lennixx

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 29 maj 2019

Hanna Larsson och Andrea Kallström har förra veckan precis gått av scenen i Albert Hall när vi når fram. Tillsammans är de lennixx och på fredag släpper de sitt alldeles fantastiska mixtape 'Split By'.

Mer eller mindre i denna stund står ni på scener som Albert Hall och Electric Brixton. Allt som ni de-lar scen med Zara Larsson under 'Dont Worry Bout Me' turnén i England. Lika episkt som det låter?

Andrea: Hundra procent.

Hanna: Det var väldigt roligt, väldigt roligt att ha det, vi har ju aldrig uppträtt för en så pass stor publik.

Det var lite overkligt igår?

Andrea: Otroligt overkligt. Det var tjugo forcerade minuter ... (skrattar)

Hanna: Ja, man förstod inte riktigt att dom kollade på oss. Och konstigt nog var jag inte så pass nervös.

Andrea: Nej, men det var otroligt fett. Vi har bara varit i Albert Hall än så länge, vi ska till Electric Brixt-on imorrn ... eller idag ... men Albert Hall var jättevackert, jättefint och stort och ja, det var sjukt coolt.

Hanna: Mmhm.

Vad vill ni ge när ni står där uppe på scen?

Andrea:
Vi vill ge en lennixx-show. Alltså det vi dels uppskattar att titta på, men också vad vi liksom ... vi kommer ge det folk vill ha ... alltså som kommer och kollar på oss.

Hanna: Menar du nu så där för att det är oss? (skrattar)

Andrea: (Skrattar) Det känns som att dom som gillar oss kommer bli glada för det dom ser!

Det kanske är oklart?

Hanna: Det är en lennix-show! Men du menar kanske att det liksom inte är en typisk show, men om man tycker om oss som artister så borde man tycka om våran show?

Andrea: Exakt!

Hanna: Just dom här två showerna är lite mer koreografi vilket är kul.

Andrea: Lite mer dans!

Hanna: Och vi vill ge en känsla av, så klart, lycka.

Andrea: Vi vill ge en lite annorlunda känsla med vår musik och kunna nå ut med våra låtar och texter.

Have a good time but still secure!

Ni ska själva återvända dit igen i höst. Hur är det att möta en annan publik än hemma i Sverige?

Hanna:
Ja, vi ska återvända dit! När vi väl stod där, som sagt, så kändes det ju.

För oss båda så slog det oss att "Oj, vänta ... ni är ju inte härifrån!"

Andrea: "Ni kan engelska!" (skrattar)

Hanna: Exakt! Det är ju liksom erat modersmål, och där satt vi och snackade.

Och det blev ju ganska konstigt.

Andrea: Väldigt surrealistiskt, att det så hära inte var en svensk publik som vi är vana vid.

Hanna: Jag skulle inte säga att det var nån skillnad på just publiken, i hur dom var och sådär (skrattar) Det var bara en publik. Men det var fortfarande en konstig känsla att veta att "Gud, ni är härifrån!"

Första gången jag såg en katt i Tyskland tänkte jag liksom att det där är ju en tysk katt ...

(Skrattar) Dom är annorlunda människor här, men man får ju liksom nå ut till dom.

Andrea: Exakt vad jag också tänkt säga, att i Sverige är det folk som kan ha sett en eller whatever, men när man är här så är det en helt ny publik och folk som aldrig har sett oss. Alla är nya och har kanske aldrig hört talas om oss. Och hemma har man kanske hört talas om oss pyttelite i alla fall.

Hanna: Det känns mycket roligare. Det är som om man på nått sätt också ska visa upp sig på ett annat sätt.

Andrea: Och vi kan vara vilka vi vill vara för att ingen vet ju.

Var kan vi se er i sommar?

Hanna:
I sommar kan man se oss på lite olika ställen. Kolla på våran Instagram!

Andrea: Mmm, bland annat Göteborg, UK ...

Hanna: Malmö också, väl? Stockholm, Östersund.

Andrea: Lite överallt.

Hanna: Lite småfestivaler sådär, förhoppningsvis kommer det fler under sommaren. Men vi vill bara upp-träda så mycket vi kan. Så håller man sig uppdaterad på våra sociala medier kommer man få se!

Andrea: Då kommer man få en riktig sommarturné.

Hanna: Ja.

