen för den här låten ut? 
– Jag hade det sjukt mysigt på Gotland. Tog det lugnt och åt sen världens godaste middag på restaurang Fu-rillen på norra Gotland. Jag gillar att fira mig själv. Även om låtar släpps hipp som happ hela tiden så vill jag alltid stanna upp och klappa mig själv på axeln. Jag vill aldrig ta detta för givet.

Något annat man inte kan ta för givet idag är stora scener att spela på i Sverige. Hur känner du som väl egentligen har spelat överallt om ställen som stänger ner och hela festivaler som försvinner?
– Det är ju supertråkigt att stora festivaler försvunnit eller att de konkurrerar ut varandra. Samtidigt är det nog inget jag sörjer personligen. Jag älskar de små gigen och de små personliga festivalerna. Till exemp-el Styrsöfestivalen som jag spelade på i somras i Göteborgs skärgård.

Så sjukt trevligt och man kan typ hänga med publiken efteråt. 

Fortsätter live-livet nu även efter att festivalsommaren tagit slut?
– I höst grottar jag ned mig i min studio igen för att slutföra albumet. Så tror inte det blir så mycket gig då, men man vet aldrig. Jag vill ju absolut göra båda.

Vad trivs du bäst med?
– Om jag måste välja så är det på en scen som jag trivs allra bäst. Att spela live är det ultimata sättet för mig att befinna mig i nuet, och jag får alltid så mycket tillbaka av min publik.

Det förvånar mig inte sett till hur mycket kärlek du även lägger i mellansnacket live ...
– Jag tycker det är jätteviktigt. Det passar inte alla artister, men för mig är de lika viktiga som själva låt-arna. När jag var yngre planerade jag aldrig vad jag skulle säga och då kunde det bli asbra eller ibland gan-ska hafsigt och osammanhängande. Men att prata om en låt och vad den typ handlar om ...

Det gör ju att publiken ofta lyssnar mer nyfiket på låten sen?

Helt klart. Några sista ord innan vi låter läsarna just lyssna på 'Jag vill göra det nu'?
– Nä, lyssna, dela och ligg, tycker jag direkt! Och som jag sa innan ... jag kommer aldrig ta detta för givet med att hålla på med det jag brinner mest för, musiken. Den är ju dagligt som terapi för mig.

Det är inget jag tar för givet! Puss.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com