Karin Park

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 19 november 2018

I år spelade hon i den norska uppsättningen av 'Les Misérables', den största musikalen i landets historia. 
Nu i helgen kan man se Karin Park framföra egna låtar på scener i Stockholm, Malmö och Köpenhamn.

Tidigare i år spelade du den unga och föräldralösa Fantine i norska uppsättningen av 'Les Misérabl-es'. Den allra mest framgångsrika musikalen i hela Norges historia. Hur var den upplevelsen för dig?
– Det var superhäftigt. Jag hade inte riktigt föreställt mig hur stort det skulle bli. Men det var härligt att få göra något helt annat ett tag. Och att jobba i en stor grupp utan att behöva driva allting själv hela tiden.

Vi var hundra man totalt.

Är musikal något du skulle vilja göra mer av?
– Jag kan nog tänka mig att vara med i något liknande igen om det är rätt roll. Men jag längtade verkligen efter mina egna sånger till slut. Och efter att skriva nya. Det blir ju väldigt mycket det samma och alla kan ju 'I Dreamed a Dream' så det är inget utrymme för improvisation direkt.

Men hela upplevelsen var något jag kommer ha med mig resten av livet. Det blir nästan större så här i eft-erhand när man hinner ta in det. Jag älskade peruker när jag var liten så nu fick jag ha det också.

'Les Misérables' skrevs av franska 1800-tals poeten Victor Hugo. Kan du relatera till poesi?
– Absolut. Jag tror nog Leonard Cohen har varit min största inspiration genom åren men också poeter som Charles Bukowski, Federico Garcia Lorca och Patty Smith följer mig.

Det finns så många jag vill läsa mer av, dock. Alan Moore intresserar mig väldigt just nu.

Det är 156 år sedan han skrev den, men bara femton år sen din du släppte din första singel. En tid då du blev tilldelad en hel del "Årets Nykomling" priser. Blev artistlivet som du hade tänkt dig?
– Blir det någonsin som man har tänkt sig? Nej, det blev det nog inte. Men hur jag hade tänkt mig då hade kanske inte riktigt funkat för mig idag. Ens fantasi utvecklas ju hela tiden. Jag hade aldrig trott då att jag skulle bygga min egna studio och spela in skivor själv eller ha mitt eget skivbolag.

Det såg ju inte riktigt ut så då. Men att jag skulle bo i en gammal kyrka på femhundra kvadrat är helt i linje med vad jag tänkt mig. Fast jag har ingen swimmingpool än, det var nog planen när jag var tjugo.

Du har egen studio och skivbolag nu?
– Musikbranchen rent kreativt kan vara ett fantastiskt ställe med så många underbara människor. Men rent affärsmässigt så hade jag aldrig trott att det kunde vara så fruktansvärt rörigt även på hög nivå. Jag har gett ut fem album nu och får sällan eller aldrig några uppdateringar från ett enda bolag på hur mycket jag har sålt eller tjänat. Rätt så underligt va? Så nu har jag bestämt mig för att göra detta själv.

På ett nytt sätt.

I en gammal kyrka?
– Jag är uppvuxen i den kyrkan vi bor i och har alltid älskat lokalen. Jag hade mitt första framträdande på scenen där när jag var två år och sjöng ofta på Söndagsgudstjänst. När församlingen senare dog ut så stod den bara tom tills jag femton år senare kom på att jag ville flytta in. Det var inte helt självklart men efter ett tag tyckte dom att det var en vettig idé. När vi bott här ett tag så köpte vi den och byggde studio.

Det är det bästa jag gjort.

Sommaren 2019 ska du släppa ditt sjätte album, det första sen 'Apocalypse Pop' som kom 2015. Kom-mer det vara något helt nytt eller kommer albumet vara i linje med EP:n du precis släppt?
– Det kommer att förklara sig själv efter hand. Dom här EP-låtarna kommer nog alla att vara med på albu-met, så detta är absolut en försmak på hur det kommer att låta, ja. Förut så var musiken mer som en musi-kalisk dagbok, som terapi för saker som jag varit med om eller om människor jag mött. Men så kändes det till slut bara som att älta det gamla. Den nya musiken är mer som en ritual där jag försöker se något annat.

Det är så nytt och det är svårt att förklara ...

Jag kan känna att det finns något på att jag inte kommit dit än men som det är meningen att jag ska hitta.