Två år hann gå mellan er debut, under det lite podcastklingande namnet Hanna & Andrea, till att dy-ka upp igen som lennixx. Nu med ett, vill jag säga, både fräscht och tidlöst sound, som dessutom bott-nar mer i soul, jazz och RnB än renodlad playlistpop. Hur såg de där där två åren emellan ut?

Andrea:
Ingen av oss visste väl exakt vad vi ville då heller, alltså för två år sen, med vad vi ville ha för mu-sik. Vi visste bara vad vi inte ville ha. Så det var ju mycket kämpande till att komma fram till så här "Vad tycker vi om?" och när vi började skriva så kom det ju väldigt naturligt. Så dom två åren, eller två och ett halvt åren, emellan var det verkligen att skriva, se hur våra röster passar ihop och hitta vårt sound.

Hanna: Och det var ju verkligen bara genom att skriva sin egen musik skulle jag säga.

Andrea: Vi bara skrev, skrev, skrev, skrev, skrev ...

Hanna: Och då kom det liksom ett sound som vi ... inte som vi längtade efter... men som vi sa "Jaha, alltså shit, det här är väl bra". Sen blev alla låtar på ett sätt och sen kändes det som att det passade.

Andrea: The lennixx sound ...

Hanna: (Skrattar) Som vi brukar kalla det. Jag tror absolut att skrivdelen har varit en väldigt stor, eller har haft den största betydelsen, för hur vi låter idag. Att det är det som gör den stora skillnaden.

Andrea: Vi testade inte jättemycket olika. Vi testade med vad vi skrev, men det var ju ändå samma känsla.

Hanna: Eftersom det kom från oss blev det ju alltid ett, ett, ett sound ...

Andrea: Men i början när vi började som Hanna & Andrea då testade vi väl saker, för att vi inte hade skri-vit låtar, och då kanske det blev mer ... annorlunda ... än vad det är nu.

På 'Shiver' skrev ni dels om förutfattade meningar och vi är ju, inte minst i England, kända för vår pop. Vad jag förstått efter några år av det här är att många låtskrivare och producenter i Sverige up-pmuntras att röra sig däråt just därför. Kände ni av nån förväntan på er om att göra "svensk pop"?

Andrea: Jag känner väl att vi går ju inte ut och marknadsför oss som svenska artister, så det känns inte som att folk, som typ nu när vi uppträder här, ingen tänker kanske "Nu kommer pop" eller jag vet inte.

Jag har inte känt den pressen av just Storbritannien.

Hanna: Nej, fast vi har ju ändå känt den pressen in general att vi är tjejer ...

Andrea: Hundra procent. Två tjejer från Sverige.

Hanna: Klart dom ska göra pop. Det är ju det självklara. Det har varit så det är och sen har man fått jobba liksom utifrån det, på nåt sätt. Så har det ju varit och det är ju också väldigt stor del på grund av att vi bör-jade jobba tillsammans med musik när vi inte visste och det var mer poppigt. Så jag tror att det är heller inte konstigt att det är så, just för att för två och ett halvt år sen så var det ju det enda vi spelade in.

Och 'Always on my mind' som var våran första låt är ju absolut mer poppig.

Men jag skulle absolut säga att det känts, att det är nånting som tryckts på, att man borde göra pop.

Men jag tycker att alla har varit stöttande av att inte göra det och att det nästan har blivit att man har fått mer uppmärksamhet och uppmuntran just för att man inte gör det, utan man provar nåt annat.

Efter 3,4 miljoner streams och två otroliga singlar i år är det snart dags för ert uppkommande mixta-pe 'Split By' på fredag! Ett mixtape går ju definiera på många olika sätt. Så vad har vi framför oss?

Hanna:
Efter vi skrev 'hapap' så kände vi att vi vill inte göra om, vi vill bara testa lite, gå lite mera utanför våran comfort zone. Och det tycker jag vi lyckats med litegranna? (skrattar)

Så jag tycker det är en ännu större cirkel av vad vi gör.

Andrea: Det känns bara som ännu fler sidor av oss. Och sen tycker ju inte jag det är likt 'hapap' alls, alltså låtarna, men den har ändå den här lennix-auran ... lennix-känslan.

Hanna: (Skrattar) Men faktiskt.

Andrea: Men ni har framför er lite nya sounds och mer att relatera till och så, ja.

Hanna: Den är lite mer upptempo ibland. 'Bad Bird' skulle jag säga är lite samma känsla som 'Traded Up'. Alltså det är lite mer såna, lite mer drag. Men sen är ju 'Shiver' lite mer ... jag skulle säga att det är mer upp och nedgångar på denna och jag skulle säga att den här EP:n är ju roligare att framföra live.

