July Janssen

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 22 augusti 2018

Nederländska skådespelerskan July Janssen spelar Steffie i långfilmen 'Life is Wonderful' (eller 'Het leven is vurrukkulluk' om man är på det humöret). En film om både de goda och dåliga sidorna av livet.

Även om det nu är flera år sen, så minns jag än idag hur jag läste en intervju med Meryl Streep där hon önskade att hon insett tidigare att det inte går att skådespela och samtidigt vara rädd eller alls nervös inför att göra just det, att låtsas vara någon annan. Tycker du hon hade rätt om det?
- Det som Meryl Streep säger i det citatet stämde överens på mig med. Om jag var rädd för att spela ut, eller om jag var för nervös under en inspelning, så var jag inte längre fokuserad på det som jag egentligen borde vara. Då blev jag upptagen med att tänka på andra människors åsikter, att försöka hitta något, att leta efter vad som borde eller måste hända. I det ögonblicket som det sker glömmer man vad man verkligen pratar om och vad det är som ens karaktär vill ha. Ens karaktär är alltid en version av sig själv, men den ska vara så uppförstorad att det inte längre är jag. Inte "July" som människor känner mig, utan som "Liza" eller vem det nu kan vara. Det allra bästa är när man är så avspänd att man är helt "i sin karaktär" och glömmer bort allt runtomkring, för att hamna helt i varje ögonblick och "i nuet", så att det känns helt på riktigt.

Vad var du rädd för?
– Innan jag började studera skådespeleriet närmare, kunde jag delvis redan spela fritt under workshops och kurser jag tagit, men det största problemet som jag sedan stötte på under min träning var att bli bedömd. Min rädsla för att bli just rädd och min perfektionism tog vid varje givet tillfälle överhanden. Jag kommer fortfarande ihåg många gånger, men särskilt en gång 2012, då jag var tvungen att göra en presentation och hur det då kom publik ... och inte minst lärare ... för att se min prestation.

Jag lyckades inte få någon sömn under nästan hela veckan och jag kände mig ständigt sjuk. Och när tillfäll-et väl kom var jag så spänd att jag fick en "blackout" och inte längre kunde säga något överhuvudtaget! En annan variant under samma period var hur jag blev helt uttryckslös, jag hade blivit så upptagen i mitt egna huvud av att tänka på utvärderingarna att jag till slut inte visade några känslor i mitt skådespel alls.

Det gick så långt att jag till slut ville hoppa av.

Hur kom du över det?
– Det var ofattbart, för skådespelandet var mitt allt, och jag kunde inte tänka mig att ha något annat yrke. Det kan jag fortfarande inte, inte som skulle göra mig så här lycklig. Jag började med hypnoterapi och kom över det genom att avlägsna djupa och omedvetna spärrar, jag arbetade intensivt emot dem. Jag får än id-ag enstaka spänningar i kroppen och arbetar därför mycket med min röst, kropp och själ varje vecka. Alla har väl litegrann av sånt här och det kan också vara bra, att ha den hälsosamma spänningen!

Men vad jag också märker är att många skådespelare och människor tror att man måste agera som om man vore en "akt" i sig. Och även om vissa skådespelare kommer väldigt långt på att göra det, är jag väldigt över-tygad om att man inte på riktigt kommer nära människor så. Det är bara när man själv är ren och uppriktig som man också kan "komma in" i någon annan och beröra deras allra djupaste känslor.

Och det är det vackraste som finns.

Ett sätt att komma över sin rädsla kan kanske vara att inte ge sig tiden att bli nervös eller att börja tveka. Sen din första roll har du hållit dig i rörelse med många slags roller. Har det varit del av det?
- Jag tror aldrig man blir helt komplett som skådespelare. Man måste fortsätta arbeta på sig själv och det är också vad som är roligt med det. I början tog jag alla roller jag kunde få, betalt som obetalt. Allteftersom jag byggt upp ett CV blev jag mer och mer selektiv vad gäller min image och de roller jag vill spela eller inte. Ibland gör jag fortfarande volontärroller, men bara om det är en karaktär som jag verkligen vill spela eller att jag ser en stor utmaning i manuset eller att få arbeta med en specifik regissör eller producent. Om det även kan ge möjligheter till att nätverka, så kan jag också göra det ... som i fallet av vissa 48-timmars jobb.

