Jesper Lindell

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 26 juni 2019

Vardagsdrömmar Jesper Lindell kan stå för. First Aid Kit-vännens album 'Everyday Dreams' är resultatet av ett långt och hårt arbete. Ett enträget slit för att skapa något eget och en kamp för kreativ frihet.

Den trettonåriga Jesper Lindell står inte och finstämt sjunger 'Chelsea Hotel' på Dramatens scen till-sammans med First Aid Kit, han spelar bas och sjunger i dalsländska hårdrocksband. Så vad hände?
– Jag tror att både tiden och platserna jag växte upp på var väldigt präglade av hårdrock. I Ludvika, där jag är född, och i Örebro, där jag sedan gick i musikskola, lyssnade och spelade många av mina jämnåriga just hårdrock. Det snackades knappast om americana eller soul eller nåt annat på någon av de platserna runt år 2006. Och fastän jag själv inte direkt hade med mig någon hårdrock hemifrån, och det inte heller var den typen av musik jag helst lyssnade på privat, fick man kompromissa. Ville man ha några bandmedlemmar alls, så var det hårdrock som gällde. Det viktigaste var ju att jag fick spela musik, det kvittade exakt vilken sorts musik det var. Men efter ett tag tröttnade jag väl på utsvänga byxor och långt hår, antar jag.

Nej, men ... man utvecklas, hittar tillbaka den musik man är uppvuxen med och som ligger närmast hjärtat. Man hittar nya förälskelser, och hittar också den sorts musik som passar ens egen låtskrivarröst bäst.

Fast ... nu är förstås håret långt igen, och bootcutjeansen åker väl snart på, de med.

Allting har format mig och den musik jag gör idag.

Ända sedan jag spelade musik för första gången har jag varit fast i det. Sedan dess har jag bara vetat att det är någonting jag måste hålla på med, och jag har aldrig tänkt tanken att bli något annat än musiker.

Björn Skifs och hovsångaren Jussi Björling åt sidan finns ju förstås en långgående kultur i Dalarna som bottnar i det utanförskap även rock, och även folkmusik, ofta kommer ur. Oavsett om det då är The Tallest Man on Earths omfamning av stillsamheten eller Mando Diaos protest emot den ...
– Jag tror att Dalarna har gett mig ett sökande. Att växa upp i en så liten stad som Ludvika, i en ganska avl-ägsen del av landet, och liksom se resten av världen långt därborta gjorde nog att jag ville söka efter något nytt, bättre och större. Det avspeglar sig i mitt artisteri, mitt låtskriveri och i min personlighet. Jag är lite rastlös och rotlös. Håller jag på med en sak för länge så tröttnar jag och vill göra något nytt.

Byta genre, lära mig spela ett nytt instrument, flytta, bara det tar mig någon annanstans.

Är det en lika sammanbinden scen som man, i alla fall som utomstående, får bilden av?
– Jag har aldrig riktigt varit en del av musikscenen i Dalarna. Jag flyttade härifrån när jag var sjutton, har bott i Örebro, Göteborg och Stockholm och har precis komma tillbaka, så jag vet faktiskt inte. Det jag kan säga är att vi skapat oss en väldigt intim och bra miljö i Ludvika just nu. Vi har precis byggt klart en egen studio där vi är ett gäng passionerade och duktiga musiker som kan arbeta och spela in precis när vi vill,

Och hur mycket vi vill! Som vårt eget Big Pink mitt ute i dalaskogarna.

Du är tillbaka i Dalarna nu?
– Ja, jag är tillbaka i Dalarna nu där jag har byggt upp en egen studio. 

Albumet är däremot inspelat på Lindbacka Sounds?
– Ja, Lindbacka Sounds ligger i Örebro, där jag spelade in elva av de tolv låtar som är på 'Everyday Dreams'.

Det är Zack Anderson som producerat. Densamme Zack Anderson som är med i Blue Pills, där en tru-mmis från ett av dina gamla band nu spelar. Var det så ni lärde känna varann och du hamnade där?
– Jag lärde känna Zack och alla i Blues Pills när jag bodde i Örebro och har hållit kontakten med dem efters-om min gamla trummis Andre Kvarnström spelar med dom. När jag hörde att de hade byggt en studio och att Zack var ledig så var det ett lätt val att bestämma sig för att spela in där. Zack är en av de bästa musike-rna jag vet. Och han la ner lika mycket tid och själ i den här skivan precis som jag.

