J.R. Bookwalter

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 3 maj 2019

Året är 1989 när J.R. Bookwalter regisserar numer kultförklarade VHS-rullen 'Robot Ninja'. Med 3.7 i IMDB rating blickar vi tillbaka på filmen som senare inspirerat verk som 'Kick-Ass' och 'Super'.

Din första film var, i alla fall enligt undertecknad, den underskattade skräckpärlan 'The Dead Next Door'. Som producerades av Sam Raimi. Hur fick du regissera en Sam Raimi-film det första du gör?
– Ganska slumpartat! Efter att ha insett att Akron i Ohio bara var en kort fyratimmars bilresa från Detr-oit i Michigan och att Raimi planerade en uppföljare till 'The Evil Dead' tog jag mig dit för bli intervjuad för jobbet som produktionsassistent. När Sam sett några av de Super-8mm kortfilmer som jag gjort verk-ade han mer intresserad av att uppmuntra mig till att göra min egen långfilm. Innan jag åkte tillbaka igen sa han de magiska orden ... "Om du kommer igång med något, låt mig veta så kanske jag kan producera".

På vägen hem kom jag upp med den grundläggande handlingen för vad som skulle bli 'The Dead Next Door'. De kommande veckorna skrev jag klart ett första utkast av manuset och ett investeringsförslag, och till min förvåning var Sam intresserad. Det var verkligen surrealistiskt, och det ledde till att jag blev Sams första försök till att att bli en stötpelare i filmindustrin, "mogulship" som Bruce Campbell uttryckte det.

(Skrattar)

På många sätt skämde 'The Dead Next Door' bort mig ... aldrig igen skulle jag ha lyxen av tid, supporten av så många människor eller, för den delen, en lika friflytande budget från en så generös producent.

Det var en unik upplevelse i min så kallade karriär.

Det här var dels under uppkomsten av VHS-marknaden, hemmafilm, som gav nya möjligheter till filmskapare över hela världen, avseende distribution och att få sina filmer sedda av väldigt många?
– Min enda ånger med 'The Dead Next Door' är att den tog så lång tid att göra ... fyra långa år, och det skulle bli ännu ett år eller så innan filmen släpptes. Vi hann på ett sätta missa tåget vad gäller direkt till video-boomen, och sommaren 1990 när VHS-releasen till slut kom ut hade hungern efter den här genren av låg-budgetfilmer börjat sina, så ekonomisk framgång fanns inte på kartan. Trots detta lyckades filmen uppnå viss, om än blygsam, uppmärksamhet, kanske främst på grund av de bisarra omständigheterna den blev till.

Var du den som direkt började spela in på video istället för film?
– Nej, alla mina kortfilmer spelades in på Super 8mm, jag var helt och hållet en filmkille när jag började. När jag närmade mig Sam med 'The Dead Next Door' var tanken att spela in på VHS-video, då min fars granne hade all den utrustningen lättillgänglig. Jag såg en videofilmad film som hette 'Blood Cult' som precis haft en framgångsrik release, som jag såg som ett bevis på att det kunde göras. Med förhoppningen om att få upp kvalitén ytterligare gjorde vi en dags provfilmningar på en U-Matic 3/4 tums video, men ingen blev egen-tligen nöjda med resultaten vi såg, så Sam och jag bestämde oss för att spela in på Super 8mm film.

Ett format vi båda kände oss bekväma med.

Men några år senare blev det att jag filmade en rad långfilmer på video, mest på grund av ren desperation eftersom jag inte kunde få finansiering för någonting annat. Först på Super-VHS, senare på Mini-DV, DV-Cam, och till sist HDCAM, som var för den sista långfilmen jag regisserade. Jag var rätt snabb med att om-famna video, för det var ändå bättre än att inte kunna göra några filmer alls.

Men de mesta av de filmerna jag gjorde var för hyran.

'Ozone' var den enda jag gjorde helt för mig själv som ett passionsprojekt ...

Som jag tycker är den som blev så mycket bättre än de andra.

Den sista filmen du regisserade var 'Mega Scorpions' 2003?
– För att vara ärlig förväntar jag mig aldrig att återvända till regissörsstolen igen. Den trista verkligheten är att mina filmer inte tjänar in några pengar, så ingen är galen nog att vilja finansiera dem. Då det begav sig under den gamla goda videotiden hade jag råd att inte vänta på finansiering och bara göra filmerna, men nu har jag en familj att stödja, ett bolån, ett lån att betala av på bilen och barn att mata.

