Kerim Arhan

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 30 januari 2017

Intervjun möter Kerim Arhan för ett samtal om att hitta till musiken via The Beatles, att inte vilja bli kallad för en "musiker" och om att äntligen få släppa sitt nya album 'Poetry in Broken English'.

Det har varit en del vändor kring det här albumet. Det väntade i många år och jag tror till och med att jag läste om en release för tre år sedan? Nu sist hörde jag även Januari men nu är det Februari? 
– Jag började att skriva albumet våren 2008 under en längre vistelse i Istanbul. Senare under det året bestämde jag mig för att lägga ner projektet och musiken, men redan samma dag blev jag tilldelad ett stipendium som upphovsman av Stim. Det gav mig ny luft under vingarna och jag isolerade mig på Södra Öland vintern 2009 för att fortsätta skriva och börja spela in. Min första son föddes sommaren 2009 så inspelningarna pågick tidiga morgontimmar i min pappas orientaliska mattaffär.

Det blev mycket?
– Inspelningsprocessen och planering runt denna, med alla involverade, blev alltmer svårhanterlig för mig. Det började att kompromissa kärnan i det jag egentligen behövde göra, det vill säga att lägga fokus på mitt låtskrivande. Under denna perioden kom jag i kontakt med Patrik Bartosch på Tambourine Studios och Eggstone, som jag sedan tidigare kände till eftersom han spelat piano på en av mina låtar långt tillbaka i tiden. Jag skickade material till honom och han visade sig var rätt person att fullfölja min vision. Han har en oerhörd känsla för detaljer som producent, mixare och musiker.

Vi spelade in den sista låten hösten 2011 och skivan var i stort sett klar i Januari 2012.

Varför dröjde det ändå till nu för den att släppas?
– Jag hade haft ett samtal med A West Side Fabrication om en utgivning, men andra åtaganden i livet påkallade min uppmärksamhet och albumet fick läggas åt sidan. I tragedin av en kär väns bortgång mötte jag cellisten Åsa Gjerstad och vi gjorde någon konsert tillsammans efter detta, men sedan stannade det upp till dess att en annan vän och artist som heter Tom Levin frågade mig om jag ville öppna under några gig på hans releaseturné vilket gjorde att jag spelade live för första gången på fler år, detta då tillsammans med Åsa Gjerstad. Hon var en stor del i att ingjuta mod och ge mig tillbaka lusten att ge ut min skiva.

Ungefär vid den tiden påbörjade jag samtal med ett förlag och inledde ett samarbete. Vi påbörjade proces-sen av en utgivning men gick skilda vägar hösten 2016.

På så sätt blev ett album avsett för 2009 i slutändan 2017. Under denna tiden har jag hunnit få två söner och sedan dess har jag även vidareutbildat mig och satt mig in i en komplementerande yrkesroll. Tiden är relativ! Skivan känns lika relevant för mig nu när den skall få se dagens ljus.

Så när är nu det slutgiltiga releasedatumet?
– Den 10:e Februari.

Vad har varit roligast under arbetet med skivan med särskild tanke på dess långa livstid?
– Man har en inre bild eller berättelse som man vill förverkliga. Det gränslandet mellan visionen och för-verkligandet är behagligt och roligt. Allt det som sker innan praktiska problem och prestation kommer in i bilden. Man måste hitta tillbaka till den känslan i processen.

Exempelvis genom att utmana sina föreställningar om resultatet. Att släppa tyglarna helt enkelt.

Tristast då?
– Ambivalensen, tvivlet och den inre självkritiken. Varför lägga tid och resurser på detta? Är det berätt-igat? Vad har det för betydelse? Vad är syftet med att publicera detta?

Det har inte alltid varit så självklart för dig att ens släppa ut musiken du gör?
– I ett tidigt skede, när jag var en del av ett band, var jag kanske den som mest uttalat var intresserad av någon slags publicerande. Det har dock alltid legat nära till hands för mig att gå i tankar om att upphöra med musik av olika skäl. Det är bara det att det alltid kommer tillbaka på olika sätt.

Man ska bara göra en sista platta och när man bestämt sig för att sluta brukar det allt du dyka upp något förslag som är svårt att stå emot.

Det är inte bara i den där orientaliska mattaffären som dina inspelningar har tagit vid?
– Det är en lång startsträcka för att uppnå bra inspelningskvalitet med små medel. Jag har en del erfaren-het av spela in med egen utrustning. Min studio är mobil. Det viktigaste är att se till att spela in ett så bra grundljud som möjligt vilket jag lyckats bra med. Vid ett tillfälle körde jag till Stockholm för att spela in med slagverkaren Hakan Vreskala i hans vardagsrum. Merparten av den här skivan spelades in i matt-affären men en del i Tambourine Studios, framförallt Patriks pålägg på vibrafon och piano.

Däremellan hade jag flertalet tillfälliga platser!