Jag har funnit det väldigt viktigt att inte bara fortsätta utveckla mig själv för att lära mig nya tekniker, utan också att arbeta på saker med min röst och min kropp. Jag gör fysträning, boxning, Alexandertekni-ken, telterapi och språkträning. Men också jobb med mer djupgående problem, som beteendeterapi.

Var skådespelerska något du ville bli tidigt?
- Jag har velat bli skådespelerska ända sen jag var tolv. Innan det ville jag alltid bli veterinär. Men efter att ha sett 'Gilbert Grape' och upptäckt att karaktären som Leonardo DiCaprio spelade var skådespelad och inte på riktigt ... att det var inte dokumentärt men ändå var det en verklig och existerande person ... som jag uppfattade när jag såg på filmen och honom i den rollen. Det var då jag insåg att skådespelande är ett faktiskt yrke. Från och med den stunden har gnistan aldrig släckts och jag började leva på ett annat sätt, jag fortsatte att kolla på filmer, och jag började vara med på många workshops. Och började utbilda mig.

Min drömroll kommer ur 'Gilbert Grape' ... att få spela en karaktär med funktionshinder.

Just för att 'Gilbert Grape' till viss del formade dig? 
– Det skulle vara fantastiskt och smärtsamt för mig att spela en tjej som är mentalt stark och smart, men som som samtidigt inte har kapaciteten att uttrycka sig själv. Som inte vet hur hon ska hantera alla starka åsikter bland folk omkring sig och hur det är att bli avvisad från samhället.

Extrema roller är för mig drömroller, eller för att gå lite djupare, roller som är väldigt stora men som fort-farande kan utföras på ett subtilt sätt. Som rollen som Lisbeth Salander i 'Millenium' trilogin eller en av karaktärerna i 'Men and Chicken'. Såna roller som Johnny Depp tar sig an, hans variation är bra typfall.

Vilken var den första rollen du fick?
- Förutom musikalerna i skolan och mina självskapade pjäser, vilket var hur jag tillbringade mina dagar som barn, var min första riktiga roll i musikalen 'Moulin Rouge'. Jag spelade en hora. Och även om jag gill-ade den rollen, märkte jag ganska snabbt att den musikaliska delen av rollen inte riktigt passade mig. Jag fann det alldeles för teatraliskt och jag saknade nyanserna och känslorna. De riktiga känslorna som man kan förmedla bara genom att titta på någon. Känslorna som får ens hår att stå rakt upp på armarna.

För många är det en livslång resa att bryta sig loss från "den vi är" och till att bli den som vi egentli-gen vill vara. Skådespeleri kan jag se som en slags genväg till det. Chansen att vara någon annan?
- På ena handen tror jag att skådespelande är något som ligger närmare en själv. Vissa skådespelare hävdar att de tycker om att vara någon annan och jag tänkte också så i det förflutna. Men min åsikt har förändrats en del om det. Du kan aldrig vara någon annan, du kommer alltid bara förstora eller förminska egenskaper hos dig själv så att en annan karaktär tycks komma fram. Men på ett sätt kan jag visa människor att jag är mer än de först trott att jag är. Den vackra blonda, den söta granntjejen, bitchen ... du förstår.

Genom mitt skådespelande får så många fler människor en annan bild av vem jag är både som skådespelare och person. Jag tycker det är något väldigt fint att kunna spela runt med. Mitt motto, som jag brukar säga, är att hur vackert är det inte att jag kan leva hundra olika liv under en livstid?