Det finns inte tillräckligt med pengar i dessa filmer för att fortsätta göra dom. Och för mig kan det inte ba-ra vara en deltidssak ... antingen gör jag det helt eller inte alls! Jag har en hel hög av ofärdiga manus som alltid kittlar lite på hjärnans baksida ... under de rätta omständigheterna antar jag att jag kan uppmuntras att damma av dom och göra något där, men ekonomin i filmindustrin är bara för dålig nu.

Om du inte gör något för Netflix, Hulu eller Amazon, eller redan är förankrad hos en Hollywoodstudio, så är du ganska illa ute. Det görs mer filmer idag än nånsin, men tyvärr verkar ingen se dom.

Du var väldigt ung när du först började gilla film?
– Jag hade turen att växa upp under sjuttio- och åttiotalet, en tid då det fanns genrenischer för allt. Vi ha-de kvälls-tv program som fokuserade på skräck och de visade fantastiska filmer som 'Equinox', 'Silent Run-ning' och 'The Little Girl Who Lived Down the Lane'. Sen på helgen kunde man titta på 'Godzilla' eller kla-ssiska Universal Pictures monsterfilmer, och det var repriser av 'Dark Shadows' på tv varje dag. Naturlig-tvis även tidningar som Famous Monsters, som blev en slags önskelista för mig att leta efter nya saker att titta på. Det skadade heller inte att jag blev elva år gammal sommaren som 'Star Wars' kom ut.

Så jag var på precis rätt ställe vid precis rätt tid för att bli ett fan av science fiction.

Men det var när jag såg bilder från 'Dawn of the Dead' i det första numret av Fangoria Magazine som jag istället började bli besatt av skräck och splatterfilmer ... (skrattar)

Du listas även på rolllistan i 'Day of the Dead'?
– Precis när jag slutat gymnasiet anslöt jag mig till studier vid The Art Institute of Pittsburgh och försökte därigenom få ett jobb i besättningen för 'Day of the Dead'. Det fungerade inte eftersom det skulle störa mi-tt klassschema, men de föreslog att jag skulle komma ut och vara zombiestatist istället. Min rumskamrat och jag cyklade iväg till Beaver Falls och fick vara två av gastarna som kommer för att äta Steele, som spel-as av Gary Klar, efter att han har begått självmord. Det var jättekul bara att vara i samma rum som George Romero, det var en ovärderlig upplevelse som var bra att ha när jag året efter gjorde min egen zombiefilm.

Du skulle sen bilda Tempe Entertainment, så väl som att jobba mycket för Full Moon Pictures, med den gemensamma nämnaren i fokuset på lågbudgetfilm. Vari ligger utmaningen med en liten budget?
– Som jag sa innan, 'The Dead Next Door' skämde verkligen bort mig tidigt ... att få spendera så mycket tid på att göra sin första film, bara för att sen behöva vända om helt och göra film under en bråkdel av den tid-en. Det var en fruktansvärd insikt att endast Hollywood-filmer med stor budget har lyxen av tid och pen-gar, alla andra måste ta itu med konstant stress kring att aldrig ha tillräckligt, och att få offra saker bara för att få nånting gjort, speciellt i de fall när man ska regissera en film som redan finns i släppschemat.

Jag brände ut mig själv av att göra det för Full Moon, som till slut var det som gjorde att jag lämnade film-skapande helt. Jag började aldrig i den här branschen för att göra filmer på det sättet, så jag tänkte om att jag inte kan göra det på rätt sätt, så kanske det är bättre att jag inte gör det alls (skrattar)

Egentligen ska vi inte prata om 'The Dead Next Door' utan 'Robot Ninja' som nu släppts på Blu-Ray. Jag är inte säker på att jag skulle säga att den är underskattad. Det må vara den här som fått något av en kultstatus på sig, men det är väl mest för att den är "Så dålig att den nästan blir underhållande"?
– Den filmens fans har tjatat på mig i flera år om att släppa den på DVD eller göra en uppföljare ... (skrattar)
Olyckligtvis slaktades den filmen under efterproduktionen, så pass illa att jag förkastade den under många år och började skämta om den i några av mina senare filmer. Men jag kände alltid behovet av att gå tillbaka och fixa dess problem, jag kände att det potentiellt fanns en bättre film där, som inte syntes under röran.

Problemet var att 'Robot Ninja' filmades på 16mm film, men ingen visste var de ursprungliga A/B-negativ-en var, utan bara kopian av filmen. Negativen var verkligen nyckeln för att kunna gå tillbaka och "fixa" fil-men, om det alls var möjligt. I början av 2017 hittade den verkställande producenten David DeCoteau neg-ativen, och det var verkligen vad som satte hjulen i rörelse i att gå tillbaka och göra klart filmen som tänkt, och med 2K-restaurering och 5.1 surround ljud. Till min förvåning ser och låter filmen bättre nu.

Det är nästan som att det är en annan film.

Visst, den har fortfarande många brister i manuset, regin, kameraarbetet och redigeringen ... men jag har visat den för andra som inte gillat den första versionen, och deras åsikt om den har förändrats avsevärt.

Finns det "aldrig sett" bonusmaterial med?
– Helt säkert, det finns säkert hundratals stillbilder, nästan tio timmar av Video 8-bakom kulisserna mat-erial, och timmar av skådespelar- och besättningsintervjuer, som vi filmade för filmen då. Från allt det sa-mmanställde jag en fyrtioåttaminuters bonusfilm som heter 'Robot Ninja: Unmasked!' som dokumenterar filmens historia ur både besättningen, skådespelarnas och fansens perspektiv ... min röst inkluderas inte, så alla säger bara som det är, vilket är ganska fascinerande. Det finns också en tjugoenminuters grej där jag detaljerat går in på restaureringsprocessen, intervjuer med cameo-skådespelarna Linnea Quigley och Burt Ward, fyra kommentarspår, tre utländska dubbade ljudspår på tyska, italienska och castiliansk spanska.

VHS-versionen av filmen från 1989 är med, som nu har återförenats med den ursprungliga stereo mixen för första gången nånsin. Den här utgåvan har kommit ur ren kärlek ...

Jag tror fansen av filmen verkligen kommer gilla den, men hoppas att folk som inte gillade vad de såg första gången nu också kommer hitta någonting i filmen som de kan uppskatta.

I 'Robot Ninja' är det en vetenskapsman som hjälper en serietidningskonstnär att bli till den super-hjälte han tidigare fantiserat om i sina serier. Så långt allt väl. Antagonisterna sticker däremot ut en del, det är inte bara brottsliga gäng, utan ganska specifikt ett gäng av våldtäktsmän. På något sätt ta-lar det väl ganska mycket om just VHS-eran med lågbudgetproduktioner. Var det för att sticka ut?
– Nåväl, brottslingarna i 'Robot Ninja' var inte bara våldtäktsmän, de var även småtjuvar! (skrattar) Jag som växte upp och har fortsatt bo i förortsmiljöer hela mitt liv har sett min andel av förlorare, uttråkade ungar som inte har något bättre för sig, så istället försöker de göra alla andra lika olyckliga. Idén var nog att ge Robot Ninja en motståndare som han ändå hade en viss rimlig chans att vinna över.

Om antagonisten hade varit en allsmäktig superskurk tror jag att det skulle ha varit mindre trovärdigt.

Våran "hjälte" var bara en serietidningskonstnär, så jag ville sätta honom i en situation där han åtminstone hade en chans att lyckas ... och sedan dra mattan ut under honom (skrattar)

Batman nämns bland annat i filmen. Vad var din egen relation till serier?
– Jag var ett enormt fan av serietidningar när jag växte upp, mestadels Marvel-serier som 'Dr. Strange', 'Fantastic Four', 'Captain America', 'Hulken', 'Spider-Man' och 'Howard the Duck' ... men också 'Batman', 'Green Lantern' och andra DC-hjältar. Tim Burtons 'Batman' kom ut strax efter 'Robot Ninja' spelades in i juni 1989, så det var en stor återuppkomst för såna saker runt den tiden, vilket nog är varför min egen fan-dom tog sig in så mycket i den här filmen (skrattar) Artister som Frank Miller hade då gjort en mörkare ta-gning på superhjältar, som hade mer attityd, vid den tiden, med serier som 'The Dark Knight Returns' så den trenden hade också stor inverkan på min film. Tyvärr gjorde nog den mörka tonen i 'Robot Ninja' bara att många människor tappade intresset ... jag kommer ihåg när jag satt i biosalongen när 'Teenage Mutant Ninja Turtles' släpptes i början av 1990 och realiseringen slog mig ... borde nog gått med en ljusare ton!

Var kom idén ifrån?
– Titeln i sig var det David DeCoteau, den verkställande producenten, som kom på. Och jag är ganska säker på att han hoppades att jag skulle gå ut och filma en bokstavlig översättning av den titeln. Jag var först ga-nska avtänd på det namnet, men jag hade just avslutat 'The Dead Next Door' och jag var angelägen om att börja på min andra film. Så jag sa ja och försökte göra det bästa av det. Men jag visste från början att jag inte ville göra en film om en robot som är en ninja ... eller en om en ninja som är en robot.

Så jag drog inspiration ur min kärlek till serietidningar och hämndfilmer istället.

Det är verkligen en udda kombination, och det i kombination med den låga budgeten, bristen på tid, och dåligt ljud och bild gjorde den sålunda inte till en särskilt lätt film att svälja 1989! (skrattar)

Var spelade ni in?
– Bortsett från scenerna i serieförlag-mogulens kontor med Burt Ward, Linnea Quigley och Scott Spiegel, som spelades in i Hollywood, gjordes resten i min hemstad i Akron, Ohio. De flesta av platserna är mina ga-mla uppväxtmiljöer ... shoppingcentret och Video World-butiken, restaurangen efter titelscenen är var jag brukade spela 'Pac-Man' i timme efter timme, och vi spelade in mycket i min mammas trädgård, där jag ti-digare spelat in mina första kortfilmer. Resten gjordes i en närliggande trädgård.

Föräldrarna till konstnären David Lange tillät oss spela in vid deras hus, och skroten längs med samma gata i filmen ligger faktiskt bara ett stenkast från Dr. Bow's hus i 'The Dead Next Door'.

Det finns några nyare superhjältefilmer som kan ses som andliga efterträdare till din film, som James Gunns 'Super', som senare gick och gjorde de lite snällare 'Guardians of the Galaxy' filmerna åt Mar-vel. Vad tycker du om nutidens superhjältefilmer och hur de kanske blivit lite strömlinjeformade?
– Ett antal personer har nämnt 'Super' och även 'Kick-Ass' för mig under årens lopp ... jag har inte sett nå-gon av dom än, men jag tror idén om vanliga människor som försöker bli superhjältar var ett koncept för bra för att man inte skulle börja närma sig det igen, till slut. Vad gäller moderna serietidningsfilmer älskar jag dom faktiskt, de tar mig tillbaka till min barndom, och vad som är så bra är att jag nu kan ta med mig min tioåriga son och uppleva dom tillsammans med han. Med det sagt, det känns som att de kanske tar det lite för långt nu ... det ska bli intressant att se vad som händer när våra favorithjältar börjar spelas av and-ra skådespelare, eller hur lite mindre populära karaktärer kommer göra ifrån sig på topplistorna.

Jag tror R-åldersmärkta filmer som 'Deadpool' hjälper till med att hålla en fin balans, men det är inte allt som måste målas med en "vuxen" målarborste ... det är filmer baserade på serietidningar trots allt.

Som ursprungligen är gjorda för barn (skrattar)

Tror du att det skulle vara möjligt att göra en ny 'Robot Ninja' i dessa tider?
– Visst, jag tror det finns potential i att göra mer av det här konceptet, om inte bara att göra en remake ra-kt av och åtgärda alla brister i handlingen. Speciellt nu som filmer som 'Avengers: Infinity War' har visat publiken att superhjältar även kan misslyckas ganska spektakulärt ... jag var före min tid för trettio år sen.

I den typen av tänkande i alla fall (skrattar)

Med streaming finns det ändå en ny tid som liknar VHS-marknaden ifrån åttio- och nittiotalet, som ger filmskapare fler möjligheter att ses, och igen göra filmer som inte måste locka biobesökare. Vad tror du om den här tiden vi gått in i nu? Särskilt sett till att Hollywood idag mest är superhjältar?
– När jag var yngre kunde jag drömma om någonting som "video on demand" är idag ... att kunna se nästan vilken film som helst närhelst du vill det! Tyvärr kommer portvaktarna alltid gynna de stora filmbolagen, eftersom det är där pengarna finns. När det begav sig i videobutikerna kunde de tacka nej till din film för att "det inte fanns tillräckligt med hyllutrumme" för att ta in B-filmerna ... nu har vi obegränsat med ut-rymme på servrar, men streamingtjänster är fortfarande selektiva om vad deras kunder får se.

Det är så många filmer som görs, och det är lättare än någonsin att få dom distribuerade, men majoriteten faller bara in i ett svart hål ... de hittar aldrig sin publik och glöms bort.

Crowdfunding är mestadels ett skämt, de enda projekten som verkligen finansieras är de saker som görs av människor som inte behöver gå den vägen till att börja med, som 'Super Troopers 2'. Det är ganska ledsamt, hur jag under videodagarna i början av nittiotalet längtade efter den teknologi vi har nu.

Men nu finns den, och så finns det ingen mening att använda den ...

För det finns absolut inga pengar att tjäna i den här branschen så länge man är självständig (skrattar)

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com