Johan Marenius Nordahl

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 14 november 2018

Idag har nya 'Jägarna' premiär på C More. Ett nytt kapitel kommet ur den klassiska filmen från 1996.
I serien spelar Johan Marenius Nordahl polisen Peter, brorson till Rolf Lassgårds Erik Bäckström.

'Jägarna' är tillbaka! Vad är din relation till filmerna? Första är ju något av en svensk klassiker ...
– Min relation är väldigt enkel, jag har sett ettan ett antal gånger när den rullat upp på tv-tablån, det är några av Sveriges bästa skådespelare i ensemblen och en väldigt bra thriller.

Tvåan tilltalar mig mer och är faktiskt en snäppet bättre thriller än originalet tycker jag.

När fick du reda på att det skulle bli en tv-serie av filmerna?
– Jag fick reda på det bara några dagar innan Anette Winblad, som castade serien, ringde mig. Det var mor-gonen efter jag tagit examen från scenskolan och jag hade knappt vaknat när telefonen ringde. Sen började en rolig och intensiv castingprocess med mycket fläng mellan Malmö och Stockholm.

Det är en lång, lång lista med var det var som lockade. Det var mitt första jobb efter skolan, det var en huv-udroll i en svensk tv-serie, flera förebilder i skådespelarensemblen och en gedigen chans att verkligen få pröva mitt arbete i praktiken och såklart få vara med om hela resan kring en tv-produktion.

Du spelar en polis i serien?
– Ja, precis! Peter Bäckström, han är son till Karin, spelad av Annika Nordin, och brorson till Erik, spelad av Rolf Lassgård. Han har pluggat på Polishögskolan i Stockholm och är nyligen tillbakaflyttad till sin he-mby uppe i norr för att göra sin aspirant. Han bor tillsammans med sin flickvän Liza, spelad av Caroline Johansson Kuhmunen, och de är stundande föräldrar, med allt vad det innebär.

Han har funnit sitt kall, polisyrket, och kämpar för att bevisa att han passar in där. Både inför sin farbror och för sin handledare, Richardsson, spelad av Johannes Bah-Kuhnke. Men även om han har funnit sitt kall som polis, så letar han fortfarande efter sig själv skulle jag säga.

Vem han är i relation till sina nära, till sin farbror ... men han är ung, ny och hungrig.

Precis som jag!

Träffade du några riktiga poliser inför rollen?
– Det blev en hel del olika förberedelser, framförallt en intensiv träning. Dagen efter jag fick rollen så påb-örjade jag en intensiv träningsperiod med lika maxat kostschema. Sex dagar i veckan under en månads tid tillsammans med personlig tränare och jag åt 4500 kalorier om dagen! Det var rätt kämpigt alltså ...

Sen träffade jag även Anders de la Motte, som är före detta polis, över en kaffe för att få svar på alla möjliga frågor och tillsammans prata om polisyrket utifrån min karaktär. Anders har också agerat lite konsult un-der inspelningarna för alla oss poliser och författarna. Sen åkte jag, regissören Jens Jonsson, Johannes och Anders till polisstationen i Boden för att träffa några poliser och få ta del av deras erfarenheter och tankar. Så klart även för att få se deras utrustning, men framförallt gå ner i källaren och till polisens skjutbana.

Att stå där nere med ett skarpladdat vapen i handen var en så sjuk känsla av makt blandat med förskräck-else. Bara det lilla gav väldigt mycket! Så när första inspelningsdagen kom hade jag mycket poliserfaren-heter i bagaget, Anders de la Motte på speed dial och var ungefär nio kilo muskler tyngre.

Vad känner du att Jens Jonsson gett till 'Jägarna' som ny regissör?
– All respekt till Kjell Sundvall ... men en fräschör, en uppdatering till 2018 och en gnutta humor. Jens är den perfekta regissören enligt mig. Inte bara för hans öga och känsla för skådespelaren utan mest för hans mänsklighet, humor och värme. Detta tillsammans med Rolfs värme satte verkligen tonen för allt och alla.

Det är ett fantastiskt team runt den här produktionen som jag har mycket att tacka för.

