Jake Miller

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 22 mars 2019

Jake Miller, som myntade frasen "Drinkin about you", har efter två år i indiesvängen bestämt sig för att signa med ett stort skivbolag igen och singeln 'Nikes' är kanske början på ett nytt gladare kapitel.

Efter att både ha signat och lämnat större skivbolag innan. Vad fick dig att signa med ett igen?
– Det har funnits stunder där skivbolag velat ta all kreativ frihet ifrån mig. Men jag har varit med om till-räckligt i den här branschen nu för att veta vad jag vill ha. Jag har kommit till punkten där jag vet allt om musikbranschen, och om mig själv, och jag vet att jag är en bra artist och att de vet det också. Det är två år sedan sist, så jag visste att om jag någonsin skulle skriva på igen skulle det behöva vara ett perfekt avtal. För mig var det den mest bekväma förhandlingspositionen att vara i, och nu när jag är hos Sony Red, har de inget intresse av att begränsa min kreativa frihet alls. Det är helt annorlunda mot vad det var då.

De vill bara att jag ska låta dom veta när musiken är klar så hjälper de mig släppa den. Idag har jag hundra procent av de kreativa rättigheterna, så var det aldrig innan. Och ingen står bakom min axel nu och berät-tar för mig vad jag ska skriva om eller vilken sorts musik jag borde göra.

Vad gäller kreativ process gör jag allt. De älskar vad jag gör och de litar på mig.

Allt blir större och bättre nu. Allt ser ut att bli till det bättre.

Hur blev du signad med Warner Music första vändan?
– Det första erbjudandet var från Universal, de ringde och sa att de ville komma överens om något. Men jag signade aldrig med dom, jag hoppade det och väntade på det rätta tillfället, jag fick ett engångsavtal för mitt första album och det var därefter som jag skrev på ett avtal för fem album med Warner Music. Du vet, ibl-and får man tunnelseende och tror att folk är ens vänner när de inte är det ... och i musikbranschen finns det många falska vänner ... det är en riktigt ful sida av den här branschen som jag inte var beredd på.

Direkt när avtalet var påskrivet började de berätta för mig vad jag var tvungen att göra. När man är på ett bolag finns det bara ett mål, och det är att sälja deras produkt. Skivbolag har sin synvinkel, vilket är att de är de professionella och som vet vad som är bäst, och de bad mig egentligen sluta vara mig själv.

Så det har så klart varit både upp och ner.

Men jag har aldrig gett upp.

Du släppte däremot inte fem album med dem. Hur kom du ut ur det avtalet?
– Kontraktet var långt ifrån över, men vi kom inte överens med varandra. Jag gillade inte vad de ville att jag skulle vara och de tyckte inte om mig eftersom jag inte bara gjorde vad de bad om. 

Jag hyser inget agg emot dom, men att lämna dom var som att titta på en solnedgång.

Nu är du i alla fall med Sony och studion är hemma i sovrummet?
- (Skrattar) Jag bokstavligen somnar tre på morgonen, drömmer om musik och vaknar upp med nya melo-dier att sätta in i mina låtar. Mitt sovrum är där jag är mest bekväm, så för mig känns det självklart att min studio är i mitt sovrum. Jag gjorde om mitt sovrum till en studio! Saken är att du inte behöver så mycket mer, du behöver inte all den fina utrustningen eller affärsmötena. Men det är nog mer rättvist att säga att jag sover i min studio nu, jag har cirka tolv gitarrer som hänger där inne och har fått in ett piano med ...

Timmarna måste ändå gå åt även där inne?
–  Jag skriver, jobbar, där varje dag. Det finns alltid tid att jobba när man är hundra procent säker på att det inte är något man måste göra, utan något man vill göra. Jag har absolut mina bra och mina dåliga dagar men jag gör vad jag älskar. Jag sitter hela dagarna och gör musik och är bara glad över att få göra det jag älskar.

