Kenneth Nelson, Jr.

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 8 april 2019

Vissa sår läker aldrig. I 'Sincerely, Brenda' möter två söner sin alkoholiserade far och konfronterar, men även benådar, delar av sin uppväxt. En film som gav regissören Kenneth Nelson, Jr. större tillit till gud.

Charles, en återhämtande alkoholist, är fadern till Michael och Donovan. Redan nedsjunkna av sin familjs förflutna, som handlingen och deras själva personligheter visar, tvingas de för en helg åter-förenas på grund av en familjehemlighet. Utan att avslöja för mycket, vad har de och vi framför oss?
– Vad jag tycker om med den här filmen är att både publiken och karaktärerna upptäcker saker för första gången samtidigt. Publiken lär sig om de destruktiva dragen som varje karaktär har och, samtidigt, upp-täcker karaktärerna att rättfärdigandet av deras beteenden verkligen bidrar till deras egen undergång.

Så jag tror att det är den här gemensamma upptäckten som håller publiken kvar ...

Och att de känner sig väldigt nära karaktärerna.

Skådespelarna Leonydus Johnson, Sean Vaughn och Rico Bruce Wade gör alla fantastiska prestatio-ner för att dessa karaktärer och familjen ska få liv. Hur gick du till väga när du rollsatte de tre?
– Jag skrev faktiskt Charles och Michael rollerna till Rico och Sean. Sean och jag har känt varandra i flera år. Vi är affärspartners och goda vänner. Han hade huvudrollen i alla våra kortfilmer. Jag visste att Michael skulle vara en utmannade, men underbar, roll för Sean. Det är en något annorlunda roll från vad han nor-malt annars gör. Rico och jag har varit vänner i åratal också. Vi har spelat i många pjäser tillsammans och han är också med i alla mina kortfilmer.  Jag ville verkligen skapa en roll för Rico som jag aldrig sett honom spela tidigare. Leonydus kände jag inte. Han skickade in en provspelning för rollen som fick mig på fall.

Jag visste genast att han var den rätta.

Vad ville du åt?
– Det här låter kanske konstigt, men jag letar efter karaktärernas själ i mina skådespelare. När jag väl vet att de förkroppsligar deras ande, det är då vi går framåt. Jag letar också efter äkthet i mina skådespelare.

Om de kommer skildra karaktärerna ärligt och överlämna sig själva till rollen.

Medan man kanske inte relaterar till varje karaktär, tycker jag historien är relaterbar bara sett till hur vi alla delar erfarenheten som människor. Antingen har man varit, eller åtminstone varit nära någon, som gör att det här känns personligt. Frågan, som manusförfattare, är vad du har upplevt?
– Jag har inte kämpat med erfarenheter som liknar just den här, men som du säger har vi alla varit nära nå-gon och jag är säker på att de flesta av oss någon gång har blivit sårade av de som står oss nära.

Så hur hanterar man den smärtan? Hur går man vidare från den smärtan?

Det var vad jag ville utforska med den här filmen.

Vad jag också tycker är särskilt intressant med 'Sincerely, Brenda' som försoningshistoria är att den inte bara handlar om "en person som hamnat fel". Utan Charles, Donovan och Michael har alla sina brister, som familj, och när allt kommer omkring är det en försoning för var och en att eftersträva?
– Helt enkelt är budskapet att man inte fullt ut kan leva ett fridfullt liv innan man konfronterar sin smär-ta, och förlåta sig själv, men även alla andra som kan vara inblandade i den smärta du känner.

Donovan är väldigt garderad. Han fokuserar på sitt arbete. Michael å andra sidan, på både gott och ont, har sina känslor och tankar mer på utsidan. Varför tror du det är så att de är så olika?
– De har båda blivit sårade av sina föräldrar och, som du nämner, hanterar de det annorlunda. Donovan vill glömma det förflutna, så han låtsas om som att allt är bra. Michael kan inte glömma det förflutna, och han vill inte att någon annan ska glömma det heller, så han bryter ut i raseri. Vi tenderar nog att frysa ut en "Michael" i den riktiga världen, men jag tror att världens "Donovans" är ännu farligare.

Det är intressant hur människor hanterar smärta och jag vill visa hur destruktiv ohanterad smärta blir.

Relationen Donovan har med Grace blir, ganska bokstavligen, hans saving grace?
– Ja. Jag älskar hennes karaktär och vad hon representerar inte bara för Donovan, utan för varje karaktär i filmen. Hon representerar den "nåd" vi alla borde sträcka ut till varandra, men det kan vara svårt att göra.

Hon visste vad Donovan behövde för att gå vidare från sin smärta.

Hon visste inte om detaljerna, men hon kände igen smärtan.

Vilken var din favoritscen att filma?
– Min favoritscen var ögonblicket mellan Grace och Charles. De tittar på gamla hemmavideos när Charles öppnar upp om en händelse i sitt förflutna. Det är min favoritscen eftersom Grace inte dömer honom. Fa-ktum är att hon uppmuntrar honom att glömma sakerna som varit genom att säga "Det där spelar ingen ro-ll, du är här nu". Det ögonblicket är en viktig vändpunkt för Charles. Dessutom är deras skådespel så bra.