"En gnutta humor"?
– Bakom kameran absolut, det var ett så otroligt varmt och humoristiskt team. Humor är väl nyckeln till att skapa en gemenskap och en gemensam grund. Så absolut!

Och den humorn fick allt sippra ut i några scener, tack vare Jens.

Det är väl nåt man sett hos dig innan? En mer spexig sida som inte syns här just?
– Kul att det har gått fram! Komedi är något jag verkligen älskar, men jag har inte fått möjligheten att göra så mycket av det alls, varken framför kameran eller på scenen, inte ren komedi. Däremot känns det som om mer eller mindre allt jag gör har en gnutta humor i sig, även om det så bara är en nanodel.

Vad för slags skådis och regissör-relation föredrar du?
– Jag har fått möjlighet att jobba med ett par stycken nu här under året och alla har varit olika, stundtals väldigt olika. Det jag föredrar är när det är en regissör som går igång på mitt arbete såklart och att jag går igång på henoms. När jag märker att regissören genuint är intresserad av hur de här karaktärerna beter sig och var de kommer ifrån. Sen är det alltid gött med humor och när hen säger "Bra! Spik!"

Jag ska inte sticka under stolen med att jag mår bra av lite beröm. Det gör väl alla!

Du har kommit ur Teaterhögskolan i Malmö, som även fött skådespelare som Michael Nyqvist, Ewa Fröling, Joel Kinnaman och Johan Ulveson. Vad gav det akademiska tillvägagångssättet tror du?
– Allt. På något sätt. Jag har alltid haft en kärlek till teatern och skådespeleriet, men har aldrig haft en met-od eller ett riktigt tillvägagångssätt, utan jag har bara gjort. Det scenskolan gav mig är en metod och ett fu-ndament. En grund att stå på och förlita mig på. Sen såklart att få möjligheten att vässa alla mina sidor och få kasta mig ut. Att få göra fel och pröva på så många olika stilar. Att hitta och slipa på skådespelaren Johan Marenius Nordahl. Även den dörr in i branschen som öppnas.

Att få komma in och bli välkomnad och att få känna sig lite pretentiös och viktig också såklart!

Men det är stora namn du nämner och både Michael Nyqvist och Johan Ulveson är stora förebilder, men min största förebild som skådespelare är och kommer alltid att vara Gösta Ekman.

Han är en så mångsidig kultursjäl som gav allt och lite till för att hitta det där allmänmänskliga. Det kändes som om han hade förstått livet och dess dråpligheter och kunde med bravur förmedla det i sina roller.

När förstod du att det var skådespelare du skulle bli?
– Både min syster och min bror har stått på scen när de var unga, jag var ju mycket yngre då och såg såklart upp till dem bägge. Så när jag satt i publiken och såg de så ville jag inget hellre än att göra precis det där. Stå på scen och njuta. Så jag minns ingen specifik stund, mer än att skådespelare har alltid varit mitt mål.

Jag skäms nästan för att säga det, men jag har alltid sett det som en självklarhet att det är det jag ska bli. Även om jag vacklat och letat andra vägar många gånger. Det är det här jag brinner för och vill.

För mig är nog den viljan helt enkelt medfödd.

Du gör mycket teater, kanske mer så än filmroller? Är du i ditt esse på scen?
– Oj, jag vet inte var jag är i mitt esse, njuter bara av att få jobba. Att varva, att göra både teater och film. Men om vi nu ska prata om att vara i sitt esse så är det nog när jag får göra det jag älskar och det är att få jobba med just film och teater. Sen kan det gå i perioder vad jag föredrar, men jag vill bara få jobba för att få utvecklas. Men jag är så otroligt glad över att jag under mitt första år ute från scenskolan fått göra båda.

Är det inte en omställning mellan att jobba på scen och framför en kamera?
– Omställning skulle jag inte vilja kalla det. Det är samma grund. Men arbetssättet skiljer sig ganska mark-ant, framförallt då hur jag närmar mig en karaktär. På scen skapar jag karaktären väldigt mycket under re-petitionsprocessen, men framförallt i stötandet och blötandet med mina medspelare. På film blir det en hel del skapande på kammaren, i samtal med regissören och givetvis medspelarna.