Eller att leva ett liv fullt ut ...
– Idag kan jag dö, och imorgon kanske jag adopterar ett barn. En annan dag är jag prinsessa, och andra dag-är jag en lesbisk slampa, och så vidare. Även om allt är på låtsas, så är jag helt i karaktär och i stunden, som om allt det var på riktigt. Och det känns bra, det gör mitt egna liv dynamiskt och spännande!

Hur ser det ut när du "kommer i karaktär"?
- När jag börjar förbereda mig för en ny karaktär börjar jag vanligtvis i manuset, oftast finns det många saker där som berättar något mer om karaktären. Hur en karaktär pratar och vad de har byggt upp inom sig kan ge mycket information. Sedan tar jag kontakt med regissören om ytterligare information, som vad karaktären har för kläder, som exempel. Sedan fyller jag i ett dokument som jag skapat, fullt av frågor om rollen. Det dokumentet innehåller alla grunderna, som vad hon heter, vilka hennes föräldrar är, varifrån hon kommer, hur den sociala tillvaron är, vart hon bor, och så vidare. Men två frågor är de viktigaste, vad hennes mål är under en scen och hur hon vill uppnå det. När jag har gjort allt det, släpper jag allt igen.

Dessutom läser jag texten oerhört noga, så att jag kan den utantill, men helt utan egen tolkning, så på ett "robotaktigt" sätt. Först efter det börjar jag prata fram det och sedan släpper jag taget om det igen. Nu vet jag så mycket om min karaktär att jag kan flytta runt på saker och leka med det på ett sätt som även kan överraska mig själv. Men också mina medskådespelare under arbetet med den scenen.

Vad är den största lektionen du lärt dig sen du först började?
- Jag trodde man var tvungen att göra något speciellt med varje scen, att man måste göra sitt bästa och att man alltid måste prestera bra eftersom slutresultatet är permanent. Idén att om att man gör något halvda-nt kanske man går miste om framtida jobb, eftersom de inte tror att man är bra nog längre. Det skapar en hel del press, även bortsett från att det ibland står mer än fyrtio besättningsmedlemmar runt en, eller att man ibland måste hålla skenet uppe när nån irriterande medspelare försöker få ned dig från din piedestal eftersom den själv är osäker och försöker få sig själv att må bättre. Det blir också en påfrestning.

Men det jag upptäckte, för mig själv, var att jag kan vara spännande nog att se på utan att jag gör något. Jag behöver inte bevisa mig själv i varje scen om och om igen. För då är jag inte längre fokuserad på vad histor-ien eller karaktären vill berätta, utan bara på mig själv, som en självupptagen skådespelare. Jag vill vara upptagen med att göra historien så bra och vacker som möjligt, så att den kan beröra publiken.

Men det är alltid en utmaning.

Något mer?
– Jag tycker dessutom att det är väldigt viktigt att ta den tid som jag behöver för att gå in i en scen. Ibland är det mycket stress under en inspelning eftersom planeringen hela tiden ändras, det är något man ofta känner av. Som ett resultat av det kan regissören eller handledaren på plats ibland överdriva situationen, men jag försöker alltid hålla mig lugn i sinnet och ta mig tiden som behövs. I början vågade jag inte det, men jag tycker det är så viktigt att jag har en klar bild av vad jag ska göra.

Och idag tar jag alltid alltid min tid när jag behöver det.

En annan del av vardagen måste vara att gå på auditions och få avslag efter avslag?
- Jag har haft ganska många provspelningar, inte så många som jag velat, men fler än många andra skåde-spelare i Holland. Jag tycker personligen inte om att provspela, men naturligtvis har det alltid varit en stor del av att vara en skådespelare. Men att bedömas är aldrig kul. För som skådespelare är du den produkt du vill sälja in, det är en ganska galen idé egentligen. Ibland är jag för tjock, för smal, för lång, och så.

Men genom åren, som uppkommande skådespelare, har jag lärt mig att det inte är mig som de avvisar nio av tio gånger, utan att de bara inte ser mig som den karaktären de letar efter. De har ofta en klar bild av vem de letar efter ... någon som är så nära den karaktär de tidigare föreställt sig som möjligt.

