Ludwig Bell

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 15 oktober 2019

Veckans gäst är artisten och låtskrivaren Ludwig Bell. Kanske har han skrivit din favoritlåt med Petra Marklund eller Rebecca & Fiona. Kanske har du hört hans egen pop. Kanske är du här för mustaschen.

Otrolig, mustig, en skönhet, tilldragande, har nåt man känner igen, karismatisk. Men nog om vad människor har sagt om din mustasch. Din EP-skiva, som så kreativt fått heta just EP, är ute nu och den har tagit emot liknande lovord. Det är ditt första egna släpp sen 2013. Varför blev väntan lång?
– Det finns nog en rad anledningar till att jag till slut ville göra något eget igen. En anledning är att jag hade levt fem-sex år till sen jag skrev låtarna till min andra soloskiva. Jag kände att jag hade sagt det mesta efter två hela skivor på svenska och eftersom jag inte hade något spännande att säga ville jag hellre vara tyst ett tag, alternativt hjälpa andra berätta saker. Men nu kände jag att jag hade lite idéer igen ...

Och så tillkom den förlösande tanken att låta andra dra låtarna i mål. Pang, så var det klart!

Det här med 'EP' ligger förvisso i tiden, album kan ju till och med heta "album" idag. Men fanns det kanske några trevande namnförslag på skivan innan du uppenbarligen släppte alla tankar om det?
– Ummm, faktiskt inte, jag fattade aldrig riktigt skivbolagets tanke med upplägget så jag missade nog möj-ligheten att komma på titlar på EP:n. Först skulle det bli en EP, sen uppfattade jag att det istället skulle slä-ppas som fristående låtar, vilket kändes helt okej också. Så jag blev kanske lite överraskad att det sen pake-terades som en EP till slut ändå? När det var ett faktum fanns den redan släppt utan namn.

Eller, okej, 'EP' är väl ett namn. Extended play!

I några år nu har du ägnat din tid åt annat än band- och sologrejer. I dessa lätt narcissistiska tider började du på något vänster istället skriva låtar till andra, du hann även bli läkare. Gillar du mer att vara bakom och hjälpa andra än att vara den som står längst fram, må det vara på omslag som scen?
– Jajemen, alltså, jag älskar att spela live och mot slutet av soloturnén tror jag att vi i bandet lät rätt bra fa-ktiskt. Men jag är sämre på allting runtomkring med fotografering, intervjuer, sociala medier, recensioner och hej och hå. Det jag gillar mest med musik är ju att skriva ihop text och melodi och det gör jag lika gärna åt någon annan. Och att jobba som läkare passar mig oändligt mycket bättre än att vara artist.

Är självbevarelsedriften tillbaka så pass nu att vi ändå kan hoppas på fler egna låtar?
– Nu är jag definitivt sugen på att göra åtminstone fyra låtar till. Är det bara jag eller kan en "skiva" numera vara typ sju-åtta låtar? I såna fall är det inte helt omöjligt att en tredje skiva blir klar.

Men bara om det är jättebra, kommer aldrig släppa något som inte känns hundra.

Där många verkar tycka att det är svårare att skriva till andra, att det är förlösande att bara behöva tänka ur sitt eget perspektiv, verkar du snarare ha funnit det befriande. Varför tror du det är så?
– Det är mycket lättare att skriva åt andra! Jag kan bli så jävla trött på mitt eget språk, mitt eget sätt att tänka, skriva, prata. Jag spyr på i princip allt jag skriver åt mig själv och sparar någon promille som duger. Men när jag skriver åt eller med någon annan öppnas massa andra dörrar. Något som känns uttjatat för mig själv kan vara helt nytt för en annan person. Jag har till och med gjort en text om Göteborg som spelats i radio?! Det är roligt och rätt befriande att tänka sig in i andra miljöer, skriva om spårvagnar, och grejer.