Om man någonsin får chansen att jobba med honom bör man ta den!

Skivan hade inte varit densamma utan honom.

När började du arbeta på albumet?
– Det är svårt att svara på, för jag skriver låtar hela tiden och några av låtarna skrev jag ungefär samtidigt som vi gav ut EP:n 'Little Less Blue', andra kom till i studion under arbetet med skivan.

'Little Less Blue' spelade du ju in i First Aid Kits hemmastudio i Svedmyra, söder om Stockholm, för att fortsätta i det geografiska spåret. Det är ju inte alltid lätt att hitta rätt folk att jobba med. Det var även lite av en slump att du till sist satt i studion där ihop med Benkt, Sten, Klara och Johanna?
– Inför mitt första släpp hade jag problem med att hitta rätt producent och var ute på en förbandsturné till Bryan Ferry när Benkt och Sten fick höra mina demos. Jag blev så klart väldigt glad när jag fick höra att de var intresserade av att jobba med mig. Vi bestämde oss för att testa, och det funkade väldigt bra direkt. Jag tycker att Klara och Johanna är helt fantastiska musiker, så jag blev ju bara ännu gladare över att de också ville vara med och sjunga. Vi spelade in hemma hos Benkt och en dag så kom Klara och sjöng stämmor på
'Moving Slow', och en annan dag kom Johanna och sjöng stämmor på något annat.

För en artist som inte släppt någonting innan kändes det väldigt märkligt och mäktigt att höra deras röster på mina låtar. Jag är fortfarande väldigt tacksam över att de, alla fyra, ville jobba med mig.

Sen signade du med ett störe label. Men det fanns falska löften om att du skulle få göra vad du ville?
– Ja, redan från början trodde jag att vi var på det klara med att jag inte skulle vara artisten som spottade ur mig poppiga hitlåtar, utan att vi att skulle bygga upp något långvarigt. Jag skulle få skriva den musik jag ville, även om det inte var inom de genrer som kanske drar flest lyssningar på streamingtjänsterna idag.

Och få utrymme att vara kreativ och experimentell.

Men i slutändan var det bara jakten på hits och singlar som gällde. När man tror att man kan mäta kvalitet på musik, dessutom bara baserat på antalet lyssningar, så har man gått vilse. Och jag ville inte sitta och sk-riva låtar enbart för att göra några skivbolagschefer nöjda, så nu står jag på egna ben.

Det var efter det du skrev 'Stormy Waters'?
– Ja, jag hade kommit hem från ett möte med min dåvarande skivbolagschef, som hade sågat skivan. Jag kände mig som ett vrak, och då kom inspirationen till 'Stormy Waters' fram. Texten handlar inte om det mötet ordagrannt, men musiken och låtraderna föddes ur den uppgivenheten.

Skulle du säga att du är lite kompromisslös?
– När man gör något under eget namn behöver man absolut vara kompromisslös. Jag måste i slutändan få styra över vad mitt namn kopplas ihop med och vad jag vill stå för.

Jag vill ge ut musik som betyder någonting för mig, musik som jag tror på.

Om jag inte gör det, tror jag inte heller att den kommer betyda något för någon annan.

'Everyday Dreams' är nu americana, blues- och soulflörtande folkmusik, som man inte blir oberörd av. I skolan av Richard Swift och Blake Mills. Kanske tack vare låtskriveriet känns det eget, men det är inte historielöst utan du verkar hämta kraft ur vad som varit, samtidigt som det låter fräscht?
– Inspirationen har kommit från alla håll ... men i slutändan vill jag hitta något eget. Jag ville inte fastna i americanan och countryns värld, dit en del av mina tidigare grejer kanske lutat. Och eftersom jag alltid äl-skat soul så försökte jag få in mer inslag utav det. Likaså har jag lyssnat på en del experimentell sextiotals-musik, och just Richard Swift, som du nämner, gav mig idén att pröva att sjunga falsett på 'Momentary Love'. Jag har inte riktigt vågat mig på det förut, men någon gång ska vara den första. Jag tycker också det är roligt att spela 'Momentary Love' ... för då spelar jag piano som inte är mitt egentliga huvudinstrument.

Några spelningar på hemmaplan under sommaren?
– De färdiga spelningarna är Ludvika 100 år den 29:e juni och Amazonrocken i Vanbro den 2:e eller 3:e au-gusti. Har också en rad preliminärbokningar så bäst är att hålla ett öga på Facebooksidan.

Där kommer alla spelningar komma upp.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com