Luna Green

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 24 mars 2017

Intervjun möter Luna Green i ett samtal om hennes första låtsläpp på över två år, hur det är att bli jämförd med andra artister, reslust och ett helt nytt sound.

Hur känns det att nu vara aktuell med ditt första låtsläpp på hela två och ett halvt år? 
– Det känns så jävla kul och nervöst! Jag låter lite annorlunda så har ingen aning om någon kommer gilla det jag gör nu! Jag har suttit och proddat ensam en längre tid, i ungefär tre år, och pluggat ljudproduktion en del och sökt efter ljudvärldar som avspeglar det jag känner.

Det känns som att den här musiken redan funnits i mig jättelänge. Med musiken så kom alla känslor och texter lite på köpet allt eftersom jag hittade de rätta ljuden. 'Lotus Interception' just känns som den har en del bearbetning av sorg och destruktivitet i. Fast lycka också ...
 
Vad handlar singeln om? 
– Den handlar om att kastas mellan närhetssökande och sorg. Diffust att förklara, den väller nästan över av ömhetskänslor inuti fast i en "ljud-isolerad" överfunktionell värld som tar kol på sig själv, tror den handlar om att känna sig ensam. Man vill ge hela sin själ för att känna genuin kontakt, till vilket pris som helst.

Den känslan.

(Skrattar) Jag bara tolkar och efterkonstruerar vad mina låtar betyder, har egentligen inte mer koll än någon annan lyssnare! När jag gör musik tänker jag inte på vad det betyder.
 
Vad jag förstår är det bara början på ditt musikår med fler kommande singlar på gång?
 – Ja, så är det. Jag har musik på väg, men har valt att inte fokusera på samma sätt på album den här gången, utan jag har fokuserat mer på fler mindre släpp med mycket själ och egenheter. Vi får se när nästa riktiga album kommer! Finns ingen exakt plan men det finns mycket jag vill göra!

Fast inte två år till väl?
– Hmm, kanske ett 2013-produktivt år fast med kortare släpp! Who knows! 
 
Så hur skulle du säga att din musik har utvecklats sedan sist vi hörde av dig? 
– Oh, det har nog förändrats ganska brutalt! Det är fortfarande jag, men jag gör allt ensam med eget DNA atm, i stället för att vara ”pekpinne-producent”. Då bygger man mer upp en värld tillsammans, med referenser och liksom en "aura" och grund som kommer från mig, eftersom jag skrivit mina låtar, men mycket mer kommer till i dynamiken som blir i mötet. I det jag gör nu hör man nog mina egenheter och tokerier mer, eftersom ingen har satt stopp för dem! Moahaha!

Du jämfördes sist en hel del med andra artister, bland annat Lana Del Ray. Är det kul att höra att man låter som något annat eller hur tar man det som artist? 
– Kanske! Beror på dagsformen! Jag kan bli analytisk och destruktiv av att jämföra mig, så därför söker jag mig ofta till saker som är mer fria från popularitet eller värdering. Andra får jämföra mig, vet att det menas väl med oftast men jag försöker vara någon annanstans mentalt. Men folk nämner Lana mycket!

Tror att vi båda har lyssnat på massa typ 30 och 50-tals Hollywood jazz. Typ Jean Harlow, Rita Hayworth, Marilyn Monroe och Betty Grable och sånt. Jag fantiserade om den tiden när jag var yngre och levde i det tidiga 2000-talets modeideal. Det hörs nog i de skivor jag släppt hittills att jag älskade det, mycket av musiken jag släppt skrev jag i den perioden, men jag har inte lyssnat så otroligt mycket på Lana. Hon är en väldigt egen person och med en speciell röst dock, förstår att så många älskar henne.
 
Tycker själv att det osat något av sydstatsblues och rock i dina tidigare släpp ... 
– (Skrattar) Jag gör dig kanske besviken nu då, men har knappt lyssnat på någon form av rock alls! Inte min vibb (skrattar). En liten aning blues i vissa former, typ arbets och vaggvisor. Jag blir ofta fixerad av små detaljer i ljudbilder eller en viss värld. Ljudkonst är coolt!

Vad blir du snarare inspirerad av?
– Jag kan bli väldigt inspirerad om jag hittar en intressant karaktär, verklig eller påhittad. Bilder och film kan vara inspirerande om man hittar något man snöar in på! Vet att jag är pretto men tycker så mycket om Ingmar Bergman när jag är ledsen, särskilt när Liv Ullmann är med ...

Jag återkommer ofta till 'Scener ut ett äktenskap', 'Persona' och 'Viskningar och Rop'. Sci-Fi filmer och böcker har jag alltid älskat också, 'Blade Runner' är min favorit. Fantasy gillar jag med. Peter Jackson ... Damn it, never mind the fucking hobbits! Make Silmarillion??
 
Hur blev det egentligen tal om tre album på ett och samma år senast? Låter dels kreativt, dels stress?
– (Skrattar) Sant! Det var en produktiv period och jag var extremt energifull och sugen! Skivbolaget National som jag jobbade med diggade det konceptet också. Jag hade massa musik skriven under resor, så många demos jag hade gjordes till låtar i en intensiv period. Lyssnar aldrig på mig själv, ”crinch”, men jag lyssnade på min allra första skiva här om dagen, man kan verkligen höra mitt och Niclas Frisks möte i den skivan, och hur otroligt melodiös och skicklig han är, produktionerna är väldigt vackra.

