Joe & The Anchor

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 2 november 2016

Det har varit dramatiska tonårstider för Joe & The Anchor. Bandets grundare Joakim Rosenlund lät sig aldrig övervinnas av negativitet under den förvirrande tiden som istället blivit till deras debutalbum.

Så ja, så här två år efter debuten. Hur känns det till slut att 'King of Sins' äntligen släpps?
– Det känns spännande och kul, men samtidigt läskigt. 'King Of Sins' är resultatet av över två års arbete och att albumet släpps inom loppet av en vecka är nästan lite svårt att greppa. Den är lite som ett barn vi har fostrat och fått se växa upp, men som nu ska klara sig själv ute i världen. Det blir vemodigt. Men man är samtidigt väldigt stolt som förälder. Och vi kunde verkligen inte varit stoltare över den här skivan.

Vad kommer albumet bjuda på?
– Albumet bjuder på åtta stycken upptempo låtar! En pianoballad och en experimentell låt där vi släppte alla förutsättningar för vad ett indierock-band egentligen borde låta som. Men 'Sin Against Sins' är den enda balladen på skivan medan övriga låtar är mer upptempo och är betydligt mer högljudda! (skrattar)

Visar det sig på nått sätt att ni faktiskt har hållit på med det här albumet sen starten?
– Det visar sig nog på lite olika sätt, bland annat produktionsmässigt. De första två singlarna som vi släppt-e... 'Keep Your Head Up High' och 'I'll Risk It' är inspelade på Varispeed Studios, vilket är en annan studio än Studio Möllan där de övriga låtarna är inspelade. För ett otränat öra är skillnaden inte så stor, men för ett tränat blir en del skillnader i ljudbilden ganska tydliga. Men vi valde ändå att inte spela in dom låtarna på nytt eftersom detta var de två första låtarna vi spelade in någonsin.

Och det betyder väldigt mycket för oss i bandet.

Vi ville liksom dela med oss av den äktheten och vi beslutade oss för att ha kvar originalen på skivan.

Något annat?
– Jo, det visar sen väl sig även på så sätt att vi ändrat och utvecklat vårt sound över tiden. Vi har även med-lemmar som slutat och börjat under tiden som skivan spelats in, när vi hittat nya bandmedlemmar har det varit en process att hitta oss själva igen. Vi märkte att det inte var samma sak att spela de gamla låtarna eftersom våra tidigare medlemmar varit en så stor del av dom. Så vi fick börja om lite från scratch.

Vi jammade ihop och försökte skriva nya låtar. Jag hade säkert femtio låtidéer som vi testade, vred och vände på. Den första låten som vi kände att verkligen klickade med den nya line-upen var 'Mind Reader'. 

Den blev lite vändningen för oss just för att den också kändes som något vi hade kunnat skriva med de tidigare bandmedlemmarna, men samtidigt representerade den det nya bandet.

Efter den låten lossnade det och kändes som att soundet vi hade representerade oss bra som band igen.

Blev det aldrig nån stund då ni bara tänkte att istället släppa ut allt som singlar?
– Vi hamnade faktiskt lite vid ett vägskäl under förra året, där vi antingen kunde släppa det material vi hade som en EP-skiva, eller fullfölja vår vision om ett färdigt album. Vi valde att kämpa vidare.

Blev nån slags kontinuitet trots att alla låtar inte är nyskrivna?
– Vi brukar säga att det är lite av en tolkningsfråga. Men många av låtarna är skrivna redan under tonåren, en tid som för många kan vara rätt förvirrande. Det är mycket känslor, mycket kärlek, mycket hat och my-cket tankar överlag som tonåring. Detta är något som kan vara rätt framträdande i många av låtarna om man lyssnar efter det och som vi tror kan hålla dem samman. Det är också mycket på gång rent musikmäss-igt, med upptempo-trummor och riff som kan reflektera en tonårings beslutsamhet och energi och melank-oliska gitarrmelodier som spelas över varandra, vilket kan jämföras med det förvirrade inre. 

Ett konkret budskap har vi nog inte, men vi gillar att få folk att känna igen sig.

Antingen genom låttexter eller med en viss känsla vi förmedlar genom en låt.