Men att bli avvisad måste fortfarande kännas?
– I början blev jag ofta ledsen, kände mig avvisad och det kändes som att jag inte var tillräckligt bra, men lyckligtvis är det nu mycket mindre av det och jag känner mig heller inte personligen avvisad längre. Ibla-nd händer det till och med att jag behöver provspela för en roll och att jag ber om att få mer information om karaktären, men det går inte att få eftersom den inte finns. Sedan visar det sig att jag i en vecka har förberett det jag ska säga men att de letar efter någon mellan 30 och 35 år för den rollen.

Nu vet jag om att jag passar in på mycket, när det kommer till ålder och utseende. Men 30 till 35 omfattas inte av min expertis! I såna stunder har det blivit ännu mer tydligt för mig att det handlar mer om vad folk redan har i åtanke än vad det handlar om en skådespelares andra kvalitéer.

Hur länge kan man leva på ett jobb när man väl har landat det?
- Om jag kunde ändra på vadsomhelst i filmbranschen, så skulle det vara trevligt om lönerna steg för Nede-rländska skådespelare och att normala löner betalas ut igen. Jag har lagt så mycket egna pengar och egen tid på workshops, kurser, utbildning, utveckling av röst och kropp, kläder, makeup, det är en oändlig lista bara inför provspelningarna man går på. Lönerna som erbjuds i Nederländerna är verkligen skamliga, och om man inte är en tuff förhandlare får man bara mellan 250 och 300 euro för en dag, vilket innefattar att man köps ut och ger bort alla sina rättigheter. Annars kommer de bara säga:

"Okej, men om du inte vill ha jobbet så letar vi upp en annan blond flicka på Facebook"

Själv förstår jag inte det sättet att hantera människor ... och det är en ganska stor förolämpning mot en professionell skådespelare. Men jag hoppas verkligen att de snart inser hur viktigt det är att bara arbeta med riktiga proffs och inte med någon som också känner att den är där för att bli firad under en dag.

Finns det något mer du skulle vilja ändra på inom filmbranschen?
- Jag skulle vilja ändra på hur agenter samarbetar med skådespelare här. Jag har märkt att agenterna här egentligen inte letar jobb åt dig, men när du har skaffat ett själv, så måste du fortfarande ge dem femton eller tjugo producent av det du tjänar. Det borde finnas möjlighet att samarbeta mer, där både agenten och skådespelaren letar ... men framförallt agenten ... för om han eller hon då hittar jobbet kommer han eller hon få större utdelning för det. Och jag skulle även vilja se något mer!

En plattform där man kan se alla filmer som man kan provspela för. Går jag exempelvis och ser en film på bio kan jag se en roll som jag kunde och ville ha fyllt, men jag visste inte ens om att den filmen rollsatts! Så en plattform, som till exempel The Hollywood Reporter fast i europeisk stil, skulle ger fler skådespelare chansen att vara med och fräscha till ledet av skådespelare som annars syns på biografer runtom i världen.

Du medverkar ju både i filmer, kortfilmer, reklamer, musikvideos. Vilka roller föredrar du?
- Roller i långfilmer med en faktisk karaktär som har historia och som utvecklas under berättelsens gång är de som jag föredrar att spela. I reklamfilmer är karaktären nästan alltid väldigt ytlig, vilket ofta känns ota-cksamt för mig, men de gör att man får in mer pengar. Men som sagt, nuförtiden måste jag säga att den pr-ofessionella sidan av branchen, att få betalt för att agera, har minskat något enormt.

Jag hoppas verkligen att det snart förändras igen och att producenterna inser hur viktigt det är att välja en skådespelare som vet vad han eller hon gör och som har erfarenhet ...

Och inte bara någon som har ett fint ansikte på Facebook.