Hur kom det sig att du först började göra musik?
– Jag var antingen åtta eller nio, kanske tio, när jag började spela gitarr, något sånt. Pappa lärde mig det. Min familj har alltid hållit på med musik, pappa var med i ett band och mamma är en fantastisk sångerska. Hon brukade sjunga vid stora basket- och baseballmatcher, hon sjöng nationalsången. Så musiken fanns alltid där i min familj. Min egen kärlek till musiken började när såg N'Sync och Justin Timberlake, sättet han dansade och sjöng fångade mig och efter det blev jag besatt av att lära mig allt om det.

Men jag sjöng alltid bara för skojs skull. Inga av mina vänner gillade det, och jag var bara självsäker nog för att göra det på skämt. I högstadiet började jag spela in humoristiska låtar, och blev lite känd för det.

Helt plötsligt visste alla i skolan vem jag var och jag fick bra feedback som gav mig mycket självförtroende. Folk tyckte att jag var ganska begåvad och övertalade mig att göra en riktig låt och se vad det skulle bli.

Så jag skrev något som hade verklig mening för mig.

Och här är vi nu. Det blir inte ett tredje album riktigt än men en tredje EP ska i alla fall snart ut?
– En EP, sex låtar, jag gav den mitt allt. Men nu är jag bara fokuserad på att marknadsföra 'Nikes' och få ut den låten, men EP:n är väldigt cool, den har definitivt en mer mogen vibe än innan och jag tror den har nått för alla. Det är körsång på en av låtarna, mycket elgitarr, låten 'Wait For You' har ett ganska nittiotalsins-pirerat sound där jag försökt blanda olika delar av musik som Blink 182 med mer modern pop.

Jag tycker den är fantastisk och jag är helt klar med den ...

'Nikes' som är ute som singel nu är lite "gladare" än vad du gjort tidigare?
– Jag vill inte få folk att gråta! (skrattar) Jag vill påverka positivt med min musik. Det finns alltid anledni-ngar till att jag gör musiken jag gör, i slutändan kanske jag bara tar vad jag upplevt och får det att rimma, men jag skriver om känslorna jag har, och i de långsammare och ledsnare låtarna har jag bara varit sann mot mig själv och skrivit från hjärtat, men det är bara ett kapitel av mig. Jag gick då igenom ett uppbrott efter att jag precis hade avslutat ett åtta år långt förhållande ... så det här är kanske nästa kapitel.

Förhoppningsvis kommer låtarna fortsätta att bli ännu gladare!

Beatet i sig är kanske det bästa jag någonsin har gjort, trummorna har något "åttiotals" till sig.

Vad är det låten handlar om?
– Jag tittade in i garderoben och där stod en skolåda med ett par Exodus 2 ... löpskor för kvinnor ... och jag visste inte vad jag skulle göra med skorna. Jag visste inte om jag skulle ge tillbaka dom, bara slänga dom, eller kanske låta dem stå kvar där i garderoben och vänta och se om hon kanske skulle komma tillbaka.

Så jag skrev och producerade en låt om dom istället (skrattar)

Jag har bara varit kär en gång men jag menar ... kärlek handlar om att hantera såna här saker.

Nu försöker jag undvika bilden av hur du bara rör dig mellan sovrummet och din garderob och förs-öker hitta låtinspiration mellan din lägenhets fyra väggar. Musiken inspireras av mer än så?
- (Skrattar) Jag skriver bara om sakerna som är riktiga för mig, vad jag går igenom, och det är allt jag kan göra. Men jag tycker verkligen texterna är viktiga, även om de vanligtvis kommer till mig sist av allt, det kan ibland ta dagar om inte veckor, men det är för jag tycker det är den viktigaste delen.

För mig är det vad som avgör om en låt blir bra eller inte. Ett bra beat kan jag göra på en dag eller två, men om jag inte hittar den rätta låttexten till det kommer jag till slut kasta hela låten.

Vanligtvis kommer texterna till mig när jag bara sitter själv vid pianot i sovrummet och bara tar tiden att sitta ner och tänka ut vad jag kan skriva om. Vad är viktigt för mig där och då i den stunden?

Folk kommer märka om jag inte känner det jag skriver, för det är så de själva börjar känna.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com