JUNG

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 20 maj 2019

Henrik och Tom Ljungqvist är båda på varsitt håll uppskattade namn. Dels från musikens värld, dels från humorn. Tillsammans utgör bröderna nu Jung och på låten 'Giants' sjunger de till sina döttrar. 

Handling kan man tolka som man vill, men på 'Giants' sjunger ni oavsett vad till era egna döttrar?

Henrik: Vi ville få ut alla de där funderingarna man går runt och bär på innan man ska bli förälder. Att man hoppas att man kommer kunna vara allt för dem. Det händer mycket i huvudet när man vet att att man ska bli förälder för första gången och 'Giants' är såväl terapuetisk för oss ...

Såväl som den är en ren och skär kärleksförklaring till våra kommande döttrar.

Vad jag förstår blir ni pappor ungefär samtidigt. Vältajmat?

Henrik: (Skrattar) Ja, vi hade pratat en del om när båda var sugna på att få barn under en tid och sen föll det sig så att vi råkade tajma. Nu i efterhand känns det riktigt klockrent.

Klockrent att kunna få dela denna tid och upplevelse samtidigt med varandra.

Hur redo känner ni er inför det här med att bli pappor?

Henrik:
Man är nog aldrig redo, för man vet inte hur det kommer kännas och hur vardagen kommer se ut. Jag har i denna stund faktiskt precis fått mitt lilla barn och det är en rejäl resa vill jag lova. Eller som vi i branschen säger, ett jävla gig! Men en sak kan man konstatera, hur klyschigt det än låter ...

Så känns det verkligen som att livet börjar nu.

Om de ungefär om några år skulle få fråga om sin musikdebut, eller sin tid i offentlighetens ljus, är det också denna låt de kan gå tillbaka till. Man hör faktiskt deras hjärtslag på låten?

Henrik: Ja vi har ju skämtat lite om det där med att vi kapitaliserar på vår ofödda barn ... (skrattar) Men det kändes så sjukt rätt att släppa den här låten. Vi försöker alltid göra musik som känns ärlig för oss och närmre än så här tror jag inte man kommer. Hjärtslagen kom in i bilden ganska tidigt i låtskrivarfasen på den här låten och så byggde vi hela produktionen kring den känslan. En annan kul anekdot var att vi visste inte att Universal skulle sätta upp affischer på omslaget på stan, som är ultrajudsbilderna på våra bebisar.

Så det var en rätt sjuk känsla när man gick på centralen och såg sin egen bebis på husväggarna.

Låtar i sig är väl lite som barn. Det kan vara en årslång process att få till en låt precis som man vill ha den. Det tar längre tid än man tror, i alla fall. Hur ser det ut när ni skriver på låtar tillsammans?

Henrik: Det är intressant att du frågar, för vi blir verkligen väldigt personligt fästa vid våra små verk och det är nog lite så att i och med att varje låt är som ett litet barn och inga barn är den andra lik så ser proces-serna också väldigt olika ut. 'Giants' gick sjukt fort egentligen, vi lyckades tajma rätt direkt, tror vi skrev alla sångmelodier och text på mindre än en timme och det är ju egentligen bara flyt när man hamnar där om man jämför med till exempel 'Wasteland' som tog flera månader och hutlöst med sessions att få till.
 
Personligen kan jag tycka om att det tar lite tid, man kan liksom höra på en låt om den fått bearbetas och ligga och marinera ett tag innan den är färdig att släppas ut i det fria. Att släppa en låt är liksom dubbel menat, dels släpper man den för att andra ska få höra men man släpper den även från sina tankar och axlar för det finns inget mer att göra med den. Det värsta som finns är om man släppt en låt för tidigt.

Och sen går runt och önskar att man kunnat ändra massa grejer i efterhand.
 
Ni skrev denna tillsammans med Tom Wiklund och Hilda Stenmalm?

Henrik: Som sagt, det varierar sig hur vi skriver ... men oftast gillar vi när man är fyra personer i rummet för då finns det alltid någon som har lite mer energi än de andra, som driver på maskineriet och så går den stafett-pinnen runt allt eftersom. Sen bildas det olika dynamiker i olika grupper, så fort det är en ny kons-tellation så tar man nya roller och vi utvecklas något enormt av att jobba med andra. Just 'Giants' gick som sagt väldigt fort att skapa själva grundpelarna, vilken typ av känsla låten skulle förmedla, melodier och te-xt och så vidare. Sen tog det fyra-fem sessions där Tom Wiklund och jag laborerade med produktionen ...

Innan vi var nöjda med låten.
 
För ett par veckor sedan nu lyckades ni sälja ut Debaser Strand på en måndag. Var det P3-crowden eller Toms sociala medier-following som tagit sig dit och var på plats för att se er live?

Henrik: Ja, det var riktigt fett! Vi hoppas att det var våra Jung-fans som var där, det lät i alla fall som det när de sjöng med på låtar. Sen har vi nog fått en del hjälp av att några låtar snurrat på radio och att Tom har en del followers men vi har en känsla av att det börjat bildas en gedigen Jung-fanskara för musiken vi gör.

Vilket är sjukt upplyftande och motiverande.

Undanber man sig sig inte många skrikande tjejer, och kanske killar, i publiken när man står där och sjunger om man man väntar barn. Lite som att visa upp bebisbilder när man är ute på förfest?

Henrik: Nja, beror nog lite på vad man är för artist. Om man heter One Direction kanske det inte skulle slå rätt till men vi tror att de som gillar Jung verkligen diggat vår grej och vi försöker hela tiden bara vara ärliga och skriva om vad som berör oss. Hittills verkar det funka i alla fall.

Och vi kommer nog aldrig försöka visa något annat än vad vi är.
 
Henriks indieband Join the Riot är ju, som vi tidigare etablerat, Big in Asia. Är det en publik ni där-av kunnat få med er även till Jung. Kan det bli tal om några spelningar i Kina inom en snar framtid?

Henrik: Ja, det ju inte är omöjligt!
 
I Lund ska ni i alla fall spela, så långt fram som i Oktober, har vi chans att se er lite tidigare?

Henrik: Vi kommer annonsera lite grejer snart.
 
Vad vill ni ge på scen?

Henrik: Eufori i all dess former. Vi älskar så mycket olika typer av musik och det bästa är när man kan få med allt det där under en och samma show. Allt mellan 'Giants' och 'Wasteland' skulle man kunna säga.

I dagsläget!
 
Vilken låt är härligast att spela live?

Henrik: Formula är väldigt kul. Den är rätt chillad och svängig i produktionen men det känns som att den får ytterligare en dimension i groovet när vi kör den live. Blir liksom aningen sexigare och coolare.

Henrik är ju fyra år äldre än Tom. Men samtidigt blev ju Tom utnämnd till en av Sveriges trettioåtta mäktigaste unga av Nyheter24. Vem har egentligen övertaget i studion när ni jobbar?

Tom: (Skrattar) Ja, det är nog ganska jämlikt där vill vi tro. Det känns som att vi kompletterar varandra bra i studion och vi gillar ju samma typ av musik och talar samma språk kan man säga.

Så det underlättar ju en hel del.

'Still Kids' fick ju en musikvideo där två killar, Nicholas och Elmer, spelade er som barn. Har musiken varit något som ni båda hela tiden har hållit på med? Även om Tom dragits mer åt skådespel och hu-mor, där Inte Helt Hundra utgjort nån slags svenskt Lonely Island, har ju musiken varit del av det?

Henrik: Jag började producera musik redan som nioåring, då med ett program på PC som hette Fasttrack-er II där man endast jobbade med midi-tracks och samlingar. Jag började även spela gitarr däromkring.

Tom: Jag började spela piano ganska tätt därefter men det tog många år innan vi egentligen började spela tillsammans även om vi gjorde mycket annat skoj ihop. Det var typ runt 2014 när Henrik fick en Kygo låt skickad till sig för att skriva en topline till, som vi testade att skriva ihop för första gången på riktigt.

Vi blev sjukt nöjda med låten och även om de inte valde att släppa den så insåg vi att vi tyckte det var kul att jobba ihop. Sen tog det ju en väldans massa år innan vi fick ärslet ur så att säga.

Men bättre sent än aldrig!  
 
Vad gjorde att ni till slut blev en riktig duo?

Henrik: Polletten föll ner när Universal hörde av sig och undrade om vi ville hitta på något tillsammans och då kände vi väl att tiden är kommen och nu finns det inga ursäkter.
 
Join the Riot, som Henrik som sagt tidigare pratat om i ett tidigare QANDA-besök, influerades i alla fall då mycket av Phoenix och Empire of the Sun. Vad bottnar Jung i för olika musikaliteter?

Henrik: Alltså vi brukar ju säga att vi är allätare och just därför ligger det nog en kompott av väldigt myc-ket olika musik i Jungs ryggrad. Allt från Bruce Springsteen, Fleetwood Mac och Bob Dylan till Daft Punk, Coldplay och Bon Iver. Sen måste vi medge att vi lyssnar själva inte så mycket på musik nuförtiden, man hinner typ inte när man jobbar med det själv. Inte på samma sätt som förut i alla fall. Förr kunde man plöja en Kent skiva i månader men nu blir man glad om man har en favoritlåt ett par veckor som man hinner lyssna på några gånger. Men som sagt allt det där, våra stora idoler och inspiratörer som fick oss att vilja skriva och sjunga från början har vi med oss var vi än går och när vi gör våra egna låtar.

Och ambitionen följer med därtill. Man vet ju aldrig när man nått sin egna topp ...

Men vi har en känsla av att Jung kan bli nåt riktigt stort.
 
Innebär "broderskärleken" att ni kunnat släppa många spärrar som annars skulle finnas där om ni hade jobbat med någon annan? Är det lättare att vara rättframma och deala med varandra?

Henrik: Det har sin pros and cons om man säger så. Vi har mycket vunnet i att vi känner varandra så väl och har en liknande musikalisk bakgrund och smak. Sen kan det va lite knepigt ibland att va både brorsa och kollega. Men än så länge funkar det bra och vi tror att det är bra att vi sysslar med lite annat ...

Att vi sysslar med annat på sidan av, så vi alltid kommer in med ny energi när vi ska jobba ihop.

Ytterligare en låt ska komma nu på fredag?

Henrik: Det blir en något poppigare låt än 'Giants' skulle man kunna säga. Eller väldigt mycket poppigare. Eller ska vi säga rockigare. Svårt att definiera. Mycket åttiotal.Klassisk på nått sätt.

Svår att sitta still till. Men ändå känslosam.
 
Humormässigt gör ju Tom mycket med igenkänningshumor. Tänker ni samma med låtar?

Henrik: Oj. Vi tänker inte så mycket strategi när vi gör låtar egentligen. Kanske att man blandar in lite sånt smart tänk just när man väljer ordning på släpp och sånt men vi skriver bara va vi känner för när vi känner det och vissa låtar fastnar tillräckligt mycket för att vara värda att släppa ut. Sen om folk relaterar så är det ju alltid bra, det är väl ett resultat av att man lyckats förmedla någonting i alla fall.
 
Ska inte Petter Egnefors få ha med sina hjärtslag på en låt också?

Tom: (Skrattar) Han kan gärna få fortsätta drömma om det.

Sociala medier:

Intervjuade av redaktör:
Daniel John Johnsson
Fotograf: Gustav Wiking

danieljohn@intervjun.com