Du tenderar att hamna i det mörka. Vad får dig att vilja utforska det mer än det "lite ljusare"?
– Det har jag också alltid undrat! Det är kanske något farligt i det mörka. Nått spännande. Varför söker man det farliga framför det trygga? Eller är det mörka kanske det trygga? Jag vet faktiskt inte. Vi får fråga någon annan om detta. Jag har i alla fall satt upp adventsljusstakar idag så ... så mörkt är det inte längre.

'Roaring Ocean' är intressant melodiskt. Fin är den, men också oroväckande?
– Den är egentligen inte så intressant melodiskt, det är bara det att det finns en oroväckande disharmoni under melodin som ligger och gnager. Den är vacker tycker jag och handlar om när man gömmer något in-om sig och tar det med vidare som en pärla i en sluten mussla. Min morfar sa på min mormors begravning att han bar minnena av henne som pärlor på ett halsband runt hans hals.

Det tyckte jag var vackert, så ungefär så ...

En av dina producenter är din man, Kjetil Nernes. Blir det annat än musiksnack hemma i kyrkan?
– Vi pratar nog rätt mycket musik ja. Vi bråkar om Beyoncé och Rolling Stones. Men vi pratar mycket om hur vi ska kunna realisera alla våra projekt också, vi har mycket idéer och vi peppar varann när nån av oss är deppig över att basisten inte kan vara med på turnén eller att synthen blev stulen på sista giget.

Vi pratar mycket om mat annars! Vi lagar rätt mycket nya grejer hela tiden och testar kokböcker och sånt.

Jag är sjukligt upptagen av parfym också men den konversationen blir mer ensidig ...

Utöver honom jobbar du också med producenter som Tom Biller, Iciro Suezawa och Richard X. Jag vet ju att du rest mycket och bott i Japan. Är det så du fått med dig producenter från hela världen?
– Min röst ger mig ofta inpass med grymma producenter som många av dom jobbar på en betydligt högre nivå än mig. Det är roligt. Jag kan ju inte så mycket annat. Men så har jag ju rest himla mycket också då och träffat sjukt mycket olika människor. Vissa passar man med och vissa inte.

Bortom dina egna grejer och Kjetils band Årabrot är du även med i nya bandet Pandora Drive?
– Pandora Drive är från början Red Hot fotografen Thomas Knights och producenten Nick Sheldons, Bl-ackhill, projekt som jag blev en del av när vi bodde vägg i vägg i London och dom hade svårt att få en melodi att funka en kväll. Jag låg i min säng och kunde höra hela melodin i huvudet så till slut knackade jag på och sa att jag visste hur det skulle vara. Dom spelade in det på iPhone när jag sjöng och dagen efter frågade dom om jag kunde hjälpa dom mer. Till slut blev det ett helt album och är en resa ner i Londons tragiska men sa-mtidigt förföriska undergrund. Albumet kommer i Mars nästa och det är en riktigt fin, svart, poppärla.

Olle Lundin och du själv har regisserat musikvideon till 'Blue Roses'. Den är lite ockult?
– Vi ville ta Valborgsmässoafton och vända på hela sägnen så att istället för att folket i bygden tände elden för att skrämma bort häxor och troll, så kom häxorna och trollen till bygden för att tända på brasan istället. Rent symboliskt är det för att hylla mångfalden och det har sin rot i två tal jag höll tidigare. Dels året innan på Valborgsmässoafton, som en aktion mot främlingsfientlighet. Det var ju en stor Nasseparad i Falun dag-en efter så det här var min protest. När jag sen höll tal på en manifestation för byskolor i Leksands komm-un så kom jag på att jag skulle ha med alla barnen i min gamla skola i videon.

Den hotas nämligen av nedläggning och jag ville synliggöra dom i ett positivt och konstnärligt sammanh-ang. Så gick det lite överstyr och vi eldade upp hela skogen.

Trivs du bäst i studion eller vid spelningar?
– När jag sitter i studion så tänker jag att jag trivs bäst där ... men när jag sedan står på scen så känner jag att jag trivs bäst där. Jag tror det sista är sant. Jag spelar på fredag, den 23:e November, på Debaser Strand i Stockholm, den 24:e på Inkonst i Malmö och den 25:e på Vega i Köpenhamn. Kom dit!

Om 'Misérables' är bland det största. Vilket ögonblick ur dessa femton år vill du mer glömma?
– Det finns många ögonblick jag helst skulle vilja glömma. Ett av dom ögonblicken är för några år sen i Nor-ge när vi spelade på en så kallad Russefestival, det är typ samma som en nollning är i Sverige. Ingen brydde sig om oss där och det var typ två personer som kollade på oss.

Till slut gick dom också och vi hade ingen kvar i publiken.

Det vill jag helst glömma. Tack för att du påminde mig!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com