Den scenen får mig att gråta varje gång.

"Man is not what he think he is, he is what he hides" ... tror du på frälsning för alla?
– Det gör jag, men bara om man verkligen vill bli räddad. Man måste vara ärlig med vad som finns inne i en.

Och vara avsiktlig med att vilja ändra sig.

Har den här filmen förändrat ditt eget liv på något sätt?
– Ja. Den här filmen lärde mig att ha mer tillit till Gud. Den lärde mig också hur man förverkligar en vision, även när vägen fram inte är tydlig. Jag lär mig bära över den kunskapen till alla delar av mitt liv.

Hur var det att filma i Lansing, Michigan?
– Lansing har varit en fantastisk plats att filma i. Vi har filmat alla våra projekt där. Vi har lärt känna lok-ala företag som donerar mat, visar oss inspelningsplatser och ger oss andra resurser för våra produktioner. Det är också bara en timme bort från Detroit, min hemstad, så människor och resurser finns där också.

Michigan har så mycket talang.

Och jag vill fortsätta att ge filmskapande-möjligheter till staten.

Filmen är väldigt välgjord. Var din erfarenhet att göra kortfilm innan?
– Innan 'Sincerely, Brenda' gjorde jag två kortfilmer och en webbserie. Våran kortfilm 'Love Positive' vann en utmärkelse för bästa skådespelerska under en lokal festival, och det var då jag förstod att vi måste forts-ätta. För denna långfilmen hittade jag en briljant filmfotograf , Alex Gasparetto, som verkligen förstod min vision och visste hur man kan skapa vackra bilder även med en brist på resurser.

Men vi pratade knappt om de tekniska aspekterna av filmen.

Åttio procent av våra konversationer handlade om historien och hur filmfotografiet kan tjäna den.

Filmskapande, inte minst indiefilm, är ju inte känt för att vara lätt. Särskilt inte när man både skri-ver, regisserar, producerar och redigerar något som är så här ambitiöst och välutfört. Vad skulle du säga var några av utmaningarna med att få 'Sincerely, Brenda' att hända på det sätt som den gjorde?
– Vi hade en sån ambitiös deadline. Vi började produktionen i juli 2018 och hade premiär för filmen i nov-ember 2018. Så ungefär fyra månader att filma och redigera en nittiominuters film. Vi hade vår aveny för premiären bokad i förväg och sålde biljetter till den premiären, och jag skrev bokstavligen om, regisserade och redigerade samtidigt. Jag har även ett annat jobb och jag var precis nybliven pappa. Det var ganska ut-manande eftersom det fanns väldigt lite rum för att göra misstag. Jag var rädd för att visionen jag hade i mitt huvud inte skulle synas även på vita duken, men lyckligtvis gjorde den det.

Mina skådespelare och besättningen var alla fantastiska.

Framgången med den här filmen skulle inte varit möjlig utan dem.

Insåg du vad du gett dig in i?
– Det fanns stunder under förproduktionen där jag ville sluta, men min fru och även min produktionspart-ner Sean Vaughn, som alltså också spelar Michael i filmen, var fantastiska partners och hjälpte mig bära ansvaret. I mitt hjärta visste jag också att filmen var tvungen att bli av. Vad anledningen än är så valde Gud mig att verka som kärlet för den här historien, så jag var tvungen att lyda. Intellektuellt visste jag att det skulle vara utmanande, men det var först när jag hade hoppat in, som jag kände av pressen.

När det redan var för sent att vända om, då förstod jag vad jag hade gett mig in i.

Finns det några filmskapare som haft stor inverkan på dig och kanske även filmen?
– Jag verkligen verkligen vad Barry Jenkins gör just nu. Han är en sån passionerad filmskapare, och myck-et poetisk i sin redigering och filmfotografi. Jag växte upp med att se filmer av Spike Lee, Martin Scorcese, Quentin Tarantino, Steven Spielberg och Alfonso Cuarón, för att nämna några. Slutet av min film influer-ades faktiskt av Barry Jenkins teknik med att ha karaktärer som tittar direkt in i kameran. Jag var även starkt influerad av Paul Schraders film 'First Reformed' då 'Sincerely, Brenda' är en film med låg budget men jag ville att det skulle se som att den haft en större budget. Jag hade inte råd att hyra in släpkärror och kamerastabilisatorer, och vi hade inte tid att göra utarbetade kameraförflyttningar och blockader. Men jag såg 'First Reformed' och det var nästan inga kamerarörelser i den. Scenerna var statiska, men inramade, och vackert ljussatta. Fokuset låg istället på skådespeleriet och handlingen.

Efter att ha sett det visste jag att vi kunde göra filmen.

Du är än upptagen med visningar av denna. Men har du nån mer historia du vill filma?
– Jag är upprymd över vad framtiden ska föra med sig. Jag har några nya projekt som jag jobbar med ...

Som jag inte kan vänta på att få dela med mig av. Håll ögonen öppna!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com