Kerbera

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 9 november 2018

Det händer mycket för Seike och Dave i rockakten Kerbera. Bandets nionde singel släpps i symbios med att de signat med ett amerikanskt management. Det är bara början för ett band som lovar att göra avtryck.

Det är ganska mycket som händer för Kerbera alldeles nu. Eran nionde singel ackompanjeras av att ni just också precis har börjat jobba med ett label i USA. Varför kändes rätt att signa "over there"?

Seike: Kerbera har under de första fem åren befunnit sig i en start up-fas där vi testat på sound, koncept, medlemmar och byggt upp en fanbase. Istället för att kasta oss ut och hoppas på det bästa så har vi tagit ett steg i taget och varit strategiska. Nu känner vi att vi har hittat en helhet som känns komplett och är redo att ta nästa steg. Ihop med det så analyserade vi bandet med fokus på statistik.

Vi har vår marknad främst i USA, både baserat på liknande akter och vår egen statistik.

Så generaliserande som man är har i alla fall jag länge tänkt på Japan när jag sett och hört er, hela "visual style" grejen. Men det är alltså inte i Japan utan just i USA som ni har eran största publik?

Dave: Precis, majoriteten av våra lyssnare kommer ifrån USA men vi har även många lyssnare från Tyskland och Sydamerika. Sedan självklart Sverige också!

Seike: Kerbera är inte ett Japan-inspirerat band. Men jag har mina rötter inom Visual Kei och det and-rogyna och det är en stor del av vem jag är som människa och då naturligt för mig som frontman.

Kanske drar man en parallell till att Seike spelade i bandet Seremedy med Yohio innan?

Seike: Tanken med Kerbera var från början att skapa "ett nytt Seremedy". Men jag skrotade ganska snabbt de tankarna. För att ha ett band handlar om individer som tillsammans har en vision och den visionen måste man skapa tillsammans och sedan bygga hela bandet därefter.

Det är vad jag ser som de flesta andra band saknar i vår genre, den där genuiniteten. Att inte apa efter and-ra som lyckats, utan bottna hela sitt sound och sin image ... och därav karriär ... i sig själva.

Dave: Jämfört med de banden från Japan som satsat på det visuella så ser vi ut som "vanliga pojkar".

Kan jag tillägga ...

Så vad är eran vision? Vad har det funnits för inspiration?

Dave: Eftersom alla kommer från olika bakgrunder i musiken så finns det väldigt mycket att hämta inspir-ation ifrån, jag har till exempel lyssnat mycket på deathcore och metalcore.

Så personligen får jag mycket inspiration från lite tyngre genrer.

Seike: Jag älskar klassisk musik, Mozarts 'Requiem' har jag lyssnat på mer än det mesta, och har alltid varit inne på musikaler som Chess, Jesus Christ Superstar och så vidare, samt soundtracks till film och spel. Drar nog omedvetet mycket inspiration ifrån detta. Sen älskar jag hur man använder sig av stämmor i band som Beatles och Queen. Det är något som återkommer i Kerbera en hel del.

Även om det inte är så uppenbart.

Hur såg det ut när alla bandmedlemmarna samlades samman?

Seike: Jag letade upp de flesta medlemmarna genom både att annonsera på sociala medier ...

Samt gräva runt bland gamla bekanta.

Dave: Jag började spela med Kerbera i början på 2016, efter att både Seike och Zave hade frågat om jag ville pröva att spela med dem. Allt kändes bra efter ett rep tillsammans, så efter repet frågade Seike om jag hade ett pass. Jag tyckte det var en konstig fråga.

Men efter en månad tillsammans med killarna hade jag spelat i både Tyskland och varit på turné i Japan.

Har det varit samma medlemmar sen starten?

Seike: Vi har haft en hel del byten av medlemmar sedan start. Antingen har det inte fungerat för att de inte haft samma driv eller så har vår vision dragit åt olika håll. Man måste vara villig att uppoffra en hel del i ett satsande band. Bandlivet är inte för alla. Sen tror jag att jag personligen kan vara svår att arbeta med.

