Jakob Samuel

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 24 september 2019

En epok nådde sitt slut när sångaren Jakob Samuel förra året tog beslutet att lägga ner The Poodles. Men likt en glamrockig Greta Thunberg har han rest sig ur askan och sjunger nu ut för klimatet.

Det var ju så tidigt som i mars vi fick 'Home' men det var också det första smakprovet från ditt kom-mande album, vad gjorde den låten rätt att öppna med, inte minst som den första efter The Poodles?
– 'Home' kändes representativ för vad som finns på albumet och var jag står idag musikaliskt, det är alltid svårt att välja singlar men den kändes som ett skönt första smakprov, och en viktig låt textmässigt. 
 
En text som kom ur ditt engagemang för miljön?
– Jag har så länge jag minns haft en stark koppling till naturen och ett engagemang för miljön, jag blev ve-getarian som sjuttonåring och hade min första Greenpeace-gala som artonåring, det har liksom alltid varit en naturlig del av mitt och min familjs liv. Den situation som vi har nu med konsumtion av tidigare aldrig skådat mått, utfiskning av haven, fullkomligt barrock köttkonsumtion, koldioxid och giftutsläpp som dire-kt följd av det måste vi få ett stopp, det finns helt enkelt inget alternativ och planet B. Vi måste få kontroll över dom miljöproblem som kommer i kölvattnet av vår västerländska, kapitalistiska, civilisationsmodell.
 
Så varför la ni ner The Poodles efter sisådär tio år?
– Det var ju mitt initiativ, även om jag tror att dom andra tänkt tanken ett tag, vi har jobbat hårt under tolv år och det har varit en fantastik och intensiv period i våra liv, jag är otroligt tacksam för den resan men nu är det dags att jobb med andra sammanhang och kollegor. Kul med förändring.

Du har ju redan innan det här släppt en soloplatta, visste du direkt att du ville gå solo igen?
– I och med att jag gick in 'Stjärnornas stjärna' produktionen ville jag också ha en aktuell låt från komman-de musikaliska äventyr. Jag har ju alltid skrivit väldigt mycket mer musik än vad som funnits utrymme för i The Poodles, både stilmässigt och behovsmässigt, så det kändes naturligt att gå ut med en soloplatta.

Livet är just nu en öppen bok med massa olika typer av gig, samarbeten och inspelningar. Men jag har ing-et emot att jobba i bandsituation igen, det kan vara en fantastiskt rolig och kreativ arbetssituation.

Denna låten, och jag har ju även hört den nästa, är inte jättelångt ifrån The Poodles melodiösa glam-hårdrock. Gillar man The Poodles gillar man det här. Är det den känslan och energin på hela skivan?
– Jag var ju sångare, låtskrivare och frontman i The Poodles så jag tror att man kommer, som du säger, kän-na sig hemma om man gillar The Poodles. Jag tycker den nya produktionen och låtarna har en ny, annorlu-nda, touch dock och det känns fräscht och superkul för mig. Nya plattan är episk och vackert melodiös.

Kraftfull och svinbra helt enkelt. Samarbetet med Samuel Waermö och Kaj Pousar har varit grymt kul. Pl-attan genomsyras av en fantastisk arbetsglädje, ett otroligt hantverksstolthet och en kärlek till bra låtar.

Stefan Glaumanns mixar är dessutom helt sanslösa.

Var är du i arbetet med albumet just nu?
– Mix och förhandling med olika skivbolag, spännande!

Nån låt du ser fram emot att folk ska få höra?
– Alla! Många spännande och annorlunda låtar ...

Är det fler texter som berör viktiga ämnen?
– Jag skriver generellt alltid texterna till dom låtar jag spelar in och lägger ner otroligt mycket möda, tid och kärlek på dom, så det är väldigt viktigt för mig. Andra singeln 'One Last Time' handlar om ett uppbrott i en relation som inte fungerar på avgörande plan, men där man fortfarande älskar varandra.

En bitterljuv historia.

Är det viktigare att låtarna betyder något nu än det kanske var innan?
– För mig har det fördjupats, förfinats och blivit roligare och roligare men frågar du ett fan kanske dom ty-cker annorlunda. Men allt som du tycker om, och gör mycket under en lång tid, blir du ju bra på.

Och texter har som sagt alltid varit viktiga för mig.

Jag kommer ju från en brokig musikaliska bakgrund och har aldrig känt mig särskilt genrebunden när jag skriver, så jag tror det har lyst igenom ganska mycket att jag gilla crossoversamarbeten.

Tänker på mina duetter med Malena Ernman. Viktoria Tolstoy, Peter Stormare, E-Type, med flera.

Jag växte upp med Supertramp, Billy Joel, Saga, Styx, Earth Wind & Fire, Bob Marley, Police, Bach, Beeth-oven och Mozart för att nämna några och det lämnar ju sina spår ...

Och du var bara tretton när du själv började med musiken?
– Mamma är en av Sveriges första kvinnliga dirigenter och startade Folkoperan i Stockholm 1976, det bör-jade som en liten friteater i en övergiven porrklubb men har ju nu blivit en institution och en av Stockhol-ms ledande teater och operascener. Min äldsta bror Jonas är klassisk sångare och skådespelare och min sto-ra idol och även den som fick mig att vilja bli sångare, men det var svårt som trettonårig kille, så det fick bli trummor ett par år. Mellanbrorsan Tobias är en grym trummis, också min stora idol, och den som fick mig att vilja spela trummor, han är även lärare på musikgymnasiet i Malmö.

Min lillebror Linus är regissör och ljusdesigner, småbröder är aldrig idoler för storebröder som barn ...

Men han är numera på samma piedestal som övriga bröder!

Det är inte det mest givna att en trummis till slut blir sångare och frontman. Hur tog du steget?
– Nej, men det är ju förhållandevis vanligt ändå, tänker på Phil Collins och Don Henley till exempel. Men det finns ju långt fler så klart. Jag har som sagt alltid velat sjunga och när jag lirade trummor så sjöng jag alltid överstämman i körpaketet så jag fick mycket övning i unga år. Sen gjorde jag några trevande inspeln-ingar med kompisar och vi upptäckte att det lät rätt okej, så jag jobbade på parallellt med trummorna.

Sen var det ju en del höjda ögonbryn när jag väl tog steget förstås.

Men jag spelar trummor ofta fortfarande i inspelningsammanhang.

På tal om idoler, hur var det att träffa Jon Lord?
– Det var som att träffa Gandalf. Första riktiga giget jag var på i tidiga tonåren, såg jag honom på scen med bandet Whitesnake när han i kunglig majestät inledde giget med att vräka hammondorgeln på hög kant och släppte ner den med ett öronbedövande dån, rockstjärnedrömmen hos en ung man fick där och då en sprin-gande start. Så det var med bultande hjärta och fjärilar i bröstet som vi började repet med 'Highway star', en dom låtar som kategoriserar som soundtrack till mitt liv.

Efter avslaget kände jag hur någon la handen på axeln och sa,
 
"Excuse me, I thought I heard some Ian Gillan screaming there, young sir"

"Thank you, I feel twenty years younger already"
 
The one and only Jon Lord, och efter det första mötet fick jag glädjen och äran att jobba med honom av och till under tre år fram till hans plötsliga och alldeles för tidiga död 2012.
 
Jag har haft förmånen och träffa många av mina hjältar genom åren men mötet med honom har nog påver-kat mig mest, förutom hans makalösa musikalitet och sätt att hantera sitt instrument så var hans vänliga uppmuntran och hans humor och värdiga stil otroligt inspirerande.

När har livet blivit som mest rock 'n' roll då?
– (Skrattar) ... Omöjligt att välja, men att spela 'Highway star' med Jon Lord med en full orkester på nittio-man i bland annat Prag, Wien och Warszawa får väl kategoriseras som ganska rock 'n roll.

Det är väldigt svårt att välja ut några få tillfällen men jag tyckte det var stort att spela i Japan, det är liks-om klassisk mark. Sen är dom stora internationella festivalerna alltid kul, ofta fantastiskt välordnade och mycket folk, till exempel Grasspop i Belgien, Wacken-festivalen i Tyskland och inte minst vår egen Swed-en rock. Vi har ju förutom Sverige,  haft ett flertal "strongholds" runt om ...

I synnerhet Tyskland, Spanien, Italien och Schweiz.

Sannolikt blir det fler tillfällen sen efter att albumet har hittat ut?
– Ja, det är absolut planen men jag kommer sannolikt inte hinna få ut fullt album i höst och få ihop band och produktion till dess, men snart nästa år är det tänkt.

Jag gör en massa andra livesamarbeten under hösten och vintern.

Själv är jag ingen pudelrockare men något vi i alla fall verkar ha gemensamt är en dragelse till havet och segling, dit även Sandro Cavazza platsar bland tidigare gäster. Blev det mycket segling i somras?
– I juni bodde jag på båten,  en Nauticat fyrtiotrea, och seglade Gotland runt en vecka.

Och sedan blev det semestersegling resterande delen av sommaren, i skärgården. Så mycket!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com