Jorun Modén

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 21 januari 2019

I 'Embla: Om du ändå levde nu' låter fantasyförfattaren Jorun Modén den nordiska mytologins motsvarighet till Adam och Eva förälska sig med varann trots att de lever tretusen år ifrån varandra.

Boken går bortom de Askr och Embla vi känner till, vi får istället möta Axel och Embla, en nutida ar-keolog och en kvinna från bronsåldern, och parallellt följa deras historier tretusen år ifrån varann?
– Ja precis, sambandet mellan Axel och Embla ska en vaken läsare kunna räkna ut som ett "easter egg". Bro-nsåldern utspelar sig ju före järnåldern och långt före vikingatiden, så jag ville avstå från att fullt ut anvä-nda den fornnordiska mytologin, men de första människorna lånade jag. 

Axels och Emblas livshistorier är fristående men samtidigt hör de obönhörligen ihop. Båda upplever att de är ämnade att älska någon annan än den de råkar vara tillsammans med. En av mina läsare säger att de par-allella skeendena förbryllar, frustrerar och tillfredsställer ... precis som jag hade hoppats.

Idén till boken kom till tack vare en kazakstansk arkeolog?
– Ja, jag läste om en arkeolog som befann sig i Kazakstan och som hade grävt ut en bronsåldersgrav som ha-de tillhört en mäktig kvinna. När han blev intervjuad sa han att han hade velat gifta sig med henne om de hade levt samtidigt. Det var en så vansinnig tanke att jag fann den alldeles oemotståndlig.

Att bli kär oberoende av var du befinner dig i tidens väv.

Du har en stark passion för all historia?
– I grundskolan uppfattade jag historia som något knastertorrt samtidigt som jag slukade romaner som utspelade sig i alltifrån pestens tid i Sverige till kejsartidens Kina, tjugotusen legua under havet och i Ga-laktiska imperiet, och allra mest älskade jag Nangijala, Narnia och Tolkiens Midgård. Det var som att ha tillgång till hur många existenser som helst bara jag läste. Det fanns inte så mycket serverat i Östersund under åttiotalet, så vi brukade cykla iväg i jakt på olika äventyr. En av oss hörde ett rykte om att det bott en alkemist och häxmästare i en övergiven by utanför stan. Vi åkte dit och hittade inte bara ruiner, utan också ampuller och andra mystiska fynd i marken. Någon förklaring till det hela fick vi aldrig. Fornborgen på Frösön var också spännande ... och när jag var tolv vann jag en novelltävling där jag lät invånarna i bor-gen bli attackerade av fiender medan borgens härskare var ute på vikingatåg.

Alla utom två syskon blev slaktade och när deras far kom hem lovade han att aldrig mer ge sig iväg.

Så småningom studerade jag språk och litteratur på universitetet, och även en del anglosaxisk arkeologi. Jag älskar hur arkeologi kan kasta nytt ljus över litteratur, som i en dikt på fornengelska där det står att ett svärd blixtrar i böljande färger. Det kan låta som poetisk fantasi ...

Men svärden smiddes på ett sätt som gav upphov till just böljande mönster.

Lockelsen ligger i hur vi formas som människor av olika livsvillkor och kulturer, vad vi har kontroll över och vad vi inte kan styra. En hel del av vår upplevda fria vilja är ju en illusion. Vi befinner oss i tidsåldrar och kulturer som ger oss vitt skilda utgångspunkter. Även normer och värderingar är intressanta att utforska. Axel är präglad av vetenskapligt tänkande som inte är tillgängligt för Embla, och han förväntas skaffa en karriär. Embla förväntas anpassa sig till att gifta sig och underordna sig i en ny familj.

Ingen av dem beter sig som omgivningen har hoppats.

Du började din skrivbana i det journalistiska? Ganska anmärkningsvärt ung dessutom?
– Det var i den åldern jag på allvar bestämde mig för att bli författare, och journalistiken verkade vara ett vettigt levebröd. Dessutom behövde jag hitta ett sätt att betala för mina ridlektioner. Jag skaffade en blye-rtsgrå trenchcoat som skulle ge mig lite pondus, men när jag stod inför chefredaktören Grodan kändes her-rocken flera storlekar för stor. Grodan gav mig en chans att skriva för ungdomssidorna. Han lät mig låna redaktionens sista skrivmaskin och de äldre journalisterna blev förvånade över att jag skrev med korrekt fingersättning, något jag tränat på datorerna i skolan. Jag skrev om alltifrån Östersunds första invandrare från Libanon, till sista intervjun med republikens president Moltas Eriksson.

Miljöförstöring ville jag också skriva om, trots att redaktionen ställde sig väldigt tvivlande till nyhetsvär-det, men jag intervjuade doktor Lars Thofelt som brann för miljöfrågor. Och jo, det visade sig att folk ville läsa, även om det var få som trodde att det skulle bli så illa som han förutspådde.

Vad drog dig mot att vilja skriva skönlitterärt istället?
– Det skönlitterära spåret fanns på plats långt före journalistiken. Jag har inga minnen där jag inte kan läsa eller skriva och jag tror att det började när jag var i fyraårsåldern. Sedan dess har jag skrivit varje dag i ol-ika former. På den tiden letade jag ofta dörrar till andra världar i skogen, jag föreställde mig att hela lands-kapet var ett rymdskepp och i mitt rum på landet målade jag upp djungellandskap på väggarna som jag för-sökte kliva in i. När jag några år senare insåg att ingen jag kände ville vara med på fantasilekar längre blev jag missmodig. Räddningen blev rollspel av tärningstypen 'Drakar och demoner' och 'Mutant'.

Det roligaste var inte reglerna utan att få skapa karaktärer och uppleva äventyr med mina bröder och der-as vänner. Efter universitetstiden var det oerhört mycket svårare att bli utgiven och etablerad än jag någ-onsin hade kunnat föreställa mig. Jag var väldigt målmedveten ...

Men att bli utgiven är lite av att ta sig genom ett nålsöga.

Även om du skriver fantasy och sci-fi bottnar du fortfarande oftast i nån slags verklighet?
– Ja, jag vill att läsaren ska få bli uppslukad av ett tankeväckande äventyr, och då behöver omgivningarna kännas så autentiska som möjligt. Verkligheten är tätt sammankopplad med någon som kan uppleva den. Den består minst lika mycket av relationer, sinnesstämningar och tankar som av miljöer. Utan sinnesintr-yck finns ju inget att beskriva och intrycken kommer alltid ur en levande själ, oavsett om du går nära en karaktär som jag väljer att göra, eller skriver mer allvetande. När jag skriver skapar jag oftast verkligheten inifrån karaktärernas medvetandeström, vilka intryck och förnimmelser de lägger märke till.

Resten ska läsaren få fylla i. Axel förstår sig till exempel inte på sin styvsyster Jasnas försök att få anförtro sig till honom, och när hans fästmö Lina planerar bröllop går det så fort att han inte hänger med. I min idé-källare har jag också en berättelse där jag behöver skapa en mer alternativ verklighet.

Och jag upplever att det är en större utmaning.

För att gå in i processen tar jag på mig hörlurar, dricker en kopp nattsvart kaffe och tar en bit choklad. Det är som om jag glider över i karaktärens upplevelse. Jag växlar mellan ett mentalt läge som är mer som en skådespelare och ett regisserande läge där jag planerar och använder olika verktyg. "Hur kan det bli värre?" kan jag till exempel fråga mig själv. Kurt Vonnegut är känd för att ha sagt att författare bör vara sadister och låta karaktärerna råka ut för hemska saker, men det gäller att också lyssna in vad Vonnegut säger i nästa andetag ... för att läsaren ska få se vad de är gjorda av. De allra flesta romaner består av fiktion bland-at med verklighet i olika grader, det är så att säga normalläget för en författare oavsett genre med undant-ag för rena självbiografier. Det räcker att fråga sig hur många mord som egentligen kan tänkas begås i Mid-somer för att inse att deckarserier också är rätt fantasifulla. Fiktion bygger på uråldriga mönster som går att följa eller bryta, de skapar ordning, mening, och budskap i en kaotisk värld.

Den visar hur vi kan klara olika utmaningar, hitta rätt i livet, den underhåller, varnar, eller inger hopp.

Det är dessutom omöjligt att skriva fiktion utan att säga något om verkligheten. Berättelser är vår äldsta virtuella verklighet och ger oss också förmågan att dela verkligheter med varandra.

Genom tid och rum.

Historien utspelar sig lite här och var i Sverige. Besöker du många olika platser för inspiration?
– Axels del av historien utspelar sig i norra Sverige, men Emblas liv börjar i södra Sverige i en by vid Mäl-aren. Ett av de teman jag ville utforska var att det var bronsålder i södra Sverige samtidigt som nutidens norra delar fortfarande befann sig i jägarstenåldern. När Embla gifter sig med en jägare från norr råkar hon också ut för en tidsresa med kulturkrockar, som speglas i nutiden. Jag ville att det skulle finnas spegli-ngar mellan tidevarven, som darrningar på en vattenyta. Romanens hjärta är ändå Nämforsen, där jag källforskat genom att vandra bland hällristningarna och på det gamla akademiska viset.

Jag badade också i Nämforsen naken och gravid, och det gav inspiration till en av scenerna i boken.

