Luna Green

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 24 mars 2017

Intervjun möter Luna Green för ett samtal om hennes tid som couture-modell, hennes ivriga reslust, musiken, och hur hennes första låtsläpp på över två år har ett helt nytt och alldeles unikt sound.

Du släpper musik nu, men länge har du setts som modell i couture. Hur hamnade du på catwalken?
– Jag var fjorton år och ville bort från Sverige efter nian och sökte efter sätt att resa själv och göra något kreativt. Jag hade gått musikskola och blivit lite tvångsmatad med kreddig musik, innan jag gick där visste jag inte ens vem Michel Jackson var! Jag blev så mätt på musik i skolform så jag trodde inte jag skulle hålla på med musik. Jag ville bli skådespelerska och läsa på Lee Strasberg Theatre and Film institute i New York.

Så jag behövde tjäna massa pengar till det och bli bättre på att agera och då tyckte jag modellande skulle va-ra ett smart sätt att komma lite närmare det. Jag trodde inte alls att jag skulle passa för det .. jag var asblyg, hade dålig hållning och var extremt nördig ... men två personer i min omgivning sa att jag skulle passa, så då satte jag upp min pryo på en agentur, så att de skulle fråga mig, i stället för tvärtom.

Så fick jag jobb och möjlighet att resa och bo över hela världen via det några månader senare, och så fortsa-tte jag resa världen runt i åtta år, med mode och andra jobb också sen. Jag är ju en kvinna i den här världen, och därför är det svårt att inte känna sig kluven till hela den industrin, men rent personligen är jag glad att jag fick chansen att skapa ett nytt liv och kunna resa så mycket just då.

Blir det något av det fortfarande?
– Jag har nästan bara fokuserat på musiken ett tag, så det var några år sen jag lade krutet på mode, men ka-nske det! Det brukar hoppa in sista minuten-grejer ibland.

Har du fler dolda talanger vid sidan av musik och modellande?
– Jag kan göra en obehagligt lik imitation av Gollum.

Så du gick på musikskola innan allt det andra kom på tal. Vad var det med musiken du gillade?
– Jag bodde mycket på landet eller i skogen som liten och hade mycket ensamtid. Jag reste en och en halv timme till en musikskola i en förort under några år och då hade jag långt att gå hem genom skogen, och så sjöng jag och ingen kunde höra mig. Så härmade jag fåglar och olika ljud och lyssnade på skogen hela tiden. Jag kände mig ofta rätt missförstådd som liten så det blev plats för mig själv att vara fantasifull. Det är så coolt för allt som låter är ju rörelser som lever och existerar, så det är en osynlig värld!

Jag tycker om det.

Sist du släppte musik jämfördes du en hel del med andra artister, som Lana Del Ray exempelvis. Är det kul att höra att man låter som någon eller något eller hur tar man det som en kreativ artist?
– Kanske! Beror på dagsformen! Jag kan bli analytisk och destruktiv av att jämföra mig, så därför söker jag mig ofta till saker som är mer fria från popularitet eller värdering. Andra får jämföra mig, vet att det men-as väl med oftast, men jag försöker vara någon annanstans mentalt. Men folk nämner Lana mycket! Tror att vi båda har lyssnat på massa typ trettio- och femtiotals Hollywood jazz, typ Jean Harlow och Rita Hay-worth ,,, Marilyn Monroe och Betty Grable och sånt. Jag fantiserade om den tiden när jag var yngre och le-vde i det tidiga tvåtusentalets modeideal. Det hörs nog i de skivor jag släppt hittills att jag älskade det,

Mycket av musiken jag släppt skrev jag i den perioden, men jag har inte lyssnat så otroligt mycket på Lana. Hon är en väldigt egen person och med en speciell röst dock, förstår att så många älskar henne.

Nu låter du däremot ganska så unik?
– Oh, det har nog förändrats ganska brutalt! Det är fortfarande jag, men jag gör allt ensam med eget dna atm, i stället för att vara "pekpinne-producent" då man mer bygger upp en värld tillsammans, med referen-ser och liksom en "aura" och grund som kommer från mig, eftersom jag skrivit mina låtar.

Men mycket mer kommer till i dynamiken som blir i mötet ...

I det jag gör nu hör man nog mina egenheter och tokerier mer, eftersom ingen har satt stopp för dem!

Moahaha!

Vad handlar den här singeln om?
– Den handlar om att kastas mellan närhetssökande och sorg. Diffust att förklara, den väller nästan över av ömhetskänslor inuti fast i en "ljudisolerad" överfunktionell värld som tar kol på sig själv, tror den handlar om att känna sig ensam. Man vill ge hela sin själ för att känna genuin kontakt, till vilket pris som helst.

Den känslan.

(Skrattar) Jag bara tolkar och efterkonstruerar vad mina låtar betyder, har egentligen inte mer koll än någon annan lyssnare! När jag gör musik tänker jag inte på vad det betyder.

Så du blir bara inspirerad. Vad är det som inspirerar?
– Jag leker mig mest fram, skissar i Logic eller Ableton, ibland på min harpa, eller så sjunger jag in melodi-er i telefonen. Jag kan bli väldigt inspirerad om jag hittar en intressant karaktär, verklig eller påhittad. Bi-lder och film kan vara inspirerande om man hittar något man snöar in på! Vet att jag är pretto men tycker så mycket om Ingmar Bergman när jag är ledsen, särskilt när Liv Ullmann är med ...