Mixtapes tenderar ju ofta att bygga upp till album. Kan det ligga framför er?

Andrea:
Ja, men det kanske det blir! Vi vet inte ...

Hanna: Jag tror inte att just dom här låtarna kommer läggas till på ett album, det tror jag faktiskt inte. Men att, absolut, vi vill ju liksom släppa musik så då kommer, ja, ett album förväntar man ju sig.

Andrea: Ett album kommer ju, men det har nog inget med dom här låtarna att göra.

Hur tänker ni fira releasen?

Hanna:
Vi tänker kanske bara gå ut och bara äta nånting, Andrea och jag, inte ha en releasefest.

Andrea: Nej, för det är så mycket jobb. Så kanske bara en middag för två. En lennix-middag?

Hanna: (Skrattar)

Det senaste har ni bland annat jobbat med producenter och låtskrivare som Wilder Gray, Mårten Fohlin och Rasmus Budny. Vilka mer har ni eventuellt jobbat med på detta släppet?

Andrea: Just i denna EP så har vi jobbat mest med Mårten och Rasmus och Wilder Gray, men också med Hanna's pojkvän Noah och två andra producenter som är våra och Noah's kompisar.

Det är väldigt spännande, verkligen, att jobba liksom mer personligt och dom är väldigt unga och duktiga.

Så just på det sättet är det fortfarande in the house, med våra closest.

Ni själva genomsyrar alla låtarna ni gör, det märks att ni medvetet styr musiken, er konst, åt dit ni vill. Ni har ert sound. Så vad är det ni vill komma åt i mötet med andra producenter och låtskrivare?

Andrea: Du vill alltid utvecklas och jag tycker att man vill ju bara typ utvecklas i samma genre och i sam-ma sound som vi har. Man vill liksom träffa nya personer som kan utveckla det ...

Och komma med nya fräscha idéer för att alltid utvecklas.

Hanna: Så är det verkligen. Även fast vi försöker att inte ha samma sätt att skriva, är det ju ganska lätt att man faller tillbaka på det. Och även om man har sitt sound, att bara sitta ner med en annan producent så blir det helt annorlunda, för den gör bara nånting som väcker en annan känsla.

Vad kan ni dra er inspiration ur?

Hanna:
Inspiration är ett väldigt svårt begrepp, ibland har man det och ibland har man det inte. Jag skulle säga att om man jobbar i en ... vad heter det? "Inspirational Enviroment" där man skriver mycket och är in-ne i det så kommer en idé väldigt lätt. Mer än att bara sitta och spara på kreativiteten.

Andrea: Inspiration kommer ju från så många olika ställen också. Vi är ute på stan kanske och ser nåt, och alltså även om det är kläder och vad man skulle vilja ha visuellt på scen. Det kan vara reklam, som säger nått snyggt eller att det står nåt där och då hör man bara bakgrundsmusik! (skrattar)

Om man ser nån text då kan jag vända och vrida på det och tänka ja, det var snyggt.

Här fick jag en idé från det.

Hanna: Ja, det är ju ingen speciell så här person eller så som ger inspiration.

Andrea: Det kan vara nya låtar som man hör och tänker "Jaha, det här var coolt. Varför ska det ..." och sen liksom gräver man i det och så gör man det till sitt eget. Det känns som att inspiration kommer från så må-nga olika ställen och att vi kan komma på en idé genom nån annans upplevelse. Nån som berättar nånting eller att man ser nått hända, så kanske man bara får upp nån story i sitt huvud. Det här kan jag skriva om.

Och sen vänder man det till sig själv och sin egen upplevelse.

Hanna: Ja, allt möjligt.

Finns det nåt särskilt ni vill uttrycka genom musiken?

Andrea:
Det är väl liksom både våra motgångar och ... alltså mycket motgångar vill man uttrycka genom musiken för att folk relaterar ... och vi vet att vi gärna vill ta upp vad vi brinner för och vad vi typ sätts framför varje dag. Men alla positiva grejer också, vill vi ju uttrycka.

Hanna: Vi vill kunna sätta ord på folks känslor.

Andrea: Exakt. Och våra egna.

Tenderar ni oftast att börja i texter eller i melodier?

