Jörgen Thorsson

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 19 januari 2017

Intervjun möter mångfacetterade Jörgen Thorsson i ett samtal om sin väg till teaterscenen, rollen i den bioaktuella succéfilmen 'Måste Gitt' och musikintresset som lett till hela fem album.

Mest av allt skådespelare, men också musiker med flera album i ryggen. Vad gör du inte?
– (Skrattar) Massa saker jag inte gör ... eller borde göra. Men försöker främst göra det jag är intresserad av att göra. Egentligen så tar teatern upp mesta av min tid, sen en tid mest på Stadsteatern i Stockholm. Men resten av tiden tar rastlösheten vid och då försöker jag hoppa på film eller TV som dyker upp, eller skriva och spela musik. Om jag måste va' ledig från teatern då, så försöker jag vara det.

Hur väljer du ut vilka projekt du vill lägga tiden på?
– Ibland kan det vara lite kaos, för jag vill ofta göra allt, men zoomar man ut så fattar man att det som ska göras måste ju bli så bra som möjligt. Då har man helt enkelt inte tid med allt. Sen går resten på lust. Alltså grejen är ju att det sällan är roligt på det sättet. Jag menar, jobb är ju prestation oftast, och då är det viktigt att vara förberedd och se till att det funkar. Men ibland kommer stunder av ... "fan va värt det var".

Som nu när biofilmen 'Måste Gitt' går så bra. Eller att albumet 'Fan Livet' faktiskt ska komma ut.

Och livet är förhoppningsvis långt. Så det man inte hinner nu, gör man sen ...

Upptäckte du skådespelandet eller musiken först?
– Jag är en produkt av kommunala musikskolan. Herregud, att vi bonnungar där ute i dalsländska obygden också minsann skulle spela instrument, och jag fick en trumpet i handen. Och så var jag ganska snabb med att knäcka koden på den så höll jag på med en tramporgel vi hade hemma. Älskade när man kunde sätta ton-er i system och det faktiskt blev sånger, ju. På mellanstadiet så började jag spela på de årliga små uppsättni-ngarna i skolan. Och där var dragningen ännu större. Att få spela en roll, leva sig in i nåt annat och att få folk att skratta. Det blev ett knark. En dröm.

Dessvärre inga teatergrupper där jag kommer ifrån, utan det blev först på gymnasiet igen där jag drogs till den drama som fanns, även fast jag då gick musik. Men sen hamnade jag ändå på fabriken. Min första och troligen sista fastanställning ... SAAB i Trollhättan. Jag tänkte att det här är nog inte jag ... ska jag va' den sämsta truckföraren i världshistorien eller ska jag göra nåt av det jag fått indikationer på att jag kan? Så jag sa upp mig och så sökte till en teaterlinje på folkhögskola och där började mitt bygge mot skådespeleri på allvar. Och det har hängt i sen dess.

Genom teaterhögskola och i mindre och stora teatrar och filmprojekt och sen vidare.

Du spelade en annan liknande allkonstnär som dig själv i filmen 'Monika Z' ... Tage Danielsson. Hur var det att porträttera en faktiskt människa som inte bara var en fiktiv karaktär?
– Pluggade och lyssnade och provade. I det här fallet hade folk kanske massa förväntningar. Kanske vill de se en reinkarnation. Det blir svårt att leva upp till.

Men måste försöka hitta nåt eget och hoppas man når publiken på halva vägen.

Vad lockade dig till rollen som Puma Andersson i 'Måste Gitt'?
– Det är ett drömprojekt. Startade som ett independent-projekt och slutade som en storfilm. Storyn va' viktigast av allt. Och det kändes på alla plan, från castingen till set till slutprodukt. I filmen får jag bära en ganska viktig funktion för dramat. Min roll Puma står för innanför-tullarna-Stockholm. Går på bio nu!

Vill man se dig rakt upp och ned spelar du också i Sofia Jupither's 'Mio min Mio' på Stadsteatern?
– Just nu verkar det bli hela våren, och även en bit in på hösten. Spelar Riddar Kato! Min lilla ondska jag besitter låter jag få leva ut helt och hållet (skrattar). Nä, skämt och sido. En tacksam uppgift att andra roller i pjäsen pratar om en hela pjäsen och när man väl kommer in är det hur läskigt som helst.

Har du någon drömroll?
– Absolut. Men om jag skulle förklara den skulle det ta en evighet. Det skulle ta så lång tid att förklara. Den skulle va komplex och få vara med om saker som vi aldrig ens kunde tänka oss. Viktigast är alltid att tänka vad jag ska göra på måndag. Det finns alltid saker runt omkring en som man kan ta och göra något av.

Kan inte gå och hoppas på något ...

Blir det störst fokus på teater-och film eller musiken nu ett litet tag framöver?
– Just nu fullt fokus på att få ut den här skivan. Hela albumet släpps i slutet av mars. Men singel nu 26 januari. 'Fan Livet!' Den försöker fånga den där känslan när livet självt håller tillbaka dig. När du inte kommer vidare och du känner att det borde vara på ett annat sätt än det är just nu.

“Jag bara hänger över kanten till mitt vuxenliv, men vågar inte släppa taget, vågar inte ramla i”

Musiken är min hemliga kanal. Där jag kan säga något om mig. Utan att säga det genom en roll, typ som 'Macbeth'. Men skådespeleri är ju en så stor del av mig att det inte går att lämna hur som helst.

Är mycket "du" i texterna snarare än "teater"?
– Det är jag ... i alla fall en del av mig, den del som ryms i en sång. Så ja, det är jag, så ärligt som möjligt. Men så fort det ska levereras, i vilket format det än är, så sker en förhöjning. För du som lyssnar är inte jag. Så i vårt möte sker förhöjningen. Men om det verkligen skulle vara jag, då skulle jag vara tvungen att berätta precis allt. Och det har du inte tid med att höra på. Jag har motsägelsen med ärligheten i mig. Är från en bondgård, men ville ut i den stora världen.

Så jag vill vara i min trygga skaparbubbla men samtidigt sticka ut hakan. Så jag är en motsägelse ...

Jag återkommer ofta till det enkla. Kan jag synka min undran eller känsla med en enkel textrad till musik. När jag är nära den synken. Då inspireras jag, då kan det bli en sång. Alla som sjunger på svenska kommer att fånga mitt intresse, och hamna under lupp inför mina tankar.

Albumet blir ditt femte. Hur har det varit att göra i jämförelse med debutskivan 2005?
– Ojoj! Nu har jag ju proffs. Då var det jag och några kompisar och jag skulle prompt göra allt själv. Det lå-ter därefter. Men charmen är i det att det fanns misstag att göra och att jag fick ynnesten att göra det. Nu har jag producenterna Andreas Dahlbäck och Mikaela Hansson ... Dahlbäck har gjort massor av renomme-rade artisters album och Hansson är ny och hungrig producent. Bästa av två världar.

Det är inte helt självklart att hålla dig till albumstuket så som du fortfarande gör?
– Förr ju, men inte nu. Märker själv att mitt moderna lyssnande dras till några spår på varje album. Så jag tänker attt det ska finnas lite att välja på. Den här gången ska jag bara ha sju tänkte jag, men de är långa. Bara det finns sånger nog där för publiken att kanske fånga ett par favoriter. Risken med bara en låt är att man förväntar sig att alla måste gilla den.

Så funkar ju inte konst. Lika smaker som människor.

Vilken låt gillar du själv mest?
– Just nu gillar jag allt. Första singeln 'Fan Livet' är en skön dänga. Om än komplex. Men skivan har också  en sång om min uppväxt, 'Högt över Laggårdstaken', som är av det längre slaget, och som jag är ganska stolt över att jag vågade göra. Den röda tråden är jag!

Jag önskar jag kunde ge ett mindre självcentrerat svar. Men det är så det är.

Vad har varit det mest minnesvärda av alla projekt du varit inblandade i, som artist eller skåde-spelare, så här långt i din karriär? Har det varit 'Arne Dahl' eller 'Wallander' filmerna?
– (Skrattar) Är inget stort krim-fan privat, men det är alltid spännande att gestalta i dem. Jag har haft turen att få göra så många olika. Allt från att vara Macbeth på stora scen vid Stockholms stadsteater, till att få sjunga på ett dop, till att ha haft en magic-comedy show i Los Angeles, till att få ha regisserat, till att göra ett gig med mitt eget material. Det som kommer nu på Galeasen hoppas jag ska bli just ett drömgig.

Jag kommer ge järnet. Och va' beredd på att hänga ut mig själv helt och hållet. Nu ska jag också till Mün-chen och uppträda på tyska i Benke Rydmans 'Nötknäpparen'.

Och jag som inte ens kan tyska ... hur fan blev det så. Fan livet!

Det är releasespelningen för singeln som är på Galeasen?
– Jajamän! Två feta datum på Teater Galeasen, på Skeppsholmen. den 3 och 10 april. Då har jag fullt stall med band och allt. Kommer köra två akter. Första akten är det bara jag och andra akten med hela bandet. Jag räknar att jag numer har nästan sextio låtar att välja på så något ska jag allt kunna hitta på.

Vinner du helst en Grammis eller Guldbagge?
– Inget utav dem. Blink blink.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com