Individen

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 20 maj 2017

En eventuell svansång för Individen. Intervjun möter Benjamin Stolt i ett samtal om att hålla sig borta från musiken ett tag, kampen mot psykisk ohälsa och EP-skivan 'Vem är'.

Det har varit på tal om den här EP-skivan en längre tid. Varför dröjde releasen fram tills nu?
– Det finns en hel uppsjö av anledningar för detta, dels drog färdigställandet av skivan ut på tiden, sen är det alltid en kamp att hitta "rätt" bolag att jobba med när man ska släppa. Någonstans mitt i allt detta hopp-ade mitt liveband Kungarna av projektet, så då kändes det inte rätt att släppa eftersom jag inte kunde turnéra med plattan. Till slut insåg jag att "rätt" tillfälle inte skulle komma ...

Så jag bestämde mig för att bara släppa den.

När spelades du in den?
– Jag och Kungarna spelade in skivan sommaren 2014 på Decibel studios i Stockholm med Viktor B. Lundin bakom spakarna. Allting skedde under två veckor så det var en intensiv period. Jag har väldigt blanda-de minnen av upplevelsen.  Vi spenderade tio-tolv timmar om dagen tillsammans i studion, sedan gick vi hem till en liten ett vi hade hyrt och sov, oftast alla sex. Det var jäkligt tungt för mig att aldrig få vara själv, så varje morgon satt jag i duschen och grät, för det var enda stället jag fick vara lite själv och inte hade ett kreativt ansvar. Men processen var precis som den ska vara, det gjorde lite on. 

Men oftast var det skratt och idéer som flödade. Det var sjukt kul att få chansen att jobba med så mycket analoga instrument, begåvade musiker och en riktig stråkkvartett. 

Vad är den röda tråden som viner genom skivans låtar?
– Den här skivan beskriver min kamp mot psykisk ohälsa som jag hade 2013-2014 när jag kämpade som hårdast med mitt mående. Mina misstag i att försöka rymma från mina problem istället för att ta tag i dem.

Har musiken hjälpt dig bearbeta din depression?
– Till en början så var det min enda ventil. Det som höll mig flytande. Individen var verkligen allting för mig, men någonstans på mitten började det där slå över. Jag ville så gärