Johan Melander

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 1 april 2019

I hela fem år har Johan Melander turnerat med föreställningen 'Göteborgsintervjuerna'. En show om utsatthet och sexuella övergrepp. Nu släpps de tonsatta minnena, egna som andras, även som album.

Albumet som släpps nu, 'Göteborgsintervjuerna', delar sitt namn med musik- och lyrikföreställnin-gen som du turnerat med under fem år. Är albumet alltså musiken från just den föreställningen?
– Ja precis! Det är all musik från föreställningen samt några av monologerna. Albumet var planen hela tid-en när jag började skriva låtarna och föreställningen växte fram helt organiskt.

Den var aldrig planerad egentligen.

En föreställning är ändå en annan grej än ett album?
– Jag har prövat att spela in den här skivan på tusen sätt innan vi hittade rätt. Hans Olsson var precis per-fekt som producent i detta. Till skillnad från mig är han oerhört strukturerad och bra på att göra färdigt saker. Han kommer dessutom från en mer elektronisk ljudvärld som jag tycker passade perfekt till de här låtarna. Martin Öhman, en multi-talang från Klabbes Bank bland annat, är ju också en helt otrolig musik-ant och kreatör som bidrog mycket till den värld vi skapade på skivan.

När vi väl hittade den gruppen så vill jag nog mena att det gick väldigt smärtfritt.

Även om det tog ganska lång tid. Extremt lustfyllt arbete dock.

Är det inte tungt att ha framfört en så här hjärtslitande föreställning i fem år?
– Det kan vara tungt men framförallt möter jag mycket hopp och kamplystnad. Det handlar mycket om pl-anering. Jag kan inte göra för många föreställningar dagarna efter varandra exempelvis för det blir många starka möten efter föreställningen. Många vill berätta om egna erfarenheter som de tyckte speglades på scen vilket gör mig väldigt väldigt glad och oftast försöker jag få till samtal efteråt. Framförallt om vi spe-lar för unga människor. Det är dock inte alltid jag orkar det tyvärr då föreställningen, precis som du säger, är extremt påfrestande. Men det finns också de som blir väldigt arga ...

Och tycker att en inte ska gestalta de här frågorna inför publik.

Utsatthet och sexuella övergrip är bland annat sånt som föreställningen går in på. Vad fick dig att tänka att det skulle kunna bli inte bara en bra show utan framförallt också till en viktig show?
– Det var egentligen en helt intuitiv process. Det var ju som sagt aldrig tanken från början. Teman och pe-rsoner i låtarna gestaltade helt sig själva. De är extremt levande för mig. Sen är klart att efter ett tag när 'Göteborgsintervjuerna' växte fram så började jag tänka på de teman som dök upp och vad det innebar att gestalta dem i popmusik. Det kändes som väldigt oupptrampad mark. Det var vansinnigt nervöst att göra de första föreställningarna. "Vad kommer hända?!" Hur kommer folk reagera och lämnar jag ut mig själv alldeles för mycket? Det var jättesvårt att veta på vilket sätt människor skulle se på föreställningen.

Jag hade ingen aning själv.

Människor ser på den med så vitt skilda blickar. Nästan vid varje föreställning så kommer det dock fram personer med såna erfarenheter som du nämner och vill berätta sin historia och tacka.

Just det känns väldigt viktigt och får en att vilja fortsätta

Redan 2013 fick föreställningen sin urpremiär och 2014 visades den på Göteborgs Dramatiska Teat-er. Man hade kanske kunnat tänka att den kom ur Me Too, säkert är det många föreställningar som gjort det, men det här var ju långt tidigare. Så man får trots allt ändå säga att du var före alla andra?
– Det växte fram när jag skulle spela de här låtarna första gången live. Jag ville egentligen bara skriva rikt-igt bra mellansnack först. Sedan växte det. Jag har alltid skrivit mycket poesi också. Det blev en chans att slå samman poesi och musik och att vidga vad som oftast ryms inom min genre. Både språkligt och ämnes-mässigt. Nils Sundberg från bandet Staten hjälpte mig mycket med att rensa bort gamla, döda vanor i skri-vandet och hitta en ny plats. Som du säger så var det här innan Me Too kom. Det låg väl något i luften som gör att de här samtalen och uttrycken blev möjliga. Risken blir ju alltid att de stelnar och tappar liv efter den där första explosionen. Det kanske var bra utifrån föreställningen att den kom innan Me Too.

Människor gick kanske och såg den med en lite mera oförberedd blick än om den hade klassats som en "Me Too" föreställning. Det blir så lätt att andra föreställningar, förförståelse och förväntningar styr upplev-elsen då. Det är viktig för mig att inte ha en för stark agenda kring vad människor ska ta med sig.

'Göteborgsintervjuerna' handlar om liv helt enkelt. Inte plakat.

Förändrades föreställningen nåt efter Me Too?
– Inte vad gäller innehåll tror jag. Dock i samtalen efteråt och när människor skriver om den. Det märks tydligt att Me Too har gett många ett språk och en röst som inte fanns tillgängliga innan. Det är fantasti-skt! Sen är det klart att en funderar mycket kring maktordningen även här.

Vem får berätta vilka historier och så vidare. Vilka historier ligger fortfarande gömda och varför?

Även nu som album är det inte låtar rakt av utan det "minnesfragment" mellan låtarna?
– Ja precis. I vissa av låtarna i alla fall. En hel del av dem är "hela" låtar utan prator. I andras förenas de två. Precis som du är inne på så är väl tanken att de ska försöka härma någon slags minnesfragment. Olika sorts minnen dessutom. En del är linjära, sorgsna och sammanhängande. Andra är kaotiska och otäcka.

Precis som minnen av sådana här händelser kan vara.

Du är också barnpsykolog idag. Vem var du under uppväxten?
– Ganska blyg ... alltid lille professorn.

När kom musiken in i bilden?
– Hårdrock och schlager. Älskade Bröderna Herreys och Twisted Sisters. Minns hur vi satt hos dagmamm-an och bläddrade i hennes äldre barns OKEJ-tidning och berättade hemska historier om Dee Schneider.

Då var jag väl sex år. Därifrån eskalerade det och från typ tolv så gjorde jag i stort sett inget annat.

Inget annat än att skriva, lyssna eller repa musik.

Nu har du ju varit Pusterviks egen Jakob Hellman i tio år. Är det 13 år sen 'Nya Stan' skivan kom?
– Herregud. tio år ... jag har ändå spelat mycket både live och i studio under tiden. Men visst, jag har ju ut-bildat mig och börjat arbeta som barnpsykolog samt forskat. Och fått barn. Det var helt nödvändigt. En hel del skivbolagsstrul och annat gjorde mig trött på popmusik och var helt redo att lämna den helt. Sen blev plötsligt 'Göteborgsintervjuerna' till och allt blev som på nytt igen. Den processen frigjorde en otrolig mängd energi. Den är möjlig att göra nu utan att det känns upprepande. Jag är så otroligt glad.

Och tacksam, för att ha hittat den rösten.

Då var det ju sprudlande pop om ungdomlig rastlöshet och förälskelser. Och trots det smärtsamma djupet i alla 'Göteborgsintervjuerna' låtarna finns det svängiga trots allt kvar? Man rycks ju med?
– Ja det blir väldigt speciellt. Jag har funderat väldigt mycket på hur det blir egentligen. Att en liksom dig-gar till ett sådant mörker och berättelser om utsatthet. Jag har inget svar på det faktiskt. Jag känner mig fortfarande osäker. Å andra sidan bygger ju hela gospelmusiken på det receptet. Trots allt är det nog bättre att sjunga historierna än att hålla dem inlåsta. Kanske behövs också det andra för att folk ska orka lyssna och vilja höra. Det har också med återtagandet av makt att göra.

Jag berättar om mina upplevelser precis på det sätt jag önskar.

Ska det vara lite amerikanska södern? Lite riff och arbetarklass?
– Nja. Visst under en period i livet lyssnade jag mycket på sådan musik. Har letat efter artister som gör nå-got liknande som jag gör. Älskar exempelvis Angel Haze som ju verkligen vågat sig in i dessa ämnen.

Blev i princip serenerad av henne under sista Bråvalla. Innan hon hoppade ut i publiken ...
– Har du hört hennes version av 'Cleanin Out My Closet'? Helt otrolig. I Sverige så tycker jag 'Kvinnor och Barn' är den klart bästa skivan på många många år. Jag blev så oerhört glad när jag hörde den första gå-ngen. Känns som en syskonskiva till min. Under arbetet med 'Göteborgsintervjuerna' inspirerades jag an-nars snarare av böcker. Susanna Alakoski, Johan Jönsson, Moa Martinsson, Kristian Lundberg och Sofia Rapp Johansson exempelvis. De är alla föregångare. I musiken generellt och popmusik specifikt är det extr-emt ovanligt med de teman som tas upp i 'Göteborgsintervjuerna'.

Tror det hade varit väldigt svårt för mig att göra denna på engelska. Även det säger väl något om i vilket sammanhang man behöver vara i för att få och ha möjlighet att kunna uttrycka sig.

Otroligt fördel att kunna förmedla sig med sitt modersmål.

Vilken av låtarna är dig allra närmast?
– Oj, så svårt! Måste nog dock säga 'Kontraktet' som vi även släppte som singel i februari. Det var nog den låten som startade hela föreställningen. När den kom till förstod jag att detta skulle bli något annat ...

Något annat än vad jag var van vid.

Nu blir det i alla fall en föreställning till den 6:e april, på Biokafé Tellus i Stockholm. Är det mest för att fira att albumet släpps eller kommer du fortsätta turnera med föreställningen i några år till?
– Ja det blir kul! För min del så har resan med 'Göteborgsintervjuerna' bara börjat. Det är en livskamrat.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com