Jägaren hon gifter sig med må vara äldre, men Axel får sägas ta hem priset här. För nånstans är ju det här en historia om en man som blir förälskad i den 3000 år gamla kvinnan vars käkben han hittar ...
– Hos Axel handlar det om hans längtan efter mening, kärlek och arkeologi som råkar mötas i Emblas käk-ben. Vem som helst som blivit kär utan att egentligen känna en person, har på sätt och vis redan varit med om samma fenomen. Något liknande händer när du blir förälskad i en person och så småningom upptäcker att denne inte är den du från början föreställde dig ... du har varit kär i en sorts idealbild.

Emblas upplevelse av att vara ämnad att älska någon som hon inte kan hitta tror jag också är rätt vanlig.

Det som blir extremt för Embla och Axel är just tidsaspekten på tretusen år.

Även om Axel är i nutiden och i livet så är ju även han begravd på ett sätt, i sina relationer och i sina drömmar som inte längre ska få leva ut. Är det därför just de två har det här sambandet? 
– Ja precis, det finns hela tiden paralleller mellan Axels värld och Emblas ... deras livstrådar blir sammantv-innade trots att de är så långt ifrån varandra. Det kommer också att vankas en hel del överraskningar ...

Under resans gång!

Vilken historisk figur hade du helst velat gå på dejt med?
– Jag skulle gärna vilja röka en cigarr tillsammans med George Sand, en fransk författare som från början hette Aurore Dupin. Hon var adelsdam men klädde sig ofta som en man för att kunna röra sig friare i socie-teten i artonhundratalets Paris. Som 27 åring hade hon redan ett högt anseende som författare och hon sk-rev över femtio romaner och pjäser samtidigt som hon engagerade sig i politik och tidig feminism. Nutide-ns historieböcker verkar mest vilja betona hennes kärleksaffärer med en vacker skådespelerska och flera berömda män. Det finns så många spännande historiska figurer, men spontant tänker jag på författare.

Jag skulle vilja träffa J.R.R. Tolkien, Octavia Butler och Ursula le Guin, som gick till historien mer nyligen.

Kan du relatera till "manin" det ändå fär sägas vara Alex hamnar i när han hittar Embla?
– Absolut, jag hamnar ofta i mani, men Axels intresse för arkeologi är starkare än mitt. Fyndet är det mest lockande som någonsin har hänt honom, och även om han förtränger vetskapen, är det självklart för hon-om att han inte kommer att få utforska graven om han rapporterar fyndet vidare. Han har ju inte ens gjo-rt klart sin arkeologiexamen. På sätt och vis är det själva arkeologin som är hans besatthet eller beroende.

Om han hade varit en alkoholist hade en vinflaska haft samma effekt på honom.

Tar du mycket ur dig själv?
– Det händer mycket i boken som jag inte har egen erfarenhet av alls ... jag har aldrig slagit volter för solen, fått skallen krossad, stått inför en slagbjörn, kysst någon med ett läppstift med smak av bakplåtspapper, eller för den delen kört bil. Bland det mest spännande i skrivprocessen är att få förvandlas till någon jag inte är. Min största mani är skrivkonsten, men jag kan också bli besatt av språkforskning, en författare, ett tidevarv, neurodivergens, örtmedicin, svärdssmide, en modeepok, en musikgenre, en dansstil, fossiler på en strand, eller en hundras. Jag har också lätt för att gilla andra människor som är eljest, passionerade, eller har spännande intressen. Några sidoeffekter av att skriva boken är att jag vet exakt vilka växter och rötter som är ätbara i grannskapet, har skrivit en essä om alternativa tolkningar av hällristningar, börjat lyssna på In this Moment som är ett av Jasnas favoritband, och lärt mig några grova svordomar på bosni-ska. Romaner brukar vara en bråkdel av det jobb författaren lagt ned ...

Men det är lite som med en tenta, du kan inte skriva en sådan utan att ha satt dig in i ämnet.

Är det mycket tid som går åt där redan innan du skriver?
– Det är en kombination ... jag bygger upp intrigen, karaktärerna och delvis även världen innan jag börjar. Fördelen med en plan är att du har ett skelett som sannolikt kommer att fungera, vilket sparar tid och ene-rgi. Du vet till exempel att det kommer att bli en nutida varelse, men ändå kan du inte förutspå exakt vad den kommer att göra när den kommer till liv. Några av de mest märkliga vändningarna i 'Embla' har kom-mit när jag befunnit mig i den så kallade zonen. Ibland innebär det att planen behöver göras om.

Men det är inget problem utan snarare som att få en oväntad present.

Den här romanen är ute nu, du blir även aktuell med en lite hemlighetshållen novell i år?
– Jag har precis fått klartecken för att få berätta att jag kommer att delta i steampunkantologin '1873 - 13 svarta sagor', från bokförlaget Swedish Zombie. Det var ett fantastiskt spännande skrivuppdrag där jag fick en idé som först verkade alldeles för skrämmande, men just därför var den så klart värd att utforska!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com