Din senaste film är 'Het leven is Vurrukkulluk' ... eller 'Life is Wonderful'. Vad handlar den om?
- Det är en slags saga som man mer måste hänge sig till. Man måste inte söka efter en historia eller vad för mål som karaktärerna kanske eller kanske inte har. Man måste bara titta på den. Liksom livet drar den med dig till både positiva och negativa händelser. För i livet känns det ibland som att man har allt ...

Och ibland som om man har förlorat allt, men det är så det är!

Vem är Steffie?
- Karaktären jag spelar i filmen, Steffie, är uppfriskande. Hon är alltid glad och älskar livet. Hon röker på, dricker, dansar och sjunger. Hon hoppar från en fest till en annan. Hon älskar även romantik, särskilt med sin pojkvän Ramon, som målar hennes porträtt naken med ett glas rött vin i handen.

Men Steffie har också en naiv sida. Hon är en musa för många män, och njuter till och med av livet så myc-ket att hon ofta inte ens märker när män tittar på henne eller ens när de tar henne på rumpan.

Hur fick du den här rollen?
- Jag blev involverad med filmen när jag en dag blev uppringd av Post Castelijn Casting med frågan om jag ville provspela för en roll i en film av Frans Weisz. Jag blev uppspelt direkt och det var så auditionsproces-sen fortsatte, och den varade under nästan ett halvår. Jag behövde provspela för rollen tre eller fyra gång-er, och hade förberett mig väl med texten varje gång. Och jag tyckte om att göra det.

På förhand läste jag även boken av Remco Campert, då hela filmmanuskriptet är baserat på den romanen.

Gick du även under provspelandet in i rollen så som du berättade om innan?
– Jag köpte kläder som skulle matcha karaktären ... sena femtiotalet ... och massa annat. Karaktären talade verkligen till mig och jag fann delar av henne i mig, som jag tyckte var fina och fortfarande ovässade. Att våga säga saker så öppet och ärligt som hon gör är något som inte många människor är bra på.

Men jag tyckte det var en bra idé ...

Var det någon speciellt minnesvärd dag under inspelningen?
- Allt gick snyggt och smidigt till under inspelningen. Dagen som har stannat mest med mig är inspelning-sdagen för nakenscenen. Tre månader innan den dagen fick jag ett samtal och blev tillfrågad om jag ville låta allt mitt hår växa ut ... för ja ... i slutet av femtiotalet var det ju bara så! Självklart gjorde jag det.

Att ha på sig klänningar under de heta dagarna och lyfta armarna i vinden lockade till sig en del uppmärks-amhet hos människor även i mitt dagliga liv, eftersom folk idag tycker det är något smutsigt och det inte längre hör till normen nuförtiden. Det fick mig att tänka på hur vi får skönhet att bli så viktigt och ... för viktigt ... för varje kvinna har hår. Vi låtsas alla som om vi inte har det. Det är ganska absurt.

I alla fall! På den inspelningsdagen hade jag en nakenscen där jag var tvungen att posera på en säng för den manliga huvudrollen som målar. Det tog lång tid, sminket behövde göras om, mina tatueringar behövde täckas och så vidare. Den första minuten tyckte jag det var lite pinsamt att ligga där med min håriga arm-håla medan det var galet varmt och trettio män står och tittar på mig medan jag försöker se så avslappnad ut som möjligt. Men jag har inga problem alls med nakenhet eller sexscener ...

Så länge det verkligen behövs för historien. Bara manuset eller regissören övertygar mig.

Och Frans Weisz är en otroligt kunnig regissör. Han gjorde sin första film redan 1964?
- Frans är en riktig sötnos, jag har skrattat så mycket med honom. Ibland får han inte ur sig sina ord, men då vet man ändå vad han menar, han går mot dig och säger: "Jag vill att du ... att du ... att du ... att du ... ja, du förstår ... ja ... ja". Jag gillar att han inte visar hur man ska spela ut något, för personligen gillar jag inte det. Jag tycker egentligen det är svårt att säga om han faktiskt är en bra "skådespelares regissör" för det var en för upptagen inspelning för att lägga märke till det. Själv kan jag ibland sakna riktig regi från vissa, i min transformering. Men jag tänker inte nämna några namn. Men när en regissör bara kommer fram till mig och säger att jag ska gråta mer eller skratta mer ... då är det olyckligt. För då får jag uppfattningen att den regissören bara är intresserad av vad som syns och inte vad som kommer med en emotionell laddning.