Sen föds karaktären när kameran slås på och jag sätts i en situation med eller utan medspelare. På scen får jag pröva, pröva, pröva tills jag hittar en riktning. Men på film har jag bara ett fåtal gånger på mig.

En fördel på scen måste vara just att du kan pröva olika sätt att handla och har mycket eget styre i det. Hur kan du känna efter att ha testat att göra en filmscen på olika sätt, och kanske själv känna att det blev väldigt bra, men att det ändå i slutändan är regissören som väljer vilken tagning det blir?
– Jobbig fråga ... för så är det ju. Ibland måste saker och ting klippas ner eller bort för att det inte gynnar historien eller att det helt enkelt är överflödigt. Jag har sett 'Jägarna' i ett stadie då hela serien var färdigk-lippt, och märkte att vissa bitar är nerklippta vilket jag såklart tycker är tråkigt när det kommer till mitt arbete. Men jag förstår också varför, de har sex gånger 44 minuter och de hinner inte berätta allt.

Då skulle det snarare bli sex långfilmer. Det är något jag som skådespelare måste luttras i och får lära mig att min makt inte sträcker sig så långt. Det finns andra talanger som ska jobba och få göra sitt.

Finns det nån slags roll du skulle vilja se mer av i Sverige?
– Stora, starka, stygga kvinnor, flickor, tjejer och damer. Det finns så många historier och karaktärer som inte får ta plats, det är verkligen dags nu. I enormt mycket större utsträckning än vad vi kunnat se hittills. Och inte bara i remakes av filmer med snubbar i huvudrollerna, utan nya historier. Själviskt tänkt så vill jag göra karaktärer som inte är en reproduktion av hur det sett ut eller ser ut.

Jag vill göra moderna människor som är mångsidiga.

Karaktärer som inte definieras av hur många eller vilka kromosomer den har.

På scen har du i år spelat både Jonatan i 'Bröderna Lejonhjärta' och Birk i 'Ronja Rövardotter'?
– Jag har älskat den här våren! Att få jobba med Astrid Lindgrens fantastiska ord och dessa två mäktiga uppsättningar, båda i regi av Ronny Danielsson, har varit en sån ynnest. Ronja sattes upp för tredje gången på Kulturhuset Stadsteatern och vad jag vet sparades den för att kunna tas upp igen, men när eller om jag ens får frågan då är inget jag vet. Däremot 'Bröderna Lejonhjärta' kommer vi att sätta upp på Västerbotte-nsteatern igen sommaren 2019. Då blir det ett återbesök till Nangijala med mina fantastiska kollegor.

Du är också aktuell i en annan tv-serie med premär 2019 och du kan, i alla fall här, också höras i en ny Netflix-serie som "går" nu? Vad kan du berätta om dessa serierna i dagsläget?
– Nu ska jag vara sådär fånig och säga att jag inte kan prata om det, allt kring tv-serien är väldigt hemligt. Det jag kan säga är att det är en fin roll där jag får leka och njuta med fantastiska kollegor! Den serien är fa-ktiskt färdiginspelad för min del. Jag har sadlat om från polis i 'Jägarna' till kock och jobbar numera på före detta Djurgårdskällaren i 'Vår tid är nu', säsong tre! Men mer än så får jag dessvärre inte säga om honom eller den nya säsongen. Premiär nästa höst, 2019, så först får jag gotta mig i säsong 2 från tv-soffan!

Men det har varit en otroligt fin produktion att vara en del av alltså, jag har älskat varje sekund. Enormt varma och fina kollegor framför kameran, skarpa och härliga regissörer och ett otroligt team.

Är bara så oerhört tacksam för att få vara en del av den världen. 

Netflix-serien då?
– Netflix-serien pratar jag gärna om! Netflix-serien hade premiär den 21:e september, 'Hilda'. En tecknad familjeserie som baseras på en serie böcker av Luke Pearson, där jag helt enkelt gör den svenska rösten till några av karaktärerna. Framförallt en liten alv ni kommer få se mycket av.

Idag ska vi framförallt se dig som polis i 'Jägarna'. Varför tror du "polisfilm" blivit så stort här?
– Jag har dumt nog inte tänkt på det där, men tror nog att det mörka och mystiska är väldigt lockande.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com