Var det en fördel att ha en "resande studio" när albumet drog ut på tiden?
– Både jag och Patrik hade mycket andra åtaganden i livet som gjorde att det kunde gå lång tid mellan varv-en och jag hade även kommit i en process med mitt textarbete som bidrog till det låga tempot. Det blev en labyrint som jag hade svårt att hitta ut ifrån. Jag spelade ibland in enstaka ord som jag levererade på ett USB för att Patrik skulle byta ut dem.

Det bör även nämnas att Martin Theander, som tidigare var på Tambourine, stöttade mig i denna process och jag plågade honom med oändligt många utkast av text till samma låt för feedback.

Tre låtar har nu redan släppts. Däribland 'Poetry in Broken English' som skivan också heter?
– Albumet hette redan så och jag började att leka med en titellåt. Men jag har nu blivit ombedd om att förklara mina texter och beskriva innehållet för lyssnaren. För det mesta lämnar det mig med en känsla av att jag fråntagit lyssnaren möjligheten till en egen tolkning.

Är det så viktigt då? Lyssnarna har inte skrivit låtarna?
– Titeln 'Poetry In Broken English' började i alla fall med att jag ifrågasatte varför jag egentligen skrev mina texter på engelska ... eftersom det inte är mitt modersmål. Det faktum att engelskan är ett universellt språk och att det når ett större antal lyssnare kändes inte som en tillfredställande förklaring.

Vad blev svaret?
– Det närmaste jag kommit ett svar är att det förser mig med ett filter, ett filter genom vilket jag kan proj-icera mitt inre så ärligt som möjligt via mitt arbete med text och musik. En del artister behöver scen-klädsel eller alla andra verktyg för att skapa ett alter ego att uttrycka sig igenom.

Jag behöver låna ett språk.

Annars brukar många lockas till sitt modersmål för att det just öppnar upp för att vara ärligare och mer sann till sig själv genom den naturligare tillgången till språket ...
– Detta är förvisso inget ovanligt, men de som jag pratat med om detta verkar inte ha ifrågasatt eller reflekterat över det närmare. Under åren som jag arbetat med text och musik har jag kommit fram till att poesi är ambitionen. Och med en accelererande medvetenhet rörande lånet av språk drog jag slutsen att det jag skriver i någon bemärkelse är just 'Poetry In Broken English'.

Men låttexten handlar förstås om något annat. Jag lämnar det till betraktaren!

Så sen har vi låten 'Nuromsaniye'?
– 'Nuruomsaniye' är förankrad i en stadsdel i Istanbul där det förutom basarerna även finns gallerier och handel av orientaliska mattor. Den har en direkt koppling till min farfars resa från Istanbul via Tyskland och så småningom till Stockholm i slutet på tjugotalet.

Den orientaliska mattaffären han ägde i Malmö avvecklades under första halvan av 2012, efter femtio år på Stortorget, och jag spelade in en video till låten där strax innan lokalerna lämnades.

Låten är en reflektion och ett minnesmärke över min egen och min familjs förflutna.

Fint. Vilken var den tredje singeln som finns ute nu?
– 'In the endless home of space' som är en låt av en helt annan natur än de övriga. Den gick igenom många skepnader och den hade till och med en text på turkiska under en tid.

Den lämnar mig med ett tomrum ... och det finns inget mer jag kan säga om den.

Ger de här tre låtarna en bra indikation om hur hela albumet kommer va?
– 'Poetry In Broken English' och 'Nuruosamniye' ger en bra indikation. Men 'In the endless home of space' är den låt som speglar albumet minst i övrigt. I övrigt får jag hänvisa till vad jag tidigare sagt om att förklara handling i detta sammanhanget. Det vill säga att det lämnar mig med en känsla av att frånta lyssnaren sin egen tolkning. Men miljöskildringarna är till stor del inspirerade av Istanbul.

Är miljöskildringarna kärnan?
– Jag tänker på musik och text som färger. Jag vill måla upp bilder med dessa verktyg.

Du sa en gång att du gör läsbar musik?
– Har jag sagt det? Det har ju blivit en väldigt aktuell fråga i samband med Dylans Nobelpris. Låttexter som är spännande sjunga kan falla platt på papper, men det finns de som är levande även när man läser dem. Jag lägger ingen värdering i det. Det ligger i sakens natur. Poesi går att både läsa och sjunga. Alla låttexter är inte intressanta att läsa eftersom laddningen kanske sitter i det musikaliska uttrycket.

Vad inspirerar dig?
– Jag tolkar ett uttalande som Jacques Werup gjorde i en dokumentär när jag säger: "Vardagliga fenomen som exempelvis hur ljuset faller på fönsterkarmen en Oktober-eftermiddag".

Vilken av alla låtarna på albumet gillar du mest själv?
– 'By the Bosphourus' var den första låten som jag skrev under denna perioden och den fångar upp sinnes-stämningen som jag befann mig i. Den är ett mantra som jag behöver för att minnas varför jag gav mig in i denna processen och varför jag valt att fullfölja.