En riktigt bra regissör måste kunna hjälpa och inspirera en skådespelare.

Och ibland även bara låta skådespelaren göra sitt jobb?
– Jag tycker inte det är så viktigt att en regissör informerar mig om exakt vad han vill se på sin skärm, på samma sätt som jag inte behöver berätta för honom om hur jag gör karaktären till min egen. Men att man klickar med varann är nog viktigt. Om du respekterar regissören kommer han också att respektera dig, för det mesta. Men alla avdelningar är lika viktiga, så precis som regissören bör du respektera dem.

Om det finns en jämlik atmosfär känns det som någonting vackert kan födas på film.

Du pratade tidigare om din utbildning men att det kanske inte var rätt väg för dig?
- Från att jag var tolv till sexton år har jag följt dussintals olika workshops och andra kuriositeter. Efter det tog jag en förberedande utbildning och gick på provspelningar för två olika teaterskolor. När jag kom in på båda samtidigt visste jag direkt att jag ville börja på Faam, Filmaktörsakademin i Amsterdam. Det är fa-ktiskt den enda filmskådespelarskolan i hela Europa som subventioneras genom regering. Jag blev verklig-en otroligt glad då. Men när jag startade min utbildning började jag efter ett tag inse att jag inte passade i den gruppen ... jag tyckte att klasserna var för stora och de flesta av studenterna var ganska unga och, inte än i alla fall, lika ambitiösa som jag var. Efter flera sammandrabbningar bestämde jag mig tillsammans med skolans grundare, Hugo Metsers, att jag skulle få börja på kvällskurserna för vuxna istället.

Efter tre år tog jag examen där, så allt som allt studerade jag vid Faam i fyra år. Jag njöt av den tiden något oerhört, jag fick jobba mycket på mig själv som skådespelare men också som människa.

Så det var både upp- och nedgångar?
– Från extrem glädje föll jag ibland också ner i bedrövliga känslor. Allt var intensivt och ibland hamnade allt det i den berömda avloppsbrunnen. Efter examen hade jag lyckligtvis turen att direkt få vara med som skådespelerska och assisterande regissör i en långfilm. Det var en grym erfarenhet och att få arbeta med regissören och manusförfattaren Mark Weistra var verkligen glädjefyllt och inspirerande.

Finns det nån mer som du vill jobba med som du inte haft chansen till än?
- Om jag kan välja vem jag vill arbeta med och jag kan välja vemsomhelst i hela världen blir det ett snabbt val. Johnny Depp skulle definitivt vara mitt förstaval när det kommer till en annan skådespelare. Från det att jag var nio har jag varit ett stort fan av honom. Jag tycker verkligen om hans skådespeleri och många karaktärer. Det är inspirerande hur han vågar skapa de mest otroliga personer som ändå blir trovärdiga både för sig själv och för publiken. Jag tror inte det finns nån annan som gjort så många olika roller.

Och ändå lyckas överraska både sig själv och världen gång efter gång ...

