Mahershala Ali

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 15 april 2019

Och Oscarn går till. Nu tvåfaldigt Oscarbelönade skådespelaren Mahershala Ali åtnjuter sin förtjänta andra statyett i symbios med att hela den tredje säsongen av 'True Detective' finns på HBO Nordic.

Den bärande huvudrollen du har i 'True Detective' kom till oss i ungefär samma veva som det tillko-mmit en ny slags surr kring dig. Skulle du säga att statyetten för 'Moonlight' gav dig chansen?
– Jag har alltid jobbat. Jag började spela in 'True Detective' ungefär en vecka efter Oscarsutdelningen, så chansen var redan min. Jag vill bara säga det och klargöra det för jag ser också hur det ser ut på pappret och jag tycker också att det är intressant. Från ingenstans öppnade sig många möjligheter upp sig för mig och 'Moonlight' och 'True Detective' skvalpade i samma kopp när allting plötsligt började hända för mig.

Medan jag har varit sysselsatt med jobb och att bara göra min grej under en lång tid ... så började mycket hända vid samma speciella tid ... så om jag skulle försöka se tillbaka och försöka urskilja en viss vändpunkt som skulle ha öppnat upp den dörren för mig skulle jag antagligen behöva gå tillbaka längre i tiden.

Varje enskild roll kan ha lett till den nästa.

Från mitt perspektiv gör jag fortfarande samma jobb som jag gjorde redan 1993.

Du skulle inte säga att framgång också motsvarar en ny uppsättning av tillgängliga roller?
– Det var inte som att jag inte fick roller. Som jag sa har jag alltid jobbat. Jag tror att jag alltid har haft en vision för mig och för min karriär om att föra fram karaktärer och deras historier, och möjligheten för mig att göra det skulle jag inte nödvändigtvis säga har förändrats i praktiken. Men som sagt, varje enskild roll kan leda till den nästa, så om det betyder att jag får bättre rollerbjudanden på grund av det, tack ska ni ha! Vad jag däremot kanske faktiskt tror har förändrats för mig är min inställning till att göra jobbet, att ha fått ett erkännande omkring mig och att kunna föra in all den positiva energin till arbetet i sig självt.

Men jag tror man måste se upp för delar av det som kommer med ett erkännande med, så att det inte börjar handla om andra saker, det kan snabbt börja handla om andra saker i den här branschen. Även om jag är tacksam för var jag är idag, så måste jag fortsätta kämpa för att fortsätta göra det här.

Jag är i en bekväm sits just nu och jag ser fram emot att ta reda på vad nästa projekt blir.

Jag är tacksam för att det har gått vägen.

Föredrar du jobb i tv-serier eller film?
– Film och tv har börjat bli mer konsekventa i att det är mycket arbete på kort tid. Men särskilt i tv är det fortfarande så att allt ska gå väldigt snabbt medan där i film finns utrymme för att ge mer nyanser, eller ett slags detaljarbete, till vad du gör. I tv har man fortfarande tur om man får repetera ett par gånger innan man spelar in scenen. Så för mig innebär det att jag snabbt måste bestämma mig för vad som verkligen är nödvändigt och i grund och botten ha räknat ut "Vad är det enda jag behöver?" eller "Vad behöver jag inte?"

Det finns egentligen bara tid nog att närma sig rollen med vad som är allra mest nödvändigt. I film, som man i vissa fall kan arbeta med under flera år, tror jag fortfarande vi har möjligheten att gå djupare.

Är du en perfektionist?
– Nu när du nämner det, jag känner verkligen när jag har misslyckats! (skrattar) Jag känner igen den kän-slan och att sedan insistera på att få utforska varför det blev så. Först när jag har kunnat urskilja det och anpassat min prestation därefter kan jag släppa det och fortsätta igen. Det går tillbaka till vad jag sa om att jag måste fortsätta kämpa för att fortsätta göra det här ... att ständigt vara på mig själv när jag under-presterar ... och inte ta det för givet att det kommer lösa sig utan jobba för att hitta fram till där det felat.

Är då inte en serie som 'True Detective' raka motsatsen till där du då trivs?
– Jag kände att jag ändå hade möjligheten till det här för jag förstod på ett sätt karaktären på det sätt att jag inte skulle behöva gå ifrån vad jag redan kände till ... det var en fantastisk serie för mig att gå in i eftersom det är en karaktär jag redan känner till, och det tror jag gav mig mycket utrymme att andas, trots att det aldrig fanns särskilt mycket tid för förberedelser. Missförstå mig inte, det var fortfarande mycket jobb, men jag tror det fanns sånt som jag redan hade med mig i bakhuvudet som gjorde att mycket föll på plats.

En sån sak var att min egen farfar var polis, så jag kände karaktären genom honom.

Om din farfar var polis finns det väl nån slags poesi i att du som skådespelare då porträtterar en sån, sett till att din far i sin tu var en skådespelare. Nånstans i tredje ledet för du de två samman?
– Jag har inte tänkt på det så, men det är intressant. Min far var väldigt konstintresserad, på många sätt en rak motsats till hans far, och hans verksamhet inom musikteatern var min första exponering till konsten. Även om jag under en lång tid inte såg på musikteater och skådespel som likvärdiga kulturyttringar.