Jag är som en maskin, mycket på grund av mina diagnoser. Det kan nog bli påfrestande för vissa.

Till skillnad från Seremedy så har jag fått ännu mer frihet så den musik vi gör nu är mer "jag".

Även om ni inte är ett Visual Kei-band kan jag inte vara helt ensam om att, om än felaktigt, dra en linje mellan så här visuella rockakter och Japan. Är det en fördom ni ofta möter på här i väst?

Dave: I västvärlden tror jag inte riktigt folk förstår vad vi håller på med, i västerländska rock- och metal-scenen är alla band väldigt maskulina med mycket skäggiga och stora män och därför tycker nog många att det är konstigt när en liten tanig kille som jag kommer upp på scen men utstickande androgyna kläder och smink. Och jag har fått alla möjliga kommentarer för det, både positiva och negativa.

I Japan tycker alla jag har träffat att det är kul med någon från väst som tycker om att lägga mer show och visuellt i sitt framförande och inte bara går upp på scen i ett par jeans och en tisha.

Hur är scenen för eran musik här hemma i Sverige?

Dave: Nästan obefintlig. I Sverige idag är folk nästan bara intresserade av EDM och trap-hiphop, det hjälp-er inte speciellt mycket att vi är fem killar som går upp på scenen i smink och "konstiga" kläder och säger att vi ska spela alternativ rock, tror inte riktigt att folk förstår vad vi gör.

Och att det därför inte direkt finns en scen för oss här.

Seike: Det vi gör är inte "inne" nu. Andra genrer är större och de som lyssnar på rock är enbart inne på ga-mla godingar och band i samma stuk, typ de band som blir bokade till Sweden Rock. Sverige rent generellt har en dålig livescen för musiker i alla genrer om man jämför med andra länder. Scenen kring vår genre är i princip obefintlig. Det gör att de flesta musiker väljer att lägga ner och satsa på annan typ av musik. Jag sk-river den musik jag älskar. Vi har en liten med stark skara människor som följer det vi gör i Sverige.

Många av dem följer oss över landets gränser för att gå på våra spelningar. Det är allt som betyder något för mig. Att vi bygger det här tillsammans med bandet och våra supporters.

Så scenen är liten men vi är enormt lyckligt lottade att vi får dela det vi gör med så fantastiska människor.

Men i USA tänker man ju definitivt mer på "Bruce Springsteen" än 'The Gazette' i rockväg ...

Seike: Vi har en betydligt bredare scen i USA, men det man får tänka på är att det allmänt finns mer män-niskor egentligen överallt om man jämför med Sverige. Knappt tio miljoner i ett helt land jämfört med städer med dubbla och tredubbla siffror invånare. Det gör en skillnad. Skapar fler möjligheter på alla plan.

Antar att signingen framförallt innebär mer gig där nu med det sällan nämnda arbetstillståndet?

Seike: Vi kan tyvärr inte gå in på exakta detaljer än, men det är tanken. Det öppnar ju upp fler dörrar för oss. Vi har bokningar under 2019 som kommer att bli annonserade de kommande månaderna.

Hur ser det ut om man vill se er hemma i Sverige?

Dave: Vi spelar på en välgörenhetsgala mot cancer den 1:e december!

Seike: The Underground Against Cancer! Det är en charity-spelning ihop med tre andra rockband. Det är det enda officiella datumet än så länge. Eventet finns att hitta på vår Facebook med all info om man vill komma och bidra till något som är väldigt viktigt.

Det ligger mig även nära om hjärtat då min mamma blev diagnoserad med cancer förra året.

Var har ni varit som längst bort och spelat?

Dave: Jag tror nog att Thailand eller Japan är längst bort?

Seike: Oj, måste nog sätta mig och kolla distans ... men USA, Japan och Thailand.

Osäker på vilket som ligger längst bort faktiskt.

Hur mycket går in i själva showen när väl står på scenen?