Vad hade du för möjligheter att ta dig ditt musikintresse när du växte upp i Malmö? 
– Jag hade tillgång till konstnärliga uttryck, men inte till musik i en lättillgänglig bemärkelse. Jag har sen-are omsatt mina erfarenheter i musik. Det har på sitt sätt gjort mig fri i mitt skapande. 'Help' med Beatles var den första plattan jag lyssnade mycket på. John Lennons 'You've Gotta Hide Your Love Away' tog särskilt tag i mig. Annars lyssnades det mest på Sinatra hemma.

Jag fick en nylonsträngad gitarr när jag var tretton.

Jag har mycket lite erfarenhet av Malmös musikscen idag. Som heltidsarbetande tvåbarnspappa som jagar timmar att spela själv hinner jag inte går på konserter så ofta. Jag har ambitionen att bättra mig dock.

På tal om att skildra miljöer har du har haft många olika vistelseorter, däribland har du bott i Turkiet och Kanada, och du har jobbat med väldigt varierade saker?
– Platser som är borta från vardagen ger alltid perspektiv och inspiration. Det är en otrolig och för mig nästan oumbärlig tillgång i den kreativa processen. Min vistelse i Kanada gav mig en unik möjlighet för mig att landa i mig själv efter år av flackande och osäkerhet. Jag gick en skådespelar-utbildning och var dedikerad till det. Jag lärde mig att fokusera.

Dock skaffade jag ganska snart en akustisk gitarr. Det var oundvikligt.

Du har däremot aldrig velat bli kallad för musiker?
– Min teoretiska kunskaper är för svaga och jag är inte särsklit flexibel inför andra musikaliska samman-hang. Det är kvaliteter som jag uppfattar att man behöver för att kunna kalla sig musiker ...

Åtminstone i dess konventionella bemärkelse.

Du nuddade vid det kort innan. Men hur var tiden i bandet Stockfinster?
– Det utvecklades tillsammans med min vän Sebastian Borg. Vänskaper och kreativa samarbeten har sträckt sig ända fram till nuet trots att den kontinuerligt aktiva tiden som band för min del tog slut efter två år. Det var en satsning för mig eftersom det var ett av huvudskälen till att jag flyttade hem från Kanada efter min skådespelarutbildning. Jag upplevde att vi under den tiden letade efter vårat gemens-amma sound och att vi aldrig riktigt nådde fram till det då vi i slutändan drog åt olika håll.

Jag kommer troligen att göra återutgivningar med musik där alla från det sammanhanget är represen-terade som musiker eller producenter efter det att jag blev soloartist.

'Poetry in Broken English' kommer även släppas på CD nu, vilket ju inte är en självklarhet idag. Var kan man hitta skivan om man är intresserad av att köpa hem sig ett exemplar?
– Den kommer att distributeras via Cdbaby.com och således vara tillgänglig worldwide. Kommer också se till att lokala skivbutiker i Malmö, som fortfarande hanterar CD, har den. Musik och Konst framförallt. 

Livespelningar blir troligen det viktigaste forumet att kunna erbjuda en fysisk skiva.

Det är ju egentligen inte bara ovanligt med ett fysiskt släpp idag utan hela albumtänket har lite försvunnit tänker jag? Vad var det med att släppa en fullängdare som tilltalade dig?
– Jag är relaltivt traditionell i vissa aspekter av mitt tänkande. Ett album skapar ett sammanhang och ger en inblick i den konstnärliga processen som artisten i fråga befinner sig i. Det skulle kunna jämföras med en bok med med ett antal kapitel. Jag vill gärna kunna läsa från början till slut.

Hur ser det ut med spelningar för dig nu den närmsta tiden?
– Jag spelade live och på radio i Amsterdam häromveckan. Nu vet jag inte. Det finns inte utrymme för en turnéplan. Vi får ta det allt eftersom. Jag har gjort en rad spelningar i Turkiet.

Det är min ambition att spel mer neråt Europa detta året.

Vidare till några frågor jag alltid ställer! Vilken har varit din mest minnesvärda spelning?
– Jag åkte båt genom skyfall till den asiatiska sidan i Istanbul där jag skulle spela solo. Gemytligt samman-hang men jag hade kommit hela vägen för att spela för bartendern och någon annan i personalen.

Det var minnesvärt på sitt sätt. Verkligen.

En låt du inte kan vara utan just nu?
 – Jag kan generellt inte vara utan 'Reinkarnerad Exakt Som Förut' med Bob Hund.

Så spenderar du helst en ledig kväll i Malmö?
– Med att se en film på Art Deco-salongen vid Spegeln.

Det ultimata drömgiget?
– Dramaten. Ett gig på Dramaten i Stockholm.

Vad är annars dina förhoppningar om det här året nu när "2009-albumet" i princip är här?
– Jag hoppas att plattan hittar sina lyssnare. Det är den värd. Jag kommer att börja återutge material från det förflutna och hoppas på att det ger en positiv energi.

Det är även dags att gå in i en ny inspelningsprocess. Det var ju faktiskt väldigt längesedan. 

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson
Foto: Sebastian Borg

danieljohn@intervjun.com