Jag återkommer ofta till 'Scener ut ett äktenskap', 'Persona' och 'Viskningar och Rop'. 

Sci-Fi filmer och böcker har jag alltid älskat också, 'Blade Runner' är min favorit. Fantasy gillar jag med. Peter Jackson ... damn it, never mind the fucking hobbits! Make Silmarillion??

Så när är du som mest kreativ?
– Det kan vara var som helst. Oftast behövs någon form av ensamhet och yttre lugn, det känns så utlämna-nde liksom att skriva, men ibland är det mer flödande i ett virrvarr av saker som sker, och så söker man efter ensamhet på ett ensamt fyrasäte i metron i stället.

Spelar in voice memo och gör skumma miner på stan.

Jag tyckte det fanns lite sydstatsmusik i dina tidigare låtar ...
– (Skrattar) Jag gör dig kanske besviken nu då, men har knappt lyssnat på någon form av rock alls! Inte min vibb! (skrattar). En liten aning blues i vissa former, typ arbets- och vaggvisor. Jag blir ofta fixerad av små detaljer i ljudbilder eller en viss värld. Ljudkonst är coolt!

Du sa att modellbranschen kom med mycket resande. Har det varit en viktig inspiration?
– Ja, jag har både tvingats resa och sökt mig till resor hela mitt liv! (skrattar)

Så det har definierat mig kanske. Det är viktigt för mig ...
 
När känner du dig "som hemma"?
– På Gotland. Jag är gotländsk delvis, och det är det enda hem jag haft sen jag föddes som jag aldrig flyttat ifrån, det finns kvar ärvt i familjen och jag bor där från och till. Känner att jag kommer därifrån. När jag är förvirrad brukar jag åka hem dit. Känner mig mest hemma där, fast jag bott i olika städer.
 
Möjligtvis också i en stad jag inte känner till, där ingen känner mig. Det finns ingen bild av en som hindrar en från att känna sig fri i att uppleva livet på nya sätt, det är också hemma. Många fler skulle nog älska den känslan ifall de skulle ta sig igenom den ursprungliga hemlängtan och trygghetsavsaknaden.

En av dina album spelades faktiskt in i Kuba?
– Jag spelade på en svensk-kubansk festival där som hette Love and Peace och hade inget myntat band än-nu då, så mitt skivbolag satte ihop mig med kubanska musiker som jag lärde känna där. Vi fick blanda usel spanska och engelska med teckenspråk, så hela grejen var väldigt spontan.

Sen efteråt tänkte vi att det skulle vara kul att spela in det, spara det som minne!

Det var ganska speciellt.

Hur blev det egentligen tal om tre album på ett och samma år, 2013. Det låter kreativt, men lite väl?
– (Skrattar) Sant! Det var en produktiv period och jag var extremt energifull och sugen! Skivbolaget Nat-ional som jag jobbade med diggade det konceptet också. Jag hade massa musik skriven under resor, så mån-ga demos jag hade gjordes till låtar i en intensiv period. Lyssnar aldrig på mig själv, "crinch", men jag lyssn-ade på min allra första skiva här om dagen, man kan verkligen höra mitt och Niclas Frisks möte i den skiv-an och hur otroligt melodiös och skicklig han är, produktionerna är väldigt vackra.

Oc 'Havana sessions' var ju egentligen ett jättespontant live-projekt, ingen tänkte att det skulle bli en hel skiva, först det var bara tänkt som en EP. Alla låtarna är inspelade typ en-två gånger och så bang! print!

Är Kuba det mest minnesvärda du gjort i liveväg så här långt?
– Nej, det kan ha varit en förra året, med Birds Records på deras kväll i Göteborg. Jag spelade bara tre låtar med mitt band och många nära var där. Jag hade så mycket känslor i mig och kunde släppa loss dem och det var så frigörande. En spelning ihop med Jaquline Ronneklew i mitt Visby var väldigt speciell för mig också.

Och den på Kuba.

Hur ser det ut med spelningar nu framöver då?
– Kommer spela mer snart, men vet inte exakt hur, när och var ännu!

Vad jag förstår är det här bara början på ditt musikår med fler kommande singlar på väg?
 – Ja, så är det. Jag har musik på väg, men har valt att inte fokusera på samma sätt på album den här gången, utan jag har fokuserat mer på fler mindre släpp med mycket själ och egenheter. Vi får se när nästa riktiga album kommer! Finns ingen exakt plan, men det finns mycket jag vill göra!

Fast det blir inte två år till väl?
– Hmm, kanske ett 2013-produktivt år fast med kortare släpp! Who knows!

Hur känns det att släppa musik igen?
– Det känns så jävla kul och nervöst! Jag låter som sagt lite annorlunda så har ingen aning om någon kom-mer gilla det jag gör nu! Jag har suttit och proddat ensam en längre tid, i ungefär tre år, och pluggat ljudpr-oduktion en del och sökt efter ljudvärldar som avspeglar det jag känner. Det känns som att den här musiken redan funnits i mig jättelänge. Med musiken så kom alla känslor och texter lite på köpet allt eftersom jag hittade de rätta ljuden. 'Lotus Interception' just känns som den har en del bearbetning av sorg ...

Och destruktivitet i. Fast lycka också!

Vad gör katten från 'Neptune' musikvideon i dag?
– Den fortsätter leva ett privat och enkelt liv vid sidan av media-hysterin ...

Tillsammans med sina sju medskådespelarkatter! (skrattar)

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com