'Havana sessions' var egentligen ett jättespontant live-projekt, ingen tänkte att det skulle bli en hel skiva, först det var bara tänkt som en EP. Alla låtarna är inspelade typ en-två gånger och så BANG-print!!
 
Hur hamnade du i skivinspelning i Kuba?
– Jag spelade på en svensk-kubansk festival där som hette Love and Peace och hade inget myntat band ännu då, så mitt skivbolag satte ihop mig med kubanska musiker som jag lärde känna där. Vi fick blanda usel spanska och engelska med teckenspråk så hela grejen var väldigt spontan.

Sen efteråt tänkte vi att det skulle vara kul att spela in det, spara det som minne! Det var ganska speciellt.
 
Du verkar ha rest en hel del. Är det viktigt för dig?
– Ja, jag har både tvingats resa och sökt mig till resor hela mitt liv (skrattar). Så det har definierat mig kanske. Det är viktigt för mig ...
 
När känner du dig "som mest hemma"? 
– På Gotland. Jag är gotländsk delvis, och det är det enda hem jag haft sen jag föddes som jag aldrig flyttat ifrån, det finns kvar ärvt i familjen och jag bor där från och till. Känner att jag kommer därifrån. När jag är förvirrad brukar jag åka hem dit. Känner mig mest hemma där, fast jag bott i olika städer.
 
Möjligtvis också i en stad jag inte känner till, där ingen känner mig. Det finns ingen bild av en som hindrar en från att känna sig fri i att uppleva livet på nya sätt, det är också hemma. Många fler skulle nog älska den känslan ifall de skulle ta sig igenom den ursprungliga hemlängtan och trygghetsavsaknaden.
  
Hur hittade du till musiken? 
– Jag bodde mycket på landet eller i skogen som liten och hade mycket ensamtid. Jag reste 1,5 timme till en musikskola i en förort under några år och då hade jag långt att gå hem genom skogen, och så sjöng jag och ingen kunde höra mig. Så härmade jag fåglar och olika ljud och lyssnade på skogen hela tiden. Jag kände mig ofta rätt missförstådd som liten så det blev plats för mig själv att vara fantasifull. Det är så coolt för allt som låter är ju rörelser som lever och existerar, så det är en osynlig värld!

Jag tycker om det.
 
När är du mest kreativ? 
– Det kan vara var som helst. Oftast behövs någon form av ensamhet och yttre lugn, det känns så utlämnande liksom att skriva, men ibland är det mer flödande i ett virrvarr av saker som sker, och så söker man efter ensamhet på ett ensamt fyrasäte i metron i stället.

Spelar in voice memo och gör skumma miner på stan ...
 
Är det ungefär samma med låtskrivandet?
– Jag leker mig mest fram. Skisser i Logic eller Ableton. Ibland på min harpa, eller så sjunger jag in melodier i telefonen. 
 
Du är även couture modell sen några år tillbaka. Hur kom du in på den banan? 
– Jag var fjorton år och ville bort från Sverige efter nian och sökte efter sätt att resa själv och göra något kreativt. Jag hade gått musikskola och blivit lite tvångsmatad med kreddig musik, innan jag gick där visste jag inte ens vem Michel Jackson var!  Jag blev så mätt på musik i skolform så jag trodde inte jag skulle hålla på med musik. Jag ville bli skådespelerska och läsa på Lee Strasberg Theatre and Film institute i New York.

Så jag behövde tjäna massa pengar till det och bli bättre på att agera och då tyckte jag modellande skulle vara ett smart sätt att komma lite närmare det. Jag trodde inte alls att jag skulle passa för det .. jag var asblyg, hade dålig hållning och var extremt nördig, men två personer i min omgivning sa att jag skulle passa, så då satte jag upp min pryo på en agentur, så att de skulle fråga mig, i stället för tvärtom.

Så fick jag jobb och möjlighet att resa och bo över hela världen via det några månader senare, och så fortsatte jag resa världen runt i åtta år, med mode och andra jobb också sen. Jag är ju en kvinna i den här världen, och därför är det svårt att inte känna sig kluven till hela den industrin, men rent personligen är jag glad att jag fick chansen att skapa ett nytt liv och kunna resa så mycket just då.
 
Är det någon modescen eller fotoserie man kan se dig i den närmsta tiden? 
– Jag har nästan bara fokuserat på musiken ett tag, så det var några år sen jag lade krutet på mode, men kanske det! Det brukar hoppa in sista minuten-grejer ibland.
 
Hur ser det ut med spelningar framöver då?
– Kommer spela mer snart, men vet inte exakt hur, när och var ännu! 
 
Vilken har varit din mest minnesvärda spelning så här långt?
– Det kan ha varit en förra året, med Birds Records på deras kväll i Göteborg 2016. Jag spelade bara tre låtar med mitt band och många nära var där. Jag hade så mycket känslor i mig och kunde släppa loss dem och det var så frigörande ...

En spelning ihop med Jaquline Ronneklew i mitt Visby var väldigt speciell för mig också, och den på Kuba.

Har du fler dolda talanger vid sidan om musik och modellande?
– Jag kan göra en obehagligt lik imitation av Gollum. 
 
Så slutligen, en kritisk fråga av kvällspress-standard. Vad gör katten från 'Neptune' videon idag?
– Den fortsätter leva ett privat och enkelt liv vid sidan av media-hysterin tillsammans med sina sju med-skådespelarkatter! (skrattar)

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com