Så den är dels en skildring av tonårstid generellt men också eran egen?
– Eftersom alla kan relatera till tonårstiden tror vi att plattan bäst representeras så, ja. Att tonårstiden är konstig och förvirrande för många men också att det alltid blir bättre. Det gäller ju bara att inte låta sig öv-ervinnas av negativitet, sorg och rädsla, utan att istället vända det till sin fördel och göra någonting pos-itivt av det och att hålla huvudet högt. Låten 'Keep Your Head Up High' representerar exempelvis detta väldigt bra. Men en röd tråd är kanske att texterna är dragna från egna erfarenheter ...

Och ofta representerar de känslotillstånd som vi var i när låten skrevs.

Är alla med och skriver texterna?
– Processen är faktiskt förvånansvärt enkel för det mesta. I de allra flesta fall är det jag som skriver en låt som jag sen spelar in en enkel demo av. Detta tar jag med till bandet och så jobbar vi vidare på låten tillsammans där alla medlemmar kan tillföra lite av sina egna musikaliska idéer i processen.

Sedan brukar låten få vila ett tag, tills jag hittar ett passande tema till en låttext.

Och då brukar det gå rätt snabbt att skriva klart texten.

Vad utgår textskrivandet från?
– Att det ska vara lätt att ta till sig men ändå väldigt eget. Att det ska gå från lugnt och stillsamt till vilt och intensivt. Vi drar inspiration från väldigt många olika håll. Allt från åttio-, nittio- och tvåtusentalsmusik. Det är både indierock och brittpop, men med ett sound vi tycker är både ärligt och nytänkande. Det ska oc-kså finnas framträdande sång, stämsång, och drivande gitarrer.

Även dånande trummor och drömska synthar är kvaliteter som utmärker våran musik.

Det är egentligen inte jätteviktigt att texterna är "sanna". Men jag brukar hämta inspiration från verkliga livet. Både från mitt egna liv och från övriga medlemmar i bandet. På så sätt har alla i bandet haft lättare att relatera till texterna. Ofta skrivs texterna även utifrån att vi tänker på dem från ett tredjepersons-perspektiv. Att det är en utomstående person som observerar huvudpersonerna i våra texter.

Så resultaten kan man väl ofta beskriva som påhittade historier som representerar verkliga händelser.

Joe & The Anchor var först bara Joe? Det var ditt soloprojekt?
– Jag startade projektet 2013 och släppte ett album i slutet av november samma år, då var projektet fortf-arande akustiskt och allt som krävdes var min sång och en gitarr. Jag anmälde mig sedan till musiktävlin-gen Emergenza som var på Babel och kände inför spelningen att jag behövde fler uppe på scen med mig. Så jag kontaktade Viktor Edsjö och Robin Zhang som var mina vänner sen tidigare om att vara kompband.

Tillsammans vann vi den första deltävlingen och insåg snabbt att detta projektet var något vi alla kunde satsa på, sedan dess har bandet bara utvecklats. Och som jag sa tidigare så har vi haft våra förhinder, men i slutändan har det stärkt oss som band. Bandet består nu av mig som är ledsångare, basist och låtskrivare och Viktor Edsjö på trummor och körsång, Robin Zhang som ledgitarrist, Ruben Sonesson på gitarr och körsång, Rasmus Olander som gitarrist och sist, men inte minst, Alice Hernqvist.

Hon spelar synth och är även körsångerska.

Vi gått igenom så pass mycket tillsammans nu. I ur och skur har vi stått vid varandras sida och vi har aldrig gett upp hoppet utan har fortsatt kämpa för det vi älskar och brinner för. Dessutom har vi alla samma passion för bandet och musiken och därför blir dynamiken mellan oss väldigt bra.

Bandet och musiken betyder allt. Det finns inget vi hellre gör!

Ni lutar mer åt pop nu än i början? Då var det lite rockigare?
– Vi har ett ganska brett sound med en mångsidig bakgrund och vi tror att det reflekteras i de låtar vi har släppt och inte minst de låtar som finns på skivan, rocken finns där också. Ni kommer inte behöva sakna den på skivan! Men förut var vi mer åt de akustiska och folkiga hållet och nu är vi en blandning av indie-rock och indie-pop. Vi har de slagkraftiga och typiskt indiepoppiga refrängerna, som är lätta att komma ihåg, men sen har vi också de skitiga gitarrerna, de höga skriken och de maxade trummor.

Allt det som är lite mer åt det indie-rockiga hållet, vi spelar väl indierockpop helt enkelt.

