Jade Pettyjohn

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 11 februari 2019

Nicole Kidman hyllas med all rätt världen över för sin insats i 'Destroyer'. Men Karyn Kusama-filmens egentliga genombrott är artonåriga Jade Pettyjohn, som nu även landat en roll i nya 'Deadwood'.

Du, jag måste gratulera dig till rollen som Caroline i den kommande 'Deadwood' filmen. Det är ju kn-appt att man kan tro på att den faktiskt händer efter alla dessa år sen originalserien var aktuell?
– Den var en helt otrolig upplevelse att spela in. Jag kunde känna vikten av vad vi gjorde medan vi spelade in, och jag är så glad att nu ha varit med och bidragit till en ny era av 'Deadwood'. Det är intressant, för jag är lite för ung för att ha varit med, men jag kom in i den här otroliga nostalgin ... inte bara med alla gamla fans, men bara att vara där tillsammans med alla de skådespelare som nu återvänder till sina roller som betytt så mycket för dem men som de inte fick slutföra eller har förkroppsligat på drygt ett decennium.

Det var intressant för mig att komma in där och vara den enda nykomlingen, där det gått år för de andra.

Serien har betytt så mycket för så många skådespelare och jag kunde känna av det där på plats. Det låg i luften och det fanns en intimitet som jag inte nödvändigtvis var del av, men det var vackert att få se den.

Var det tack vare 'Destroyer' du fick rollen?
– Det har bara gått ett halvår sen festivalpremiären av filmen, men ja, det har varit en liten åktur sen dess. Väldigt roligt har det varit, vi avslutade just 'Deadwood' och jag har precis även gjort en film med Kristen Stewart och Jack O' Connell. Jag är så tacksam och lycksam för att kanske ha fått lite mer möjligheter efter vi gjorde 'Destroyer'. Nu gör jag gärna både mer film och TV, så länge som jag får fortsätta träffa begåvade människor och berätta nya historier. Känner mig så redo för allt nu, det är så mycket jag vill vara och göra.

Så festivalpremiären var under sensommaren i fjol, men det är först nu som den har fått sin riktiga premiär med biodistribution över hela världen. Hur länge sen var det ni spelade in filmen nu?
–  Filmningen startade här i Los Angeles i slutet av 2017, så det är fortfarande ingen lång tid som gått. Det var en väldigt intensiv och linjär inspelning, vilket var en utmaning, men jag tror vi ändå lyckades hitta till en magi medan vi filmade som låg utanför planen, jag blev glatt överraskad av det.

Vad fick dig att vilja göra den?
– Jag menar, det är ju en superspännande thriller, ett noir-mysterium, som var frestande i sig. Men jag tänkte också mycket på dess underliggande budskap, som kändes superviktigt, med hela utforskningen av moder och dotter-relationen, som många kvinnor går igenom någon gång i sina liv. Jag tänkte nog att jag inte sett många filmer utforska det, och att det skulle vara en väldigt viktig historia att berätta. Det fanns så många färger i manuset, det var så vackert skrivet, jag visste nog direkt att det skulle bli en bra film.

Kunde se hela världen komma till liv när jag läste, och det säger verkligen något om hur bra det var.

Också att jag visste att jag skulle få jobba med en regissör som Karyn, att det skulle bli fantastiskt.

Som du säger är moder och dotter relationen mellan Shelby och Erin, du och Nicole Kidman, väldigt stark, levande och närvarande, ur er båda. Det är en ytterlig skildring, men också väldigt mänsklig ...
– Det är inte bara Nicoles karaktär eller min karaktär, utan jag tror att deras relation speglar sig i varje ka-raktär de möter, på ett sätt. Kärnan i deras relation är så universellt mellan mödrar och döttrar över hela världen. Det där ständiga bilden av att ha en visst förhållande med ens mamma eller till sin dotter, barnet som vill bli sedd, ha all kärlek och uppmärksamhet, och mamman som kanske inte alltid kan leva upp till det. Erik älskar Shelby precis som Shelby älskar sin mamma, men idoliseringen av de två rollerna, det finns så mycket hjärta och smärta där, att inte fullt kunna vara där för varandra på det sätt som de vill vara.

