Jessie J.D Rovinelli

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 27 augusti 2018

Tyska åttiotalsnovellen 'So Schön' blir New York-saga på film. Och med Beyonces 'Lemonade' på resumen kan man nog ta Jessie Jeffrey Dunn Rovinelli på orden när hon säger att den blir värd att vila ögonen på.

Kanske mest av allt ... du var faktiskt med och gjorde Beyoncés 'Lemonade' videor?
- Jag var bara färdigställande färgsättare, assistent och online-redaktör på dem. Jag kallades egentligen in under de sista dagarna, av Bill Kirstein, som har arbetat mycket med henne och som har regisserat några av hennes musikvideos, för att hjälpa till med att få allt att komma samman i slutskedet. Det var roligt och jag är stolt över att ha arbetat med det, men jag kan inte låtsas som att jag hade en stor kreativ inverkan på slutprodukten. Men Bills erfarenhet av att arbeta med stora stjärnor som Beyoncé och Justin Timberlake
gav mig ett bra perspektiv efter att vi jobbat tillsammans, trots våra ganska annorlunda åtaganden.

Bara hur han tänker kring att behandla stjärnorna som presterande konstnärer och inte bara som föremål som ska bli filmade och observerade. Det är viktigt att ge samma form av estetisk och kreativ betydelse till mina medarbetare i mina egna filmer som 'So Pretty' och 'Empathy'. Att ge dem samma kraft inom mediet.

Det ser fint ut på meritlistan oavsett. Annars är du väl egentligen mer känd för dokumentärfilmen 'Empathy' som det gick väldigt bra för på filmfestivaler för nått år sedan. Öppnade den några dörrar?
- Det skadar aldrig att vinna priser, och det är självfallet tillfredsställande att få lite instutitionellt erkän-nande, även om jag alltid är lite skeptisk över hur mycket vi investerar i sådana saker. Men det är förstås viktigt och förstås till stor hjälp. Jag är i stor skuld till Centre Nationale des Arts Plastiques i Frankrike. De gav 'Empathy' sitt första pris, som i sig ger finansiering till vår andra film. De har varit otroliga och deras tro på mina arbetsmetoder låter mig fortsätta gå ner längs den här vägen med det slags filmskapande som jag vill lyfta fram. Samtidigt måste jag erkänna att det som betydde allra mest för mig med 'Empathy' var den positiva responsen jag fick från sexarbetare. Jag kommer ihåg premiären och hur jag visste om att en vän, som är eskort, satt i publiken. Mitt hjärta slog så fort ... i skräck ... av att jag trodde att jag kanske fått allting fel. Det är så viktigt för mig att mina filmer resonerar med publiken som de handlar om.

Kanske till och med lika mycket eller om inte mer så än vad andra filmskapare ska tycka. Jag tycker det är viktigt att de grupper som involverat sig helt kan stå bakom en film innan den når ut till allmänheten.

Även om jag försöker öppna upp mina filmer för alla kan det vara en utmaning, rent formellt.

Så din nästa film 'So Pretty' blir alltså en amerikansk och fransk samproduktion?
- Ja, vi jobbar med Judith Lou Lévy på Les Films du Bal. Hon är jättebra och var instrumental för att se till att allt med CNAP kom till rätta. Hon har också producerat några filmer som varit mycket viktiga för mig.

Så det är spännande.

Filmen är också baserad på den tyska novellen 'So Schön' av Ronald M. Schernikau?
- Jag upptäckte novellen när jag besökte Thomas Love, som också skådespelar i 'So Pretty', i Berlin för någ-ra år sen. Han hade då varit med Markues, som också kommer vara med i filmen, och han hörde när Mark-ues läste ur den under en konstutställning, tror jag att det var. Thomas kunde inte förstå tyska så bra, men på något sätt visste han att den ändå skulle resonera med mig ... så jag köpte den på rent infall.

Är den ens översatt till engelska?
– Den är oöversatt, men vi hoppas att den här filmen kan göra en översättning möjlig, eftersom jag tycker den är anmärkningsvärt samtida i hur den relaterar till idéer om interpersonell stil och hållning till att vara politisk och att vara queer. På ett sätt är den här filmen mest ett sätt för mig att själv översätta den.