Just därför inte så konstigt att din 'EP' rör sig i en kontext av duetter. Var och en av låtarna, även 'Första snön' som du sjunger på själv, har skrivits med andra artister. Peter Morén, Petra Marklund, Linneá Olsson och Sibille Attar. Hur blev det tal för just de här fyra att få vara med på skivan?
– Jag känner alla fyra sen tidigare. I rätt många år har jag ju rört mig i musikkretsar, eller åtminstone i pe-riferin på nåt sätt, så det finns många jag kan ringa, mejla eller knacka på axeln. Men det såg lite olika ut när respektive person kom in i processen på varje låt. Petra var med på 'Strawberry Fields' från början, den finns en demoversion där hon sjunger hela, som antagligen är rätt mycket bättre än den som är släppt där jag kommer in och stör. Jag och Petra skrev den där låten ihop vid mitt piano och tanken var från början att det skulle vara hennes låt, sen pratade vi om det och jag fick vårdnaden om låten.

Sibille skickade en demo där hon sjöng en versmelodi, så den låten kom från henne helt och hållet. Jag fick utgå från hennes grund och sen bygga mitt eget ovanpå. Peter har jag mest träffat på massa konserter och pratat med, tror även att Peter, Bjorn & John var förband, pre-visselhit, obviously, åt Dreamboy för massa år sen i Uppsala. Jag började på "Körsbärsblom i Kungsträdgården" som en helt egen, classic-style, egen låt.

Sen tog det liksom stopp efter första refrängen och då mejlade jag låten till Peter på vinst och förlust. Blev vinst! 'Sista dansen' är en låt jag gjort i lite olika versioner och det finns nog till och med en iPhone-demo på engelska med Fiona från Rebecca & Fiona som sjunger. Jag frågade Linnea om hon ville göra andra vers-en och fick direkt tillbaka en version med en vers, refräng samt en helt ny del som var hur bra som helst.

Det var då jag kände att hela den här duettidén skulle bli riktigt jävla bra.

Hur blev du enda sångartisten på 'Första snön'? Sibille är ju ingen dålig sångerska ...
– Jag har sett Sibille sjunga så att hela Debaser medis ... rest in peace ... tystnat av förundran och sen unis-ont spontanskrikit rakt ut för att det var så sjukt bra. Man hör hennes körer fortfarande och bara där fatt-ar man ju hur sanslöst bra hon sjunger. Jag hade mer än gärna hört henne sjunga hela 'Första snön' men gr-ejen är att hon ville ta producentrollen och låtskrivarrollen i första hand, så hon ville inte sjunga.

För då skulle fokus hamna på hennes sånginsats. Och visst är produktionen asbra?

Det är den. Fanns det annars några ikoniska duettklassiker du kunde dra kraft ur?
– Njae, kanske på sättet man presenterar "duettpartnern"? Ta 'Så länge vi har varann' med Ratata, de vänt-ar en och en halv minut innan Anni-Frid Lyngstad kommer in, kaxigt upplägg!

Vi försökte också hitta lite olika sätt att smälta ihop rösterna för varje låt, det är klart att min röst funkar olika bra med olika röster. Så ibland är det mer you-go-i-go och ibland mer sång ihop.

Låtarna hinner nudda samhällsproblem, klimatångest, Instagramliv, högerextremism, miljöföränd-ringar och psykisk ohälsa. Det är ju inte nödvändigtvis så muntra ämnen för ett popsammanhang. Är det i "skavet" som du hittar inspiration? Hur kommer texterna, som man brukar säga, till dig?
– Ja, jag gillar att åtminstone ibland ge mig på lite knepigare ämnen. Vackra melodier med lite mörkare in-nehåll, är inte det allas favorit? Det är åtminstone vad jag gillar mest. Politiska texter har jag skrivit själv tidigare, jag menar 'Normandie-Landskrona' är första låten på min första skiva. Och jag har skrivit politi-ska teman åt andra, som med Petras 'Vem vänder vindarna' och 'Lilla London' till Hessam. 

Texterna kommer oftast till utifrån en enda rad som jag verkligen gillar. Och det är som sagt ovanligt att jag gillar nånting alls. Men när jag hittat "den" raden så kan jag sen göra resten bakåt-framåt, om det är be-gripligt? Den där första raden är alltså sällan det som sjungs först, det kan vara en rad som hamnar i mitten eller avslutar låten, men jag behöver något som låten bottnar i. Och jag vill tillägga att ganska lite är helt självupplevt även om det kanske låter så när det är kärlekslåtar. Det är oftare en situation jag läst om i en bok, sett på en film, hört en kompis prata om, och så vidare. Exempel ... 2008 nån gång hörde jag en kompis till en kompis berätta om hur han sett sitt ex på Facebook, hen skrev glada rader och lade upp bilder från massa fester. Jag minns hur jag reagerade när jag hörde det berättas, det var något nytt att behöva och ku-nna ta del av den sortens information. Så på kvällen fick jag en textrad i huvudet ...

