Joe & The Anchor

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 2 november 2016

Vi möter det Malmö-baserade bandet Joe & The Anchors frontman Joakim Rosenlund för ett samtal om att aldrig ge upp hoppet, dramatiska tonårstider och sannolikt allt om som går att veta om deras nya album.

Sisådär två år efter debuten. Hur känns det då nu att albumet 'King of Sins' äntligen släpps?
– Det känns spännande och kul, men samtidigt läskigt. 'King Of Sins' är resultatet av över två års arbete och att den släpps inom loppet av en vecka är nästan lite svårt att greppa. Den är lite som ett barn vi har fostrat och fått se växa upp, men som nu ska klara sig själv ute i världen. Det blir vemodigt, men man är samtidigt väldigt stolt som förälder. Och vi kunde verkligen inte varit stoltare över den här skivan!

Vad bjuder albumet på?
– Albumet bjuder på åtta stycken upptempo låtar, en pianoballad, och en experimentell låt där vi släppte alla förutsättningar för vad ett indierock-band borde låta som. Men 'Sin Against Sins' är den enda balladen på skivan medan övriga låtar är mer upptempo och är betydligt mer högljudda ... (skrattar)

Visar det sig på något sätt att ni faktiskt har hållit på med albumet ända sen starten?
– Det visar sig på lite olika sätt, bland annat produktionsmässigt. De första två singlarna som vi släppte, 'Keep Your Head Up High' och 'I'll Risk It' är inspelade på Varispeed Studios, vilket är en annan studio än Studio Möllan där övriga låtar är inspelade. För ett otränat öra är skillnaden inte så stor, men för ett tränat blir en del skillnader i ljudbilden ganska tydliga. Men vi valde att inte spela in dem låtarna på nytt eftersom detta var de två första låtarna vi spelade in någonsin och det betyder väldigt mycket för oss i bandet.

Vi ville liksom dela med oss av den äktheten och vi beslutade oss för att ha kvar originalen på skivan.

Inget annat?
– Jo, sen visar det väl sig även på så sätt att vi ändrat och utvecklat vårt sound över tiden. Vi har även med-lemmar som slutat och börjat under tiden som skivan spelats in. När vi hittat nya bandmedlemmar har det varit en process att hitta oss själva igen. Vi märkte att det inte var samma sak att spela de gamla låtarna eftersom våra tidigare medlemmar varit en så stor del av dem. Så vi fick börja om lite från scratch.

Vi jammade ihop och försökte skriva nya låtar. Jag hade säkert femtio låtidéer som vi testade, vred, och vände på. Den första låten som vi kände att verkligen klickade med den nya line-upen var 'Mind Reader'. 

Den blev lite vändningen för oss just för att den också kändes som något vi hade kunnat skriva med de tidigare bandmedlemmarna men samtidigt representerade den det nya bandet.  Efter den låten lossnade det och kändes som att soundet vi hade representerade oss bra som band igen.

Blev det aldrig tal om nån stund då ni tänkte att ni bara kan släppa ut singlar istället?
– Vi hamnade faktiskt lite vid ett vägskäl under förra året, där vi antingen kunde släppa det material vi hade som en EP, eller fullfölja vår vision om ett färdigt album.

Vi valde att kämpa vidare.

Alla låtar är dock inte nyskrivna men ni tycker att det finns en sammanhållning ändå?
– Vi brukar säga att det är lite av en tolkningsfråga. Men många av låtarna är skrivna redan under tonåren, en tid som för många kan vara rätt förvirrande. Det är mycket känslor, mycket kärlek, mycket hat och mycket tankar överlag som tonåring. Detta är något som kan vara rätt framträdande i många av låtarna om man lyssnar efter det och som vi tror kan hålla dem samman. Det är också mycket på gång rent musik-mässigt, med upptempo-trummor och riff som kan reflektera en tonårings beslutsamhet och energi och melankoliska gitarrmelodier som spelas över varandra, vilket kan jämföras med det förvirrade inre. 

Ett konkret budskap har vi nog inte, men vi gillar att få folk att känna igen sig, antingen genom låttexter eller med en viss känsla vi förmedlar genom en låt.