Nån regissör då?
- Christopher Nolan skulle definitivt vara mitt första val i fråga om regissör, om jag skulle ha en ljus fram-tid som skådespelerska i Hollywood framför mig ... sättet som Christopher flyttar på gränserna för en skå-despelares prestation, till den gräns att alla tycker det är spännande att se hans filmer, det fascinerar mig som skådespelerska. Christopher Nolan involverar skådespelarna i en tidig fas av processen, vilket ger skå-despelarna möjligheten att tidigt starta sin resa och bli ett med karaktärens själ. Jag älskar hur han tar sig all den tiden han behöver för att rollsätta karaktärerna och att han gör det helt själv,

Som med Harry Styles ...
– Vissa skådespelare är kända, andra är det inte, och vissa är egentligen inte ens skådespelare. Men den res-an fortsätter tills han har hittat alla de rätta ingredienserna för att laga till sin film och förverkliga den up-plevelsen. Jag börjar alltid med att ta ett djupt andetag innan jag ser hans filmer. Det fascinerar mig alltid hur väl utförda filmerna är. Jag tycker han hör till toppskiktet av regissörer, en som har förmågan att få tittarna att kippa efter andan samtidigt som den ledande karaktären i filmen gör det.

Jag känner nästan en skam över att säga det här, men ... tänk aldrig smått, tänk stort och tro på dina dröm-mar. Jag påbörjade precis ett nytt manus, med en riktigt galen idé för en framtida film. Idén har redan fun-nits där i två år och det kommer ta ytterligare flera år att skriva det så som jag vill ha det.

Men om det fungerar så blir det en autentisk historia och han skulle vara den perfekta regissören ...

Allt fler kvinnor tar ju ledande roller idag och en av dina andra roller nyligen var ju den kvinnliga huvudrollen i 'Star Wars: Remnants of the Order'. 'Star Wars' har väl särskilt fått mycket kritik av vissa för att ha fler kvinnliga karaktärer av vikt i de nya filmerna. Hur tänker du kring det?
- Det faktum att det blir fler och fler kvinnliga huvudroller idag är en väldigt bra utveckling. Jag tror att större kvinnliga roller är så viktiga, men inte bara för den gamla föråldrade idén om att män skulle vara bä-ttre, starkare, smartare och modigare, Utan det är även väldigt bra för det finns så många kvinnor på den här jorden och jag tycker det är väldigt viktigt att visa att de inte är svaga eller offer för andra fördomar.

Jag hoppas snart att jag har chans till fler ledande roller som stark kvinna, något i stil med 'Tomb Raider' skulle säkert passa mig. Jag hoppas också att Kees van Hattum, regissören som gjorde 'Remnants of the Order' kommer att göra en uppföljande del där Pai, min roll, har blivit mer mogen och att hennes mjuka kvinnliga sidor kan kombineras med hennes stridsanda och ihärdighet.

Men jag är väldigt glad att Kees van Hattum valde att ha en kvinnlig karaktär som huvudperson.

Frågade du honom varför han gjorde det valet?
- Jag frågade honom varför han valde att göra Pai till en kvinna ... varav han svarade att naturligtvis finns det väldigt bra politiska argument för att skriva och rollsätta fler kvinnor och andra som har blivit under-representerade i film i det förgångna. Men anledningen till att Pai blev en tjej var faktiskt för att det var det mest intressanta alternativet när han började skriva, rent narrativt. Att han brukar skriva ur sitt eget perspektiv, som man, och försöker tänka på hur han kan skriva karaktärer som får historien att ändras redan från början. Och att de på något sätt skulle kunna addera till historien.

Hennes antagna position som underkastad i början av filmen, som ung kvinna, var ett bra ställe att börja historien vid för att sedan visa henne övervinna sina odds. Så därför bestämde han sig för att gå på det.

Vad väntar annars? Finns det några fler roller som väntar på att få bli iscensatta?
- Jag har ett antal långfilmsprojekt där jag fortfarande väntar på auditionsresultatet. Och jag har fortfara-nde kvar några inspelningsdagar för en video, några reklamer och fotograferingar som blir av snart. I övr-igt har jag arbetat på ett annat egenskrivet manuset i tre års tid, vilket nu får lite ljus på sig ...

Det är hos en producent. I det här manuset ska jag själv spela en av huvudpersonerna och det är verkligen en mycket speciell historia. Jag kan inte säga något mer om det än! Men jag ser verkligen fram emot det.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson
Fotograf: Demi James

danieljohn@intervjun.com