"Du är glad, det har jag sett nu på din statusrad, och alla bilder ifrån någon bar, där verkar du glad"

Sen skrev jag texten runt det till 'Jag är en idiot' som sen blev min första singel på svenska.

Det är som du säger vackra melodier med mörkare innehåll. Det är härlig och mysig popmusik att lys-sna på, inte minst 'Strawberry Fields' och då inte bara för det är svårt att värja sig för Petra Marklu-nds fantastiska sångröst, utan melodin i sig är upplyftande även den. Hur ser du till att inte göra det där för övertydligt, inte minst i vardagsbeskrivningar, att inte göra det alldagliga, ja, alldagligt?
– Tack! Håller med om Petras röst, den är overkligt bra. Spännande ämne det där med övertydligheten. Jag har rätt tydliga åsikter om det. Så här ... det är en riktigt tunn linje mellan fantastiskt och patetiskt när man skriver på svenska, tycker jag. Och man måste dessutom vara nära den där linjen för att det ska brän-nas, vilket gör det hela knepigt som fan. Personligen pallar jag inte med svenska texter som bara är svepa-nde, stora ord. Jag vet att det kan uppfattas som "poetiskt" men jag tycker det är en enkel utväg, att lyssna-ren ska tolka in vad fan som helst. Omvänt då, det är inte så enkelt som att vara "vardaglig"!

Vissa textförfattare staplar bara klyschor på varandra och det är ju också värdelöst, tycker jag. Om jag sk-ulle skriva en text om att jag käkade kvarg med flingor till frukost och sen gick till jobbet och sen blablabla så är det inte en "nära" eller "personlig" text för det. Det måste ju finnas lite finess. Kanske något dubbelbott-nat, kanske något som gör att lyssnaren kan identifiera sig trots att hen inte upplevt exakt samma sak.

Mörk humor, vad som helst som gör att det finns något taggigt eller tänkvärt mitt i alltihopa. Jag gillar personligen när det nånstans i texten finns något konkret och verkligt att förankra de stora orden i. Det kan vara en plats, ett namn, en sak eller situation. Sammanfattningsvis tycker jag nog att rätt mycket av kända svenska låtar är ... mindre bra. Och lyckas jag alltid balansera på rätt sida av den där linjen?

Antagligen inte! Men min förhoppning är att jag åtminstone oftast gör det.

Så vilka svenska popskrivare är bra?
– Finns många som är superbra. Om vi nu ska fokusera på texter så varför inte Annika Norlin eller Markus Krunegård? Lyckas vara vardagliga, roliga, sorgsna och allvarliga på samma gång.

Förresten, har inte de gjort en duett ihop... ?

Säkert! Bland duetterna på din egen 'EP' ska det kanske sägas att Theo Kylin och Christopher Göth-berg alltid står kvar som en fast punkt i sina producentroller. Vad gav de låtarna som producenter?
– Theo och Christopher är en riktig dynamisk duo. Theo är lite mer i den digitala världen, Christopher ani-ngen mer i den analoga. Vi spelade in jättemycket live i en stor studio på gammeldags manér, men sen lyfte de in allt i den digitala världen rätt sömlöst och om man lyssnar noga hör man vocoders, trummaskiner ...

Pads och annat modernt i musiken!

Kikar man än lite närmare ser man ju även att det är Fredrik Swahn som mixat. Vilket tar oss tillba-ka till en tid då ni båda var med i bandet Dreamboy. Dreamboy som för tolv år sen släppte skiva, drog till Japan, skulle bli stora, men istället hamnade i skivbolagshärva. Är det sisådär tio år senare nu?
– Dreamboy var min riktiga coming-of-age när det gäller musik. Att lära sig spela med andra, anpassa sig, stå på sig. Allra roligast var att drömma om saker som skulle hända ... spelningar, skivkontrak, radio, tv, al-lt det där. När vi sen lyckades uppnå allt det där blev det ingen eufori utan mer axelryckningar och, ja, ång-est. Jag är fortfarande stolt över att vi till slut gjorde vår fullängdsskiva och att vi gjorde den nästan själva.

