Lina Horner

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 2 oktober 2017

I en vindsvåning med rivningskontrakt, i en fallfärdig men åtminstone genuin gammal studio som hon delade med bland andra Ebbot Lundberg, där hittade Lina Horner en fristad för att skriva musik igen.

Dina två senaste låtar har ett lite mörkare sound än vad du tidigare haft när du kanske närmat dig något lite mer Talking Heads-ljudande och åttiotaligt sound. Hur kommer det här sig?
– Tidigare skapade jag nog mer utefter vad som förväntades av mig. Men när jag började skriva för det här albumet var jag inte säker på att det skulle bli ett album. Det viktiga för mig var bara att få komma till stu-dion och skriva och spela. Jag tror att mörkret tilläts komma fram när jag sjöng, skrev, och spelade fritt utan några förväntningar. När jag lät det spricka och skava. Tidigare såg jag låtskrivande som ett hantverk men till den här skivan satte jag mig vid olika instrument i studion och bara spelade ...

För att se vad som kom. Jag lyssnade efter ljud och texterna skrev jag utefter anteckningar jag gjort de senaste åren, från dagböcker, observationer, tankar, dikter och så. När jag själv lyssnar på texter drar jag ofta paralleller till mitt eget liv och jag hoppas att andra ska kunna känna igen sig i mina texter på samma sätt. Jag tänker att vi säkert är mer lika än olika, att det är fler som känner som jag. Inspirationen har varit vindsvåningen där studion var, men också Redwoodskogen i Kalifornien, människor som jag mött.

Och även mina egna mentala upp- och nedgångar.

Vindsvåningen där du spelade in var en riktigt gammal studio?
– Ja, studion Anfallszonen är numer nerplockad, den har ett rivningskontrakt, vi har flyttat ut då den ska rivas. Men vi var ett gäng som huserade där och det var något magiskt med den platsen. Där spelades vid-eon till min låt 'Downtown' in ... om en vill se mer hur det såg ut.

Nästan alla låtar skrevs och spelades in där. Men videon var det sista som gjordes där innan vi flyttade ut.

Blir det fler videos?
– Det blir det! Men kan inte berätta så mycket om det än.

Kan du kanske i alla fall berätta lite om låtarna som vi inte fått höra än?
– Albumet är ganska varierat, singlarna 'Downtown' och 'Women' ger en hint om vad det rör sig om men varje låt står på egna ben. Men man kan förvänta sig avgrundsdjupa vrål och himmelska höjder.

'Lights' är en låt som börjar med piano och en sång som bara växer. Den handlar om ljuset som omger oss även när vi är i mörker. Om att ha allt, men ändå inget. Om längtan och hopp.

Man kan förvänta sig drömmar, ljus, mörker och längtan!

'Woman' var lite politisk också?
– Den handlar om en typ av kvinnor som är rädda för andra kvinnors kompetens, kvinnor som har ett behov att visa sig bättre än andra. Den kom ur mina egna upplevelser i den här branschen av att hela tiden ha haft känslan av att det jag gör måste mätas med någon annan som anser sig stå högre än jag.

Hoppas ni gillar den och håll utkik efter videon till den sen också.

Så den får i alla fall en musikvideo?
– Grejen är att inget spikat datum för den finns, men det blir snart. Den kommer bli grym! Skivan är också egentligen klar och bara väntar på att få komma ut.

Vi släpper en singel till i slutet av oktober och i januari beräknas sedan albumet släppas.

Vilka har varit med och arbetat på albumet med dig?
– John Lönnmyr och Johan Jansson som jag har jobbat med i minst åtta år. Men nu har även Viktor Ture-gård, som jobbat med Franska Trion, Timo Räisänen med flera, så väl som Erik Ivarsson tillkommit till bandet och har satt sin tydliga prägel på albumet. Ett gäng på sjutton sångare är med och körar!

Stefan Lindvall spelade in oss alla i studio Anfallszonen. Han spelade också in Ebbots senaste skiva i samma studio precis innan oss. Jag gillade soundet och ville jobba med honom. Sen mixade och mastrade Hans Olsson Brookes albumet på plats i Svenska Grammofonstudion.

Innan det här brukade du släppa din musik under namnet Japonica?
– Jag kände att Japonica var fint men att det också blev lite som en sköld att gömma mig bakom. Det kändes bra att heta mitt eget namn istället. Jag började ju sjunga redan när jag var liten.

Vilka har varit dina största förebilder?
– Jag älskade Joan Jett då och ville låta som henne. Men kan väl säga att det som öppnade upp på riktigt var när jag snöade in mig på The Doors under gymnasiet. Jag hittade en ton i deras musik och i Jim Morrisons texter som tilltalade mig på ett sätt som inget gjort tidigare.

The Doors, Nick Cave, PJ Harvey och Patti Smith ...

Hur märks de av i ditt eget skapande idag?
– Vet inte riktigt, det är svårt för mig att avgöra. De inspirerar mig helt enkelt.

Hur är det med spelningar för dig det närmsta?
– Vi håller på och bokar men har inget helt spikat än.

En fråga som jag ställer så fort tillfälle ges. Vilken har varit den mest minnesvärda spelningen?
– Mest minnesvärda spelningen hittills för mig var i somras på Navajo Nation i öknen i New Mexico. Jag skrev ny musik där med ett gäng låtskrivare från USA och vi hade sedan en spelning för dem som bodde där i reservatet. Det var varmt, intensivt, mäktigt ... och magiskt.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com