Och då på mitt sätt, till min egen tid, plats och kön.

Vad var det med den här novellen som resonerade med dig?
- Det var något i den lilla sammanfattningen av den som talade till mig, där den väldigt exakt beskriver hur någon står i en dörröppning, håller sig om handleden, dricker kaffe med ena handen och ändrar om håret med den andra. Det finns ett väldigt delikat samspel mellan dessa mycket små, men ändå väldigt tydliga gester, som säger något om hur människor kommunicerar med varandra. Politiken som finns i det slog mig och det påverkade mig och hur jag försöker vara i den här världen, det kan göra mig exalterad i mitt var-dagliga liv. Det är en bräcklig sak, men fortfarande politisk. Det var något med de här gesterna som fastn-ade hos mig och gav mig något att orientiera mig kring i mitt egna liv. Och i de flyktiga ögonblicken då jag försökte föreställa mig min andra film, var det något jag fortsatte återvända till.

Och igen, jag var rätt ledsen över att novellen inte blivit översatt och att mina vänner därav inte kunde läsa den. Så det här var mitt sätt att göra den tillgänglig för mina jämlikar.

Så för de som ännu inte läst den. Vad handlar den om?
- Novellen är oerhört enkel. Det är bara fyra homosexuella män i Västberlin på åttiotalet som dansar, pra-tar, organiserar sig, har ett litet romantiskt drama mellan två par, och en blir skadad under en protest. Allt löser sig i slutändan. Det är en ganska simpel historia, men just de små stunderna i den talar till mig.

Kommer filmen skilja sig mycket åt från novellen?
- Vi ändrar den lite, men egentligen inte vad gäller handlingen, utan mer hur vi närmar oss karaktärerna, där vi adderar fler färgade och transpersoner istället för alla vita cispersoner i novellen, vilket gör den mer till en historia om feminitet än om homosexualitet. Vi har även med den faktiska boken i filmen, där den kanske mest fungerar som en slags ikon, men fortfarande som en ikon vi måste kritisera eller ta isär.

Och självklart gör jag mina skådespelares andra uttryck närvarande, genom deras musik och konst.

Jag tänker nog framförallt på att novellen utspelar sig i Berlin och att du gissningsvis kommer att spela in filmen i New York. Kommer inte nutida New York forma om händelserna ganska mycket?
- Jo, min film har bara några få scener i Berlin, och är mestadels i New York. Vi filmar den bara som att det vore nu, i vår proto-fascistiska stund, med särdrag av sex, ras och könsfrågor i New York City. Jag är ingen historiker, jag kan inte säga så mycket om Berlin på åttiotalet, förutom vad som står i romanen och vad de människor som jag träffat och som bott där har berättat för mig när jag träffat dem.

För mig handlar den här filmen mer om hur den här historien reser över Atlanten, hur den informerar ögonblicket här och finns med oss i en ström av politik och queerfrågor, bland annat.

Inga likheter mellan åttiotalets Berlin och nutida New York annars?
– Det verkar finnas samma önskan att dansa, att bli något, och att föreställa sig någonting bättre.

Är det en lika viktig historia att berätta idag som då?
- Ja, så jag berättar den. Det skulle vara lätt att bara känna hopplöshet ... jag är helt klart i förtvivlan på många sätt redan, så det betyder faktiskt mycket att kunna hålla fast vid bokens underliggande mening som en "utopisk film". Schernikau skrev den både som ett novell-aktigt skådespel och som en vision av en utopi, med all skit som pågår här och nu. Och jag har verkligen hållit fast om den i mitt personliga liv allt-eftersom saker och ting tyckts falla isär. Det är svårt att göra, men jag försöker ta hans impuls på allvar, för att föreställa mig möjligheterna med en utopi här och nu, inte senare. Att det faktiskt kan göras.

Den här filmen försöker berätta hur och hur man kan göra det utan att ignorera alla fasor, i själva verket måste man engagera sig i hur vi ska kunna hantera dessa. Det är en övning som jag tvingar mig till att göra och jag tycker det är till hjälp. Jag hoppas att glädjen som kommit med det för mig syns även för andra.

Spelade novellen även någon roll för ditt egna könsbyte?
- Ja, på så sätt att det inte spelade någon roll för mig att karaktärerna i den inte var transkvinnor. Det är svårt att förklara, för jag är inte och har aldrig varit en homosexuell man, men en novell där feminitet var något som plockades upp, och var så glädjefullt, gav mig svängrum när så mycket av queer-samhället kräv-de att jag skulle börja hävda mig som kvinna på ett väldigt specifikt sätt för att få bli erkänd. På ett sätt, att huruvida jag var man eller inte inte spelade roll, gav mig mer utrymme att till slut inte vara man längre.

Och efter det var det lätt att inse att, ja, jag vill vara kvinna.

Jag är kvinna och jag gör filmer, så jag gör den här filmen. Den här filmen handlar också om att öppna upp det rummet, rummet där hur du ser ut och beter dig är betydligt viktigare än vilket kön du har.

Det är mitt hopp att filmen ska öppna dörren till fler tjejer som är som jag.

'Empathy' tog sig an en dokumentär-stil. Vilken berättarstil kommer denna filmen ha?
- Om 'Empathy' var en dokumentär som använde sig av fiktionens verktyg, så är det här någonting skön-litterärt som använder sig av det dokumentära. På många sätt liknar tillvägagångssätten och stilarna var-andra, vilket ger en hel del frihet för alla skådespelarna, då vi arbetar med en extremt rigorös kamera.

Frihet i strikta rörelser?
– Formen är extremt kontrollerad, men skådespelarna kommer att kunna definiera sina rörelser.

Ni filmar på super 16mm?
- Celluloid-film är underbart vackert, och den här filmen heter 'So Pretty', så det är väl det korta svaret om varför. Det har varit befriande att vara realistiskt om det faktum att, ja, jag vet vad skönhet är och jag tycker om och bryr mig om det, snarare än att bli insvept i nån slags intellektuell självkritik och hat om det, vilket jag brukade bli under en längre tid. Det finns naturligtvis många andra orsaker också ...

Men det här verkar vara det av störst vikt.

Kommer du fortsätta jobba med fotografen Bill Kirstein på den här filmen?
- Ja, Bill är helt oumbärlig för min process. Vi har utvecklat en särskild fotograferingsstil tillsammans, med super noggranna långa tagningar. Och vi ska ta det ännu längre med den här filmen. Stilen har ett väldigt distinkt utseende och just nu kan jag inte föreställa mig att arbeta med någon annan än honom, med hans otroliga känsla för klassisk skönhet, mildheten han har i sitt arbete, och hur beredd han var på att utveckla just den här stilen tillsammans med mig. Vi är i ständig kommunikation och vi driver varandra framåt.

Finns det andra regissörer som har influerat ditt eget arbete?
- Direkt influeras jag bara av regissörer vars arbete jag kanske inte gillar så mycket, men som ändå har något som jag respekterar. Det kan vara ett särskilt sätt att redigera, att rama in, eller hur de närmar sig sina ämnen, vad det än kan vara som jag ser och sedan "vill rädda".

Regissörer jag älskar är jag för överväldigad av för att verkligen försöka ta nån slags inspiration från.

Så låt oss prata lite om skådespelarna. Du rollsätter alltså alltid rollerna där du står?
- Mina skådespelare har alltid kommit ur gemenskapen ur vilken jag lever i, och jag håller det levande. I det här fallet är det människor som har format mitt eget förhållningssätt till kvinnlighet, estetik och politik som social handling. Så de perspektiven kommer arbetas in i filmen genom att bokstavligen inkludera dem.

De är alla otroliga och har drivit mitt tänkande framåt på så många sätt.

Och de är så snygga.

Det är alltid trevligt. Var är du nu i arbetet med filmen?
- Vi är för närvarande i förproduktion och kommer att börja filma i slutet av september.

Kommer den här filmen ta festivalvägen också?
- Jag hoppas verkligen det. Om allt går bra kommer filmen troligtvis komma ut under 2019. Ärligt talat är det viktigt för mig att den här filmen kommer ut så fort som möjligt eftersom den är så investerad i nuet.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com