Och att den blev så pass bra och mottogs så fint. Ah, blir lite nostalgisk nu!

Kan din önskan om att jobba mer bakom andra ha kommit ur Dreamboys öde?
– Ja, men visst, klart det lockade att få visa att jag kunde snickra ihop text och musik till andra ...

Andra än mitt eget band? Rätt skönt att slippa släpa stärkare också.

Dreamboy var kanske din coming of age, men du var femton när du var i ditt första band?
– Jo, jag hade några band på högstadiet och gymnasiet. Ett hette Pork, ett annat Splitsville. Grejen var att jag så gärna ville vara med och spela musik i den där källaren på ungdomsgården, men jag var ju för dålig på gitarr ... är fortfarande inte en särskilt bra gitarrist. Så jag var tvungen att hitta på något annat, vilket då blev att jag började göra egna låtar eftersom alla band bara spelade covers. Et voila, så hade jag något att er-bjuda. Ungefär så har det ju fortsatt för mig, jag har kunnat erbjuda låtar men känner mig fortfarande ga-nska liten i sammanhang där alla andra är så skickliga på sina instrument.

Jag vågar absolut inte kalla mig "musiker"!

Vad för slags kreativa incitament, utanför att vilja vara med, fanns det för en kille som växte upp i Solna, med föräldrar som var egenföretagare och Komvuxlärare. Var det något som uppmuntrades hemma eller kom det på annat håll? Tänker på att du även började röstskådespela en del tidigt med?
– Mina äldre syskon hade faktiskt ett riktigt bra indieband som hette Maelstrom som jag lyssnade mycket på. Men annars var det inget musikhem på det sättet, ingen gick och sjöng eller plinkade på något instrum-ent. Jag spelade saxofon i kommunala musikskolan innan jag köpte en elgitarr och började skriva låtar, så något inre driv måste jag haft? Jag har alltid brottats med det där, att vara akademikerbarn och själv ha bra läshuvud och försöka få ihop det med att passa in i musikvärlden. Det kommer stunder när jag känner att jag liksom förtjänat det här, att jag inte gett upp utan alltid fortsätta skriva låtar, jobbat på mitt språk och mina harmonier. Men ibland känner jag mig fortfarande lite utanför.

Bra grävt gällande barnskådespeleriet, det stämmer!

Jag halkade in på ett bananskal och gjorde några roller för radions sommarlovsteater och dubbade en teck-nad film tillsammans med Jerry Williams. Sen kom målbrottet och då dog min karriär helt.

Minns du första låten du skrev?
– Jajemen. Den har ingen riktig titel dock. Tror jag kan ackorden fortfarande faktiskt!

Spelade in den på kassettporta.

Peter Morén och Petra Marklund är några som du som sagt skrivit med redan innan den här EP-skiv-an, du har sen kassettportan då även skrivit till bland andra Titiyo, Peter Jöback, Carolina Wallin Pérez och Rebecca & Fiona. Finns det kvar några drömnamn som du verkligen skulle vilja jobba med?
– Seinabo Sey, herregud vilken artist! Och Loney Dear, för att få dyka in i hans melodiuniversum.

Ge mig en öl så kommer jag igång och droppar namn hela dagen!

Har du och Faråker "setts" än?
– Det har vi! Jag skrev och kollade läget, sen sågs vi i våras i Aspudden och gjorde en låt. Den är jättebra!

Oavsett om du kommer att fortsätta med att skriva låtar till andra artister nu framöver eller tar tag i de där sju-åtta låtarna som skulle kunna bli din nästa skiva, så får jag känslan av att det är många där ute som i alla fall vill ha svar på en viktig fråga. Kommer din mustasch få hänga med på vägen?
– Mustaschen är ju stark, klart starkare än min persona. Så fokus hamnar lätt där när jag konverserar med någon, har jag märkt. Får ibland påminna om att "mina ögon är här uppe".

Den är här för att stanna, helt klart.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com