Karl "Hosp" Ingemarsson

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 16 november 2016

Intervjun möter singer-songwritern bakom artist-psuedonymen "Hosp", Karl Ingemarsson, för att få veta mer om hur han vill inspirera, att spela in i tomma rum och släppet av stundande EP:n 'II'.

Vad kan lyssnarna förvänta sig av de två låtarna på EP-skivan?
– De kan förvänta sig två låtar av lite olika karaktär där en ena är tänkt att flirta med rock och har ett relativt omfattande arrangemang med körer, flertalet instrument, och solon. Den andra låten är tänkt att vara mer återhållsam och är väldigt enkel i formen och har mer av en typisk "singer-songwriter" karaktär.

Jämfört med den tidigare EP:n är detta ett nytt steg för min egen del då jag gjort allt helt själv. Tanken är att lyssnaren ska kunna få en bred bild av vad för sorts musik jag skriver och hur jag låter.

Vilka är låtarna?
– Den första heter 'Give Me A Ride'. Det är den något rockigare låten. Det är en låt som tagit mycket tid i själva inspelningsfasen och jag skrev den för några år sedan. Jag har spelat den en del live tidigare, men det är först nu den verkligen fått sin form med en hel del slagverk och specialskrivna stämmor. Man kan säga att texten är väldigt enkel och kanske inte den som lockar till mest eftertanke hos lyssnaren.

Däremot får man förhoppningsvis lite lust till att köra bil när man lyssnar på den! (skrattar)

Den andra låten heter 'Try Spanish Guitar' och är helt nyskriven, det är knappt så att bläcket har hunnit torka. Det är en låt med bara handklapp, sång och jäkla massa gitarr. Låtens titel anspelar egentligen på riffet som är lite inspirerat av klassisk gitarr, ibland även kallat spansk gitarr.

Det är en rätt så harmonisk låt där texten är lite löst baserad på när man sitter på jobbet på fredagsefter-middagen och väntar på att få gå hem för helgen och bara andas ut.

Vilken är din favorit av de två?
– Hmm! Jag föredrar kanske 'Give Me A Ride'. Jag har fått klura en hel del på hur jag ska spela varje inst-rument. Refrängen i ackord och stämsång är byggd bit för bit för att passa melodin med alla färgningar i ackorden som behövs för det. Rent musikaliskt är jag nöjd med den och att jag faktiskt lyckades få till ett gitarrsolo också, så klart! Men när det gäller texten föredrar jag 'Try Spanish Guitar'. De inledande raderna där är: "Sleepy hours before the weekend, high on coffee everyday" ...

Man är trött och dricker lite mer kaffe än man borde och det är inte alltid lätt att få det allra sista gjort. Något Nobelpris i litteratur är det kanske inte, men jag gillar raden för att jag själv kan känna igen mig i situationen. I den där tristessen som kan infinna sig ligger det också en förväntan på helgen.

Även om 'Give Me A Ride' kom till tidigare antar jag att du försökt föra samman de två nyligen?
– Arbetet med själva EP:n började med inspelningar av stämmorna till 'Give Me A Ride' i maj. Sedan rull-ade det på med inspelningarna av den låten och den började sakta ta form under sommaren. Jag skulle flytta utomlands från och med augusti så jag visste att deadline för all inspelning var däromkring.

'Try Spanish Guitar' skrevs faktiskt i samband med att 'Give Me A Ride' blev helt färdig och jag skulle säga att det hela var en ganska typisk inspelningsrunda för min del i hur arbetet får spridas ut över ett par månader och mogna, även om det kräver tålamod och lite långsiktigt tänk.

På både förra EP-skivan och denna EP:n skrevs låt nummer två mot slutet av hela inspelningsrundan.

Inget som var annorlunda med att spela in sin andra EP mot sin första?
– Det var roligare skulle jag säga. Jag kunde lägga lite mindre tid på tekniken med att producera låtarna och istället experimentera mer med själva musiken, och så vidare. 'Long Walk Home' hade jag även gästmusik-er med på, men andra EP:n 'II' har jag gjort helt själv. Låtarna är egenskrivna, alla instrument spelas av mig, all sång sjungs av mig och all mixning och produktion har jag gjort själv. Det känns såklart extra roligt att kunna säga att just precis varje detalj är helt egenskapad.

Det är något jag kanske inte trodde jag skulle klara av när jag först började spela in.

Du spelar in all din musik i "tomma rum"?
– Ja, inspelningen av min senaste EP har skett i ett väldigt tomt rum med tomma ytor och kala väggar. Det är egentligen det som jag syftar på. Det har även litegrann att göra med att de rum som inspelningar sker i inte har någon tänkt påverkan på inspelningen. Inspelningarna sker inte i musikstudios utan jag använder mig av det som finns till hands när det är dags att spela in. För mig duger de flesta rum och därför är rum-men också "tomma" för att de inte innehåller specifik utrustning som jag behöver.

Jag kan tänka mig att det låter lite abstrakt ... men det är själva tankegången bakom.

Vad är det i praktiken för tomma rum du refererar till?
– Den har nästan uteslutande spelats in i ett förvaringsrum som även fungerar som gym med en massa träningsredskap på plats. Det är ett rum med lågt i tak och många kala väggar där ljudet studsar. En ljud-producent hade hatat rummet eftersom det inte är optimalt för inspelning på något sätt.

Men jag tycker att det har funkat hur bra som helst och lite häftigt är det när man får ett naturlig reverb på det man spelar in. Det ger de torra och omixade inspelningarna lite extra krydda.

Du hade några år där du bara gjorde live-spelningar innan du till slut började spela in också?
– Det är skitkul att spela live. Det är något speciellt med gig som man inte kan få i studion på samma sätt. Det är den där nervositeten som kan vara väldigt stor innan man ska gå på scen. Den typen av känsla att är svår att finna någon annanstans i det vardagliga livet upplever jag, man pushar verkligen sig själv när man spelar live. Innan jag kliver på brukar jag ofta tänka på varför jag utsätter mig själv för det här?

Men oftast går det bra. Att spela live är väl det bästa med musik ...

Och den bästa musiken upplevs oftast live på plats, inte sant?

Skulle säga att det är varierande beroende på vem vi pratar om. Men det låter på dig som att du skulle säga att du alltid föredrar att vara ute och spela framför att vara inne i studion?
– Att stå på scen är det roligaste som finns. Det är väldigt nervöst innan och man känner verkligen att man lever innan man kliver på scen. Samtidigt är det ingen som kommer och lyssnar om man inte har musik tillgänglig som folk kan lyssna på innan ett gig. Det är också kul att vara i studion där man får arbeta med ett projekt som kan publiceras så att fler kan lyssna. Jag tror att svaret får bero på vilket gig det är och vad man spelar in, för det finns både för- och nackdelar med båda delar.

En fördel med att producera musik i studio är ju kontrollen och att man kan bearbeta ett material tills att man är nöjd. Men live får du bara en chans att sätta allt, vilket både är skrämmande och triggande.

Hur skulle du beskriva dig själv som artist?
– Jag är skygg och självkritisk. Självkritiken ledde till att det tog ett tag för mig innan jag bestämde mig för att börja publicera min egen musik, jag upplevde helt enkelt inte att det dög. Dessutom är man alltid rädd för att folk ska tycka att det man gör är dåligt! (skrattar). Men ibland får man ta och blunda och bara köra! 

I övrigt är jag särskilt svag för två saker, dels trestämmig sång, vilket jag använder mig av, dels är det mer avancerad rytmik och udda taktarter som jag förmodligen har med mig från att jag var trummis innnan. 

Så vad tycker folket om dig så här två EP-skivor in då?
– Jag har fått positiv feedback från folk, några tycker att själva musiken är bra och lyssnar på den frek-vent, andra gillar snarare själva initiativet och att jag vill visa vad jag kan.

Du var trummis?
– Jag började ta lektioner i trummor när jag var tolv. Jag fortsatte med det i några år och började spela i band. Sedan tidiga tonåren har det avverkats flertalet band och jag har även jobbat som trumlärare och under en kortare period även musiklärare. Jag spelar fortfarande trummor i band. Det var väl i femton-årsåldern som jag började med just sång, gitarr, och låtskriveri. Sedan dess har det rullat på och jag har lärt mig mycket nytt längs vägen. Musiken blev ganska tidigt min stora hobby och det ämne där jag upplevde att jag hade enkelt för mig att lära mig nya saker.

Därför har musiken tagit upp mycket av min fritid de senaste tio-tolv åren och lär fortsätta vara det jag lägger det mesta av min fritid på. Att då och då få sitta bakom trumsetet eller sitta och spela på gitarren eller pianot, det är som balsam för själen. Det är så himla kul!

Vad var det tuffaste med att komma igång?
– Jag skulle säga att det svåraste med att börja göra musik är just själva starten. Osäkerheten över ens egen prestation och förmåga är stor, framförallt när man gjort allt själv. I de fallen har man ju verkligen ingen annan att skylla på om folk tycker att musiken låter dåligt. När man väl har skrivit och publicerat egen musik så märker man dock att det inte är någon större fara, solen kommer gå upp morgonen därpå precis som vanligt. Det är egentligen ingen big deal att man publicerar några låtar som man gjort själv.

Sedan är hela inspelningsfasen en stor nöt att knäcka när man gör allt själv. Det får läggas många timmar på knep och knåp så att man får ett resultat man kan känna sig nöjd med. Inget kommer att låta som du trodde att det skulle göra från början, så tålamod är viktigt när man börjar göra egen musik.