Dave: Jag tror nog att Seike mer än någon annan lyfter fram det teatraliska i vår liveshow, men vi alla älskar att interagera med publiken, både att få dom att sjunga med i våra texter men också att själva spri-nga ut bland fans och ställa oss mitt i publikhavet och spela. Vi vill även att folk som inte gillar vår musik ska kunna se oss och säga "Musiken kanske inte var något för mig men jävlar vilken show det var!"

Seike: Kerbera har något för alla. Tycker man inte nödvändigtvis om vårt sound så bjuder vi på en energi som är svår att glömma. Det är vad vi får höra väldigt ofta när vi spelar för ny publik. Där inte musiken går
hem så gör vårt framträdande det. Det är omöjligt att tilltala alla, men det handlar inte om att "vinna".

Utan det handlar om att vara oförglömlig.

Vad är det sjukaste som hänt er kring en spelning?

Seike: Teknikstrul är ju ett återkommande problem rent allmänt, och när det sker i direktsändning så är blir det en massa improvisation som folk kanske inte direkt märker men det blir konstigt för oss.

Sen har man väl spelat på ställen som varit allmänt konstiga på olika sätt.

Dave: När vi skulle spela i Tyskland 2016 så bestämde sig de andra grabbarna, på flygplanet dit, att vi skulle spela två låtar jag aldrig hade spelat innan. När de två låtarna kom i vårt set så gick jag bara av scenen.

Jag låtsades som att jag hade problem med gitarren.

Finaste då?

Seike: Svårt att säga så här på rak arm. Något minnesvärt är ju helt klart när vi spelade som förband till Falling In Reverse och ett helt gäng som inte hört oss innan bestämmer sig för att åka och se oss showen efter också, samt gjorde ett stort plakat med vår symbol på.

De hade alltså inte planerat det men bestämde sig efter att ha sett oss på scen.

Ni är flera som skrivit den här nya låten. Är det så låtskrivandet brukar gå till i bandet?

Seike: Vi har ingen speciell ritual kring hur vi skriver. Oftast så kommer någon med en slinga ...

En slinga som vi sedan spinner vidare på.

Låten bottnar mycket ur en känsla som jag fått uppleva en del och när jag har svårt att hantera känslor så skriver jag om dem. Det är mitt sätt att processa och gå vidare.

Jag liksom lämnar mina känslor inne i låten. På så sätt får jag distans till det.

Så vad handlar det om?

Seike: Kortfattat så är det känslan när man skapat något och sedan blir bestulen på och utesluten från det.

Hur var det att filma musikvideon till låten?

Seike: Jag hade en grundidé som jag bollade med vår manager Tobias och Javier som jobbar för Nordic Star Productions som är en god vän sedan långt tillbaka. Jag står för manus och regi. Det är nog det jag tycker bäst om med det här bandet, att jag får jobba så kreativt på alla plan och verkligen få utlopp inom alla om-råden som jag har intresse för. Teamet kring den här videon var fantastiska, de gjorde allt från att scouta locations och få sponsordeal på maskeradkläderna till själva inspelningen i helhet och alla statister.

Trots att många gjorde detta för första gången så var det otroligt proffsigt.

Vi har en behind the scenes som kommer ut senare genom vår Youtube.

Dave: Det var hårt. långa och intensiva dagar men också mycket väntande när vi skulle spela in annat. Och när vi skulle spela in det sista av bandscenerna hamnade en av mina fingernaglar under en gitarrsträng så hela nageln slets av, det gjorde sjukt ont men det var bara att fortsätta köra!

Nya singeln är ute, men i en tid av att alltid blicka vidare till nästa grej vill jag förstås se ut över ho-risonten och se vad som väntar där. Kommer ni släppa något mer inom den överskådliga framtiden?

Seike: Vi skriver och spelar in en ny låt nu ihop med Nick Sampson, som var med under vår turné i USA. Han har jobbat med många kända band inom vår genre. Den låten är planerad att släppas i början av 2019 ihop med en hel del galna announcements. Så håll utkik! Kerbera kommer att lämna ett avtryck.

Det här är bara början.

Sociala medier:

Intervjuade av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com