Den är dels en skildring av tonårstid generellt men också framförallt eran egen?
– Eftersom alla kan relatera till tonårstiden tror vi att plattan bäst representeras så, ja. Att tonårstiden är konstig och förvirrande för många men också att det alltid blir bättre. Det gäller ju bara att inte låta sig övervinnas av negativitet, sorg eller rädsla, utan istället vända det till sin fördel och göra någonting pos-itivt av det och att hålla huvudet högt. Låten 'Keep Your Head Up High' representerar exempelvis detta väldigt bra. En röd tråd är kanske att texterna är dragna från egna erfarenheter ...

Och ofta representerar det känslotillstånd som vi var i när låten skrevs.

Är alla med och skriver texterna?
– Processen är faktiskt förvånansvärt enkel för det mesta. I de allra flesta fall skriver jag en låt som jag spelar in en enkel demo av. Detta tar jag med till bandet och så jobbar vi vidare på låten tillsammans där alla medlemmar kan tillföra lite av sina egna musikaliska idéer i processen.

Sedan brukar låten få vila ett tag, tills jag hittar ett passande tema till en låttext.

Och då brukar det gå rätt snabbt att skriva klart texten.

Finns det några "grundpremisser" du utgår ifrån när du sätter dig ner och skriver?
– Att det ska vara lätt att ta till sig men ändå väldigt eget. Att det går från lugnt och stillsamt till vilt och intensivt. Vi drar inspiration från väldigt många olika håll. Allt från åttiotals, nittioltals och tvåtusentals-musik. Det är både indierock och brittpop, med ett sound som vi tycker är både ärligt och nytänkande.

Det ska också finnas framträdande sång, stämsång, och drivande gitarrer. Även dånande trummor och drömska synthar är kvaliteter som utmärker våran musik.

Är det viktigt att texterna liksom bottnar i vilka ni är i bandet?
– Det är egentligen inte jätteviktigt att texterna är "sanna". Men jag brukar hämta inspiration från verkl-iga livet. Både från mitt egna liv och från övriga medlemmar i bandet. På så sätt har alla i bandet haft lättare att relatera till texterna. Ofta skrivs texterna även utifrån att vi tänker på dem från ett tredje-personsperspektiv. Att det är en utomstående person som observerar huvudpersonerna i våra texter.

Så resultaten kan man väl ofta beskriva som påhittade historier som representerar verkliga händelser.

Stämmer det att Joe & The Anchor så att säga först bara var "Joe". Det var ditt soloprojekt?
– Jag startade projektet 2013 och släppte ett album i slutet av november samma år. Då var projektet fortf-arande akustiskt och allt som krävdes var min sång och en gitarr. Jag anmälde sig sen till musiktävlingen Emergenza och kände inför spelningen, som var på Babel, att jag behövde fler uppe på scen med mig

Så jag kontaktade Viktor Edsjö och Robin Zhang som var mina vänner sen tidigare om att vara kompband. Tillsammans vann vi den första deltävlingen och insåg snabbt att detta projektet var något vi alla kunde satsa på. Sedan dess har bandet bara utvecklats. Som jag sa tidigare så har vi haft våra förhinder, men i slutändan har det stärkt oss som band.

Hur ser ankar-konstellationen ut nu?
– Bandet består nu av mig som är ledsångare, basist, text- och låtskrivare samt Viktor Edsjö på trummor och körsång, Robin Zhang som ledgitarrist, Ruben Sonesson på gitarr och körsång, Rasmus Olander som gitarrist och sist men inte minst Alice Hernqvist på synth och hon är även körsångerska.

Varför är det här det bästa Joe & The Anchor världen fått hittills?
–  För att vi gått igenom så pass mycket tillsammans. I ur och skur har vi stått vid varandras sida och vi har aldrig gett upp hoppet utan fortsatt kämpa för det vi älskar och brinner för.

Dessutom har vi alla samma passion för bandet och musiken och därför blir dynamiken mellan oss väldigt bra. Bandet och musiken betyder allt. Det finns inget vi hellre gör!

Något jag tänkt på är att ni lutar mer åt pop nu än innan ... då det var lite rockigare?
– Vi har ett ganska brett sound med en mångsidig bakgrund och vi tror att det reflekteras i de låtar vi har släppt och inte minst de låtar som finns på skivan. Rocken finns där också! Ni kommer inte behöva sakna den på skivan. Men förut var vi mer åt de akustiska och folkiga hållet och nu är vi en blandning av indie-rock och indie-pop. Vi har de slagkraftiga och typiskt indiepoppiga refrängerna, som är lätta att komma ihåg, men sen har vi också de skitiga gitarrerna, de höga skriken och de maxade trummor.

Allt det som är lite mer åt det indie-rockiga hållet. Vi spelar indierock-pop helt enkelt.

På EP:n som kom tidigare i år jämfördes ni med Radiohead och The National. Känns det bra?
– Självklart är det alltid roligt och överväldigande att jämföras med storheter som dem. De är fantastiska musiker och väldigt inspirerande ... även om vi själva kan tycka att det finns stora skillnader mellan oss.

Men som sagt har vi stor respekt för båda banden och är bara glada att folk ser likheter.

Föredrar du att skriva på nya låtar eller att vara ute på scen och spela inför publik?
– Båda! Det beror helt på var man befinner sig som band. Just nu befinner vi oss i slutspurten av en mycket lång resa med skivsläpp, singelsläpp och releasespelning. Det är mycket som ska förberedas inför detta och då har vi inte mycket tid över åt skapandet utan lägger stor fokus på att repa och att vara så bra som möjligt inför giget. Sen när det lugnar ner sig och vi får mer tid åt att repa annat än låtarna som är med på setlisten så kan vi vara "i oss själva" hur länge som helst.

Mina föräldrar har en stuga längre upp i landet, mitt i skogen, som vi brukar få låna ibland och då åker vi upp till den och skriver ny musik tillsammans och njuter av stillheten.

Det är verkligen något speciellt med det.

Du glömde musikvideo-inspelning! Hur var det att filma 'Sin Against Sins' videon?
– Med den musikvideon ville vi berätta hur det kan kännas att vara instängd i sin egen kropp. Många människor i dagens samhälle lever utan att våga visa vem de verkligen är och de två dansarna i videon representerar en persons relation till sig själv och hur svårt det kan vara att bryta sig fri.

Det är först i slutet av låten som mannen i musikvideon lyckas komma ifrån sina rädslor och börjar dansa, börjar uttrycka sina känslor, och börjar visa vem han verkligen är.

Blir det någon dans imorrn när ni släppper albumet?
– Den 5:e november blir det releasefest för att fira. Vår första spelning som Joe & The Anchor gjordes på Babel så vi tänkte att det också passar bra att fira släppet av vår första fulllängdsplatta på samma scen. Så vi intar Babels stora scen för en helkväll av livemusik och rymdtematiska upplevelser när vi firar denna milstolpe. Albumet kommer finnas tillgänglig att köpa i fysisk form och vi har förberett vår bästa show hittills. Allt för att göra den här kvällen riktigt speciell.

Med oss har vi Royal Prospect, ett grymt popband, och Rob Love, en grym DJ, som spelar innan oss.

Blir det några fler spelningar efter kvällen på Babel?
– Nej, vi har lagt allt krut på releasspelningen där. Malmö är fullt av bra spelställen och det är därför Malmö är en så bra stad för upcoming artister. Men måste vi välja så väljer vi Babel. Stället där allting började för oss. Det är ett så stort event i sig så vi har fått förbereda oss så grymt mycket. Efteråt känner vi att vi vill vill andas ut lite och luta oss tillbaka och bara njuta av att första albumet är släppt. Men utan att säga för mycket kommer det dock garanterat dyka upp ett par riktigt coola spelningar innan årets slut!

Har ni något drömgig?
– Wembley Stadium, fullsatt, utan att vi tvingat dit någon ... (skrattar)

Vilket har varit den drömmigaste spelningen så här långt?
– Spelningen på INmusic Festival i Kroatien i somras är utan tvekan den mest drömmiga spelningen vi nå-gonsin haft. Vi fick speltid samtidigt som The Kooks körde på den stora scenen och trodde det var kört. För vem skulle vilja se ett oss istället för dom? Men vi vände det till vår fördel, marknadsförde oss som galn-ingar på plats dagen innan och när det väl va dags möttes vi av en publik på säkert mellan femhundra och tusen personer. Det var helt sjukt mäktigt och kanske en av de största ögonblicken för oss som band.

Då kände man verkligen att detta var något vi kunde vänja oss vid.

Vi får hoppas att albumet kommer göra marknadsföringen åt er efter släppet på fredag ...
– Vi hoppas bara att alla kommer att gillar den! (skrattar) Vi har slitit och kämpat så mycket för detta och är tacksamma för alla som vill dela detta med oss, helt enkelt. Utan vår publik hade vi inte tagit oss dit vi är idag och jag vill även passa på att säga ett par av visdomens ord innan vi slutar:

"Ge aldrig upp!"

Sociala medier:

Intervjuade av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com