Var det han som gjorde att också du blev skådespelare?
– Länge ansåg jag inte det, inte under en lång tid. För jag ställde mig inte på scen innan jag var nitton år. Men nu långt senare, tyvärr efter att han har lämnat oss, förstår jag att det är honom jag har att tacka till.  Som förälder själv inser jag vad exponering betyder för ett ungt sinne att hitta sin riktning, och inte bara att exponeras, utan att ha människor runtomkring en som uppmuntrar en att försöka och prova saker som man kanske kan vara bra på.  För mig var det att ha teatern nära, med en far på Broadway, men jag tror de-tsamma gäller även om du idrottar, eller om du är journalist eller gör musik.

Jag förstod inte fullt ut hur viktigt ens historia är.

Även där har teatern blivit terapeutisk för mig på ett sätt.

Är det några särskilda skådespelare som du sett upp till?
– Jag känner en djup uppskattning och respekt till de människor som kom före mig och min generation av skådespelare, som lämnade med en sån inverkan på hur svart kultur och svart konst ses på idag. Det är om-öjligt för mig att förbise dem och hur de gav alla en djupare känsla och uppskattning för kulturen, och som banade vägen för så många av oss som har kommit in efter dem ... både män och kvinnor

De som alltid arbetade för att göra sitt bästa men också att förbättra situationen för andras arbete också. De tog ett ägandeskap och bad aldrig om ursäkt, utan använde sig av sina anlag som en begåvning.

Sidney Poitier, Gregory Hines, Howard Rollins, Denzel Washington, James Earl Jones.

Eller här och nu, Chadwick Boseman.

Vad för slags regi föredrar du?
– Jag gillar bara att få höra nån slags förhoppningsfulla ord, någon som tror på dig, så jag kan bära den till-iten med mig utan tvivel. En regissör som är engagerad i allt, en som skulle kunna göras allas jobb, om det var möjligt att vara på mer än ett ställe samtidigt. En som därför också inte lämnar något åt slumpen, utan använder sig av alla omkring sig för att kanalisera och få igenom sin egen vision.

Må det vara att konsolidera med mig som skådespelare, sminkartister stand-ins.

Vad brukar locka dig till en roll?
– När jag läser ett manus och om det är något som står ut där för mig, är det en historia som behövs? Vad jag har fått ut av historien när jag läst manuset för första gången? Ibland är det något jag måste tänka på, vilken närvaro och påverkan som det haft på mig. Om det så bara är ett helt okej manus borde det finnas något i det som resonerar med mig på någon nivå. Hur har det talat till mig och vad får det mig att känna?

Skådespelande är, för mig, att vara sanningsenlig och ärlig mot sig själv. Jag tror att jag alltid har sett på det på det sättet. Hur kan jag hjälpa till att berätta den här historien? Det är ens signatur som skådespelare.

Så varför detektiv Wayne Hays?
– Jag var väldigt bestämd över att jag ville spela den här rollen. Jag fick manuset, jag fick läsa de fyra första avsnitten, inte för att jag erbjudits det utan för att HBO delat det med min agent. Men jag läste det och jag hade aldrig läst någonting så välskrivet och nyanserat. Alla karaktärerna var fantastiska, men det var något med Wayne jag kunde relatera till, Wayne kändes som mitt eget väsen.

Jag älskade hans motvilja, hur fundersam han var och hans uppmärksamhet på detaljer. Jag har också en introvert sida och jag fick den känslan av honom. Jag bönfallde Nic Pizzolatto att se mig i den här rollen.

Han var ursprungligen tänkt som en vit karaktär?
–  Det var ursprungligen skrivet som att Roland West, den assisterande polisen, var svart ... men som jag sa anknöt jag till Wayne, mer än vad jag gjorde till Roland. Wayne var inte initialt skriven som svart, utan var snarare Stephen Dorff-karaktären i serien. Vi vill inte att färgen på ens hud ska definiera vem som kan spela en roll, men för att göra karaktären sanningsenlig var det naturligtvis en förändring som skulle ske.

För beroende på hans hudfärg definieras han också av vad andra tycker om honom. Nic och jag visade båda viss oro, men insåg att närvaron av min hud var en möjlighet att komma in i karaktärens psykologi. Hud-färg är en mycket verklig aspekt av livet som blir integrerad på många sätt, så det skulle göra honom med-veten på hans omgivning på ett annorlunda sätt, och han skulle göra vissa val utifrån sin livserfarenhet.

Det skulle också förklara varför han jobbar dubbelt så hårt.

Ras och rasism informerar rollen när jag fick spela honom, vi kunde inte ignorera det.

Det blev en förklaring till vem han är, en slags strid där han hela tiden kämpar mot vem de hela tiden antar att han är. För att gå tillbaka och svara på frågan om vem han är, så är han därför någon som har en anled-ning att vilja bevisa sig, han har gjort en poäng av det, eftersom han är så medveten om att han måste det.

Jag tror det är därför han också utvecklat den extraordinära talang han har.

Som person tror jag fortfarande det är svårt att inte relatera till honom, oavsett ens hudfärg?
– Jag håller med. Han är någon som inte passar in, måste jobba väldigt hårt, och vara någon han inte är.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com