Daniel Filipsson

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 4 maj 2018

Pressbild: Miki Anagrius

Daniel Filipsson är ett strålande pop-ljus trots ängsligare trender. Han kallar sig passande nog också för just det, Ljus. Vårens album kommer nu först släppas till hösten, men singlarna lyser här och nu.

Det är nu sisådär fem år sedan debutalbumet kom 2013, förvisso följt av ett par mer singlar efteråt, men det var väl kanske just då med albumet som det var som mest surr kring dig?
– Jag minns inte så noga. Det hände väldigt mycket privat i den hösten men jag vet att jag kände mig glad över att bli klar. Det är mycket kring ett albumsläpp som inte handlar om musik och egentligen är musiken och skrivandet det enda som intresserar mig.

Efter förra skivan lät jag Ljus vila ett tag och ägnade mig åt annat. Skrev lite åt andra, gjorde en EP med mitt Al, Marc & Sandy, samt startade och la ner några nya band. Det var först när jag hittade vidare i skrivandet som det kändes relevant att sikta på ett album. Största skillnaden är att jag fått en ny vän som
heter Ronny Lahti och är bra på att mixa.

Nu skickar jag bara iväg låtarna en efter en när de är klara vilket sparar mig massa bekymmer.

Var har du spelat in nu?
– Jag har en studio i Vasastan där jag spelar in det mesta men en del har spelats in i hemma hos folk i vardagsrum och kök. Gjorde även några grunder i Fredrik Swahns ... inte musikalkillen ... studio i Solna. Det här albumet har tvingat mig att bli bättre på inspelningsbiten vilket har varit givande.

Nils Berg och Sami Al Fakir medverkar på låten'Vendetta'?
– Jag kan inte spela ett enda blåsinstrument. Nils och Sami är mina kompisar och när man behöver bra blås känns det onödigt att fråga någon annan. På den här skivan är det runt femton personer inblandade rent musikaliskt men de som återkommer oftast är Daniel Gamba och Linn Segolson. Det är väldigt mycket mitt eget projekt där låtarna bestämmer vilka som bör medverka och hittills har ingen tackat nej som tur är.

Vad handlar just den låten om. Den har ett något dystert tema?
– 'Vendetta' handlar om en pojke som växer upp på en stor gård med ett svin till pappa, där misshandel och psykisk tortyr är vardag. Pappan mäter manlighet och styrka i jakt, fiske och affärer och pojken gör allt för att duga. Hur han än försöker räcker det aldrig. Istället börjar han ljuga. Han ljuger för allt och alla och
blir efterhand en skicklig mytoman. Oftast handlar det om framgång och rikedom. Många av lögnerna blir med tiden sanna genom en rad framgångsrika pyramidspel.

En dag får han reda på av en vän att mannen som plågat honom hela livet inte är hans biologiska far. Han bestämmer sig först för att döda gubben men kommer senare fram till att det bästa sättet att hämnas "pappan" är att anonymt, via ombud erbjuda en så stor summa pengar för gården att den inte går att motstå.

Han håller sig till planen tills han inser att han sitter på sin lilla herrgård, fyrtio plus och full med en fet förmögenhet och undrar vad han håller på med.

Även 'Stella' vidrör en ganska ledsam historia, men det är också en en låt om en fin vänskap och en stark relation. Vad är din relation till den här låtens Stella Tjajkovski som du sjunger om?
– Jag lärde känna Stella när jag började studera klassiskt piano för henne. Hon är bland de mest fasciner-ande personer jag mött och kommer följa mig för alltid. Jag har aldrig hört en mer varierad och intressant pianist och som människa är hon likadan. Rättfram, nattsvart, lysande och blixtsnabb. Hennes bakgrund som förintelseöverlevare är naturligtvis fruktansvärd och vi har haft oändliga samtal kring detta. Länge funderade jag på att skriva en bok om henne, men jag hittade aldrig en vinkel som skulle vara rättvis. Den här låten skrev sig själv en förmiddag i studion helt utan eftertanke. Jag hoppas att det hörs. Att placera henne i en poplåt kändes bra då hon aldrig varit förutsägbar utan alltid varit rätt person på fel ställe.

Hur var det att spela in de här låtarnas olika musikvideos?
– Det svåra med videos för mig är att hitta själva grundidén. Till 'Stella' var det min vän Max Bell som kläckte själva idén kring unga människor i motljus i rörelse framåt. Jag tycker det finns en fin symbolik i det. Den är hoppfull men hintar också att ämnet fortfarande är aktuellt, att jävliga saker händer idag och
det är vi som har ansvaret för framtiden. Vi lånade ihop lite barn och spelade in videon med en tagning på Järvafältet med hjälp av Miki Anagrius och Stefan Segolson. Då det är en låt där texten är viktigare än musiken ville jag även ha texten rullande och det var kanske det största jobbet då det är så mycket ord. Jag provade själv men det blev uselt så August Zachrisson hjälpte mig med det.

Videon till 'Vendetta' spelades även den in av Miki Anagrius på Las Palmas i Hornstull i vintras. Det var mysigt och efteråt gick vi och käkade etiopiskt på Mesobe.

Att göra en livevideo kändes kul för att det är så gjort. Hör väl mer hårdrock till.

Hela skivan skulle ha kommit ut nu i maj. Men så ser inte ut att bli fallet? 
– Skivan är inte klar och jag fattar inte hur den ska kunna bli det. Får eventuellt korta ner den lite. Jobbar med fyra låtar just nu som jag skulle vilja få med. Det kommer en singel till i början av maj, men det är oklart vilken låt det blir. Albumet ska nu ut i slutet av augusti istället ...