Andrea:
Oftast börjar vi med texter, men om vi har lite stopp i så här vad vi vill prata om, då kanske vi bö-rjar med melodier och så kommer det fram där. För melodier brukar oftast börja med att vi kanske får en känsla, och då vi inte vet exakt vad vi ska skriva, kanske det kommer en melodi som typ är kaxigare och då skriver vi något i en lite kaxigare form. Eller om man har ledsna melodier, man formar texten efter melodi.

Så det beror på.

Ni lärde först känna varandra på en dansskola. Minns ni första gången ni träffades?

Hanna: Juste, ja gud! Ja, jag kommer ihåg var vi träffades och det var jag som blev vän med Andrea. För att Andrea var i en bättre dansgrupp än mig, och jag tyckte hon var väldigt bra ...

Och vi hade liksom en lounge som var på balkongen, där teatern är.

Andrea: Och då tittade Hanna på när vi repade.

Hanna: Jag tror att det var show och att man fick kolla på varandra. Men då knackade jag på hennes rygg och sa "Vad duktig du var" ... då sa hon "Tack" ... Andrea var så där cool! (skrattar)

Andrea: För det var verkligen coincidentally att jag satt framför Hanna, där uppe på balkongen. När vi hade kört klart gick vi upp och satte oss och då kände jag en liten knackning på min rygg.

Och då var det lilla Hanna som satt bakom mig.

Hanna: Det är jättegulligt av mig (skrattar)

Andrea: Och sen så, jag vet inte om jag minns det, när vi liksom kom i samma dansgrupp året därpå.

Hanna: Jag tror jag gör det. Jag tyckte det var coolt (skrattar)

Andrea: Och sen blev vi bara vänner därifrån.

Yttrar det sig på något sätt i studion att ni känt varandra sen ni var tio-tolv år gamla?

Andrea:
Jag tycker absolut att det visar sig att vi har känt varandra så länge. För vi är ju väldigt personliga och öppna med allt vi har att säga. Alltså, vi vet ju vad den andras historia är. Man behöver inte förklara en hel backstory om jag vill skriva något särskilt eller om Hanna vill det.

Hanna: Men det är väl mer för att vi är bra vänner, inte att vi känt varandra länge?

Men det är kanske samma sak. Det har ju absolut hjälpt.

Vilka danssteg passar bäst till er musik om man vill förbereda sig till på fredag?

Hanna:
Allt möjligt. Om man vill kan man ju hoppa upp och ner, upp och ner, om man vill kan man åla sig med sin kropp. Man kan göra lite hiphopsteg. Jag tycker man kan göra allt möjligt.

Andrea: Ha lite vackra armar och händer som viftar ...

Hanna: Det är väl mer oss, det är väl kanske inte hur man ska dansa på "releasefesten"?

Andrea: Nä, vill man liksom "vara part" kan man göra något man känner igen från våra danser. Men det är typ mest att ha kul och göra det kroppen vill när man uppträder. Vi byter ju också ofta mycket på scen.

Ibland så är det hårdare, lite hiphoppigare, och ibland så är det vackra vift.

Vilka är era respektive favoritlåtar, och kanske till och med favorittextrader, från mixtapet?

Hanna:
Det är ju väldigt svårt. För det går ju ... varje dag blir det olika låtar som vi tycker om.

Det är ju svårt att ha en favorittext, verkligen, tycker jag.

Andrea: Jag vet att i 'Shiver' tycker jag om texten i första raden. "I can't tell you how sorry I am. For your loss and my gain". Den tycker jag bara liksom sammanfattar, att man kanske fick välja lite, sin egen lycka och vara lite egoistisk, framför nån annans. Och det var en ganska stor gain ... en stor fin grej.

Hanna: This is how it is! "And I hope it wouldn't be that way" ... Jag vet inte heller vilken som är min favo-ritlåt. Jag tycker att 'Swimming' är jätterolig att uppträda till. Nu säger vi alla låtar här (skrattar) Men 'Sp-lit By', det är ju en låt som heter det, känns också väldigt kul för den slängde vi bara med lite i sista sekund.

Vilket är roligt. Och jag tycker den är roligt skriven.

Speciellt i den första versen.

Andrea: Den målar ju verkligen upp en story.

Hanna: Jag tycker verkligen om när den går ... ja, hur går den? (skrattar) "Been back and forth, with this thing between us, sharing bed bunks with one beneath us". Jag tycker det är snyggt förklarat att så här har det varit, som små som ligger i loftsängar eller vad det heter, men nu är vi här.


Ah, men svårt. Vi tycker om alla.

Andrea: Tur nog.

Sociala medier:

Intervjuade av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com