Det blir så mycket känslor man börjar trycka ner inom sig.

Så mycket tillit vi ger varandra.

Allt det brister ut i den här speciella skildringen.

Kan du relatera till dotterns sits?
– Jag menar, relationen de har är ju väldigt turbulent ... men jag tror nog även den bästa av moder och dot-ter relationer är otroligt komplicerade. Shelby har hela sitt liv tvivlat på att hennes mamma verkligen äls-kar henne, men en dotter vet sällan om vad ens mamma går igenom, ett barn är så skyddat från omvärlden. Allt Erin gjort ... varje litet uppror ... har ju varit ett rop efter hjälp och uppmärksamhet till Shelby.

Det tror jag många döttrar och mammor kan relatera till ...

Vi vill ju bara få höra att vi älskar varann? Så länge man vet det kan man leva ut sitt liv utan några kval.

Kunde du och Nicole sitta och prata mycket om det här tillsammans?
– Vi träffades för första gången när vi skulle göra en scen, men bara efter några timmar, i vad som kändes som ett ögonblick, fick hon mig att känna mig så säker, jag kände mig verkligen fri att skapa med henne. Nicole är ju mamma själv, och hon berättade om hur så mycket i hennes relation till sina barn representer-ades genom att bara vara i stillheten, i det tysta, det resonerade så mycket med mig, som något väldigt verkligt och betydelsefullt. Vi säger så mycket till varann bara med våra blickar, och saker som det ...

Jag tror många kvinnor kan känna igen sig i det. Visst, ibland sprudlar vi av frenetisk, galen energi, men ofta kommunicerar vi från en plats av ömsesidig stillhet och tystnad.

Nicole är fantastisk, hon inspirerade mig långt innan jag fick jobba med henne.

Att möta henne och jobba med henne och bara titta på henne medan hon förkroppsligade hennes karaktär så nära till sig själv var en sån otrolig upplevelse. Att prata med henne, och sedan upptäcka och utforska det här komplicerade moder och dotterförhållandet tillsammans, det var så tillfredsställande.

Hon Golden Globe-nominerades ju för sin prestation. Lärde du dig något mer av henne?
– Många av våra samtal tycker jag verkligen var till stor hjälp, jag lärde mig så mycket av henne om vad det innebär att vara skådespelerska. Det kanske största jag fick med mig av henne var nog just det här med att vara dedikerad till sanningen, det är där ur man hittar riktiga stunder i sin karaktärsutveckling, att så att säga förkroppsliga allt man är, varje litet lager, och sluta in det i personen man spelar.

Det är så vi når ut med alla våra känslor, någonting sanningsenligt.

Men del av den processen är att jag inte kan se henne som "Nicole Kidman" ... det kan inte vara jag och Nic-ole när vi jobbar ... det måste vara Erin och Shelby ... då måste vi vara engagerade i karaktärerna.

Hur var det att ta regi av Karyn Kusama?
– Vi har henne att tacka för atmosfären under filmningen. Hon öppnade upp ett rum för oss att skapa till-sammans, det kändes bara som vi var en grupp konstnärer som kommit samman, och det var hon som skapade den mentaliteten där vi alla hade lika mycket rätt att vara passionerade.

Hon kommunicerade med alla och hade stort förtroende för oss alla.

Jag tror att man måste låta det växa därifrån. Karyn visste att hon inte bara kan vara i sin värld.

Är det den typen av regissör och skådis-relation du alltid vill komma åt?
– Helt klart! Jag vill verkligen ha någon där som jobbar hårt för att göra det till en gruppansträngning, att skådespelare, manusförfattare och besättning jobbar tillsammans på ett givande och kreativt sätt. Men ib-land gillar jag även att ha en regissör som utmanar mig, det kan även vara fantastiskt med regissörer som sätter sina egna krumelurer på ens arbete ... men jag tror verkligen att man lär sig mycket tillsammans.