De här släppen som "Ljus" är på svenska, men vi har också hört dig i andra sammanhang och då på engelska. Är det lättare att vara lite mer personlig när du skriver på svenska?
– Jag hoppade av skolan tidigt, kollar sällan på TV och har aldrig varit särskilt intresserad av populär-kultur. Det gör mig ganska sopig på engelska. Att skriva på svenska är något jag känner att jag behärskar och kan göra på ett lekfullt sätt. Det blir stor skillnad och kan nog uppfattas som mer äkta.

På engelska letar jag oftare efter snygga meningar kring ett tema. Berättandet blir svårare och lång-sammare. Ljus skiljer sig just av den här anledningen från Al, Marc & Sandy och South Ambulance.

Vad tenderar du att vilja skriva om?
– Jag tänker sällan på vad jag vill skriva om i förhand utan jag brukar oftast bygga på fraser, historier eller melodier som plötsligt dyker upp utan förvarning. Ofta när jag är på väg någonstans till fots eller på cykel. Smarta eller uttänkta poptexter känns sällan kul. Det finns så mycket låtar idag som kunde vara skrivna av reklambyråer. Jag är mer intresserad av impuls och magkänsla.

Av någon anledning har det blivit ganska många personporträtt av människor i min närhet den sista tiden.

Det är något särskilt när musik och text tillkommer snabbt, samtidigt och utan eftertanke, som om man bara plockade ner dom. Så var det med både 'Stella' och 'Vendetta'. Det betyder mycket för mig.

Jag har mer fått än gjort de låtarna.

Vad har du haft för musikaliska förebilder?
– När man var yngre minns jag att man lyssnade och härmade efter på ett annat sätt. Nuförtiden kan jag bli lika inspirerad, men jag känner ingen längtan att göra likadant. När jag var fjorton sjöng jag som Asta Kask fast sämre och när jag var nitton sjöng jag som Neil Young, trodde jag. Kände att vi hade ett magiskt band och vi hade tilldelats olika exemplar av samma röst. Jag vill inte låta som musiken jag lyssnar på men ibland fastnar vissa fraser som jag återanvänder. På kommande skivan har jag lånat fragment av Bach och Lutoslawski men jag tror det blir ganska svårt för någon att upptäcka. Med texterna är det annorlunda.

Jag tror jag influeras nog mer av böcker än av låttexter men jag skulle nog inte skriva som jag gör om inte Kjell Höglund följt mig genom livet. Likaså tror jag att Evert Taube och Olle Adolphson har påverkat. Bland nutida svenska textförfattare tycker jag att Frida Hyvönen och Iiris Viljanen lyckas bäst.

Hur tidigt hittade du till musiken?
– Jag minns min första favoritlåt. Det var Bimbo av Jim Reeves och jag var väl cirka tre år. Idag är den sådär men de såg ut att ha det så gemytligt på omslaget. Mamma spelade Sweet, Queen och Electric Light Orchestras 'Time' och pappa spelade Evert Taube. Taube och 'Time' plattan har jag aldrig släppt. Sen började jag spela piano när jag var sju men utan större intresse. Enda anledningen till att jag inte slutade var väl att jag var bättre än de flesta på det och att det gav någon form av identitet då jag inte var sportintresserad. Det var nog först i tonåren som musik blev lika viktigt som nu.

Något som livet skulle vara helt fattigt utan.

Var kommer namnet "Ljus" ifrån?
– Jag har en tendens att tröttna på mina musikprojekt. Då jag är tillräckligt trött på mig själv som det är kändes det korkat att kalla sig för Daniel Filipsson. En dag på café mix frågade jag fotografen Andreas Ackerup om han hade något förslag på artistnamn.

Han svarade "Ljus" och jag sa okej. Jag visste hur viktigt ljuset är för en fotograf.

Vem är du på scen idag?
– Det där måste jag ta tag i. Tack för påminnelsen! Får styra upp releasespelning och leta bokningsbolag. Jag är ganska rädd på scenen, men när det är bra ljud, fin lokal och man har repat trivs jag.

Känner du någon trevlig bokare?

Tycker mig se en ökning av scener, men problemet med gage kvarstår väl fortfarande för de allra flesta som inte är Beyoncé eller Håkan. Vilka har varit dina bästa spelningar hittills?
– Kanske Broder Daniel i början på nittiotalet på Underground i Göteborg. Vi lyckades planka in. Jag tyckte det var skit men efteråt bestämde jag mig för att vara öppnare när jag ser nya artister. Ramones var bra. Bandet Centralstödet från Göteborg går inte av för hackor. Nils Berg Cinemascope gjorde en fantast-isk spelning i den avkristnade skeppsholmskyrkan för ett par år sedan.

Jag skulle hemskt gärna se Kate Bush ...

Eller menar du med Ljus?

Man tackar ju aldrig nej till bra "planka in" stories, men ja, den bästa du frontat själv?
– Vi spelade på kulturföreningen Not Quite som huserar på ett nedlagt järnbruk ute i skogen i Dalsland, för ett par vintrar sedan. Det var bara jag och Daniel Gamba. Det blev snöoväder och folk kunde inte komma.

Vi var nog totalt femton personer men det var den bästa publik jag spelat för. Sen satt vi bara i det däm-pade ljuset vid den gigantiska kaminen medan snön yrde utanför de gamla fönstren och småpratade.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson
Foto: Miki Anagrius

danieljohn@intervjun.com