Ni har bland annat jämförts med Radiohead och The National. Känns bra?
– Självklart är det alltid roligt och överväldigande att jämföras med storheter som dom. De är fantastiska musiker och väldigt inspirerande. Även om vi själva kan tycka att det finns stora skillnader mellan oss.

Men som sagt har vi stor respekt för båda banden och är bara glada att folk ser likheter.

Vad föredrar du mest av att skriva på låtar och att vara ute och spela inför publik?
– Båda! Det beror helt på var man befinner sig som band. Just nu befinner vi oss i slutspurten av en mycket lång resa med skivsläpp, singelsläpp och releasespelning. Det är mycket som ska förberedas inför detta och då har vi inte mycket tid över åt skapandet utan lägger stort fokus på att repa och att vara så bra som möjl-igt inför giget. Sen när det lugnar ner sig och vi får mer tid åt att repa annat än låtarna som är med på set-listen så kan vi "vara i oss själva" hur länge som helst. Mina föräldrar har en stuga längre upp i landet, mitt ute i skogen, som vi brukar få låna ibland och då åker vi upp till den och skriver ny musik tillsammans.

Och njuter av stillheten. Det är verkligen något speciellt med det.

För att inte glömma musikvideoinspelning! Hur tänkte ni med 'Sin Against Sins' videon?
– Med den musikvideon ville vi berätta hur det kan kännas att vara instängd i sin egen kropp. Många män-niskor i dagens samhälle lever utan att våga visa vem de verkligen är och de två dansarna i videon represe-nterar en persons relation till sig själv och hur svårt det kan vara att bryta sig fri. Det är först i slutet av låten som mannen i musikvideon lyckas komma ifrån sina rädslor och börjar dansa.

Han börjar uttrycka sina känslor och börjar visa vem han verkligen är.

Blir det nån dans imorrn när ni släppper albumet?
– Den 5:e november blir det releasefest på Babel för att fira. Vår första spelning som Joe & The Anchor gjo-rdes på Babel så vi tänkte att det också passar bra att fira släppet av vår första fulllängdsplatta på samma scen. Så vi intar Babels stora scen för en helkväll av livemusik och rymdtematiska upplevelser när vi firar denna milstolpe. Albumet kommer finnas tillgänglig att köpa i fysisk form och vi har förberett vår bästa show hittills. Allt för att göra den här kvällen riktigt speciell.

Med oss har vi Royal Prospect, ett grymt popband och Rob Love, en grym DJ, som spelar innan oss.

Blir det mer chanser att se er efter det här?
– Nej, vi har lagt allt krut på releasspelningen. Malmö är fullt av bra spelställen och det är därför Malmö är en så bra stad för up-and-coming artister, men måste vi välja så väljer vi alltid Babel, stället där allting bö-rjade för oss. Det här är ett så stort event i sig så vi har fått förbereda oss så grymt mycket. Efteråt känner vi att vi vill andas ut lite och luta oss tillbaka och bara njuta av att första albumet är släppt. Men utan att säga för mycket kommer det dock garanterat dyka upp ett par riktigt coola spelningar innan årets slut ...

Har du något drömgig?
– Wembley Stadium, fullsatt, utan att vi behövt tvinga dit någon ... (skrattar)

Vilken har varit den drömmigaste spelningen så här långt?
– Spelningen på INmusic Festival i Kroatien i somras, den är utan tvekan den mest drömmiga spelningen vi någonsin haft. Vi fick speltid samtidigt som The Kooks körde på den stora scenen och trodde det var kört. För vem skulle vilja se oss istället för dom? Men vi vände det till vår fördel, marknadsförde oss som galn-ingar på plats dagen innan och när det väl var dags möttes vi av en publik på säkert mellan femhundra och tusen personer. Det var helt sjukt mäktigt och kanske en av de största ögonblicken för oss som band.

Då kände man verkligen att detta var något vi kunde vänja oss vid.

Vi får väl hoppas att albumet kommer göra PR-arbetet åt er i fortsättningen ...
– Vi hoppas att alla kommer att gillar albumet! (skrattar) Vi har slitit och kämpat så mycket för detta och är bara så tacksamma för alla som vill dela det här med oss, helt enkelt. Utan vår publik hade vi inte tagit oss dit vi är idag så jag vill även passa på att säga ett par av visdomens ord innan vi slutar!

Ge aldrig upp!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com