Vad är historien bakom din artist-psuedonym "Hosp"?
– Under perioden med spelningar blev det några olika bandnamn längs vägen och när jag skulle publicera egen musik ville jag hitta ett permanent namn som jag trivdes med och som skulle vara just ett solonamn. Mitt eget namn kändes alldeles för tråkigt för att använda för musiken ... (skrattar)

Namnet skulle vara kort och inte taget av någon annan, de var kriterierna.

Då blev det till slut Hosp.

Vad är musiken för dig?
– Väldigt mycket. Det är något man ägnat mycket tid åt under sin ungdom och det har fortsatt i vuxen ålder. Den ger mig möjlighet att kanalisera känslor och tankar av alla slag. Sedan gör ju alla timmar i replokaler och på scen att man, åtminstone för en självt, förknippar sig själv med musiken i väldigt stor utsträckning. Om jag inte hade haft musiken i mitt liv längre skulle jag förmodligen uppleva en sorts identitetskris eftersom jag inte har ägnat mig åt så mycket annat vid sidan om jobb och studier.

Det är kanske också ett skäl till att jag börjat publicera min musik ...

För att jag vill att folk i min närhet ska veta om och förstå mitt stora intresse.

Finns det några särskilda artister som har inspirerat dig?
– Det finns en gigantisk mängd med inspirationskällor! Av de där jag kanske hämtat mest inspiration till min egen musik så är det nog Nathaniel Rateliff, Mumford and Sons, Bon Iver och The Tallest Man On Earth. Gemensamt bland dessa är att det finns en känsla av folkmusik i det de gör. Mycket av deras material består dessutom av i grunden ganska simpla inspelningar utan en massa lager av ljud.

Mycket av deras musik är alltså ganska naken och det gillar jag. Det där ofiltrerade som ger musiken en känsla av äkthet. Det måste inte låta perfekt i precis varje ton eller slag. Ett av mina andra "idol band" är Toto och de är extremt skickliga musiker. Det hade vart helt sjukt att få spela med dem.

Har du någon mer drömspelning?
– Oj, ja, om man får tänka stort så! (skrattar). Jag är gammal rockfantast i grunden, så en stor arenaspel-ning skulle väl vara det absolut största man skulle kunna uppleva. Queens spelning från Live Aid på Wembley 1986 är en Youtubefavorit! Ed Sheeran sålde ju ut Wembley tre kvällar på raken förra året vilket är sjukt häftigt eftersom han spelade helt själv utan musiker.

Det var tydligen konstant allsång från alla nittitusen i publiken. Något i den stilen hade varit något.

Hur nära har du kommit till den drömmen? Vad har varit det största hittills ...
– Skulle tro att det får bli en gatuspelning vi gjorde vid Pet Sounds Bar, numera PSB, på Södermalm. Det var för kanske två år sedan och vi spelade ute vid vägkanten, riktade in mot PSB, och trummisen satt längst bak precis intill vägen. Det var säkert nervöst för honom när bilarna drog förbi i hög hastighet precis bakom ryggen! Publiken satt inomhus och tittade ut på oss och folk som passerade på trottoaren gick förbi precis bredvid och stannade och lyssnade. Det var annorlunda och jäkligt roligt.

Det blev en väldigt intim stämning när folk kom så pass nära samtidigt som vi hade full rigg. Dessutom hade jag ett gäng grymma musiker med mig den gången. Riktigt roligt var det.

Hur ser det ut med spelningar nu?
– I nuläget bor jag faktiskt utomlands, i Holland, så spelningarna får vänta tills i vinter då jag återigen är tillbaka i Sverige och Stockholm. Men när jag är tillbaka ska jag försöka ge mig ut och spela några gig.

Tills dess kan vi lyssna på 'II'. Vad hoppas du lyssnarna ska till sig från den här EP:n?
– Framförallt vill jag att lyssnaren ska jämföra detta med den musik de lyssnar på till vardags, som oftast är inspelad i studio med stora resurser till hands i form av utrustning, låtskrivare, ljudproducenter, och proffsmusiker. I mitt fall är det jag, min gitarr, ett enkelt ljudkort, en mikrofon, och inte så mycket mer. För den som funderar över att börja spela in egen musik hoppas jag kunna inspirera till att det faktiskt är möjligt att skapa musik på egen hand, även med små resurser till hands.

Självklart vill jag dock att folk ska vara ärliga i huruvida de tycker om det också. Smaken är som baken och konstruktiv kritik kan göra musiken bättre.

Men om man gillar det man hör får man så klart jättegärna hjälpa till att sprida musiken vidare.

Vilka ord bör vi avsluta med?
– Alltid gillat citatet: "Age is an issue of mind over matter. If you don’t mind, it doesn’t matter"

> Lyssna på Spotify <

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com