Mycket av film och berättande handlar om mänsklig representation så om regissören försöker se filmen ge-nom andras ögon, istället för att bara vara i sin egen värld, kan vi ge och ta av varandras energier.

Hur brukar du komma in i karaktär?
– Det första jag gör är att läsa manuset om och om igen, jag försöker hitta fram till vem min karaktär är. Sedan har jag ett sätt där jag brukar memorera allt jag ska säga och försöker framföra allt det med så många olika personligheter, accenter och ursprung som jag kan komma på. Bara för att jag ska undvika den enkla vägen och kunna se karaktären på så många olika sätt som möjligt. Jag tror verkligen representation är su-perviktigt, min absoluta favoritsak med att "komma in i karaktär" är att komma in i rätt huvudutrymme.

Att se olika karaktärer och tänka ut hur olika människor kan vara ...

Tycker du om att provspela?
– Jag brukade bli ganska nervös innan en provspelning, men jag har nog defintivt alltid gillat den delen av det. Det är ju i sin natur nervkittlande och vad gäller nervositet finns det nog inte en enda skådespelare på den här planeten som inte varit nervös nån gång, men jag tänker att jag bara måste fokusera på jobbet. Jag har inget att säga till om om vad de ska tycka om mig, men jag kan ta chanser och göra egna val.

Jag började också väldigt ung, och jag tror barn är lite mer tjockhudade rent allmänt, så är nog lättare för mig som startade när jag var yngre för att idag förstå och vänja mig med avslagen man får. Men jag förstår frågan, det är definitivt en svår situation, men för mig är det inte den svåraste delen med jobbet.

Hur kom det sig att du började så ung?
– Jag är ju från Los Angeles, så det fanns väl så närvarande. Jag var ungefär fyra år när jag insåg vad skåde-spelare gör och det kändes som något självklart. Jag blev inspirerad av Brie Larson, Emma Stone, Leonardo DiCaprio, Tom Hanks och Meryl Streep ... jag förälskade mig i att börja spela olika karaktärer och härma olika dialekter. Jag insåg nog ganska tidigt att skådespelande var en lek och det tyckte jag var fantastiskt.

(Skrattar) Jag fick min första agent när jag var sju ...

Stödde dina föräldrar dig i det?
– Jag hade tjatat sönder mina föräldrar i ungefär tre år redan, så det var ingen nyhet för dom att jag ville bli skådespelerska ... jag hade nog berättat om läget för mina föräldrar varje dag sen jag var tre! (skrattar) De tyckte väl inte om det i början, men efter att de väl låtit mig göra det var de väldigt stödjande.

Det är ändå intressant då de väl själva är artister?
– Min mamma är fotograf och min pappa är musiker ... min mormor dansade även på Broadway när hon var ung ... och vi har många familjevänner som är agenter, så ja, jag antar att de redan var familjära.

Att nu ha gjort den övergången från barnskådespelare till en erfaren och flerfaldigt aktuell skådesp-elare, vad skulle ditt råd vara till andra, oavsett om de börjar vid sju eller inte, för att göra det rätt?
- Det är en fantastiskt intressant bransch att försöka ta sig in i ... och jag var bara en sjuårig liten tjej som inte kunde låta bli att göra det och ställa alldeles för många frågor till alla som hade oturen att få jobba med mig (skrattar) Skådespelande har alltid varit det jag velat göra, och om så inte var fallet hade jag nog inte gjort det, jag tror man måste älska det. Nu har jag skådespelat i elva år ... och jag fortsätter inspireras och förändras ... men jag kommer alltid bara tillbaka till att det är något jag älskar att göra.

Mitt råd skulle nog bara vara att ha kul! Älskar man det som jag blir det värt det i slutändan. Men man ska veta när man börjar att man måste vara redo att jobba hårt för att sig fram.

Men har man kul, älskar att göra det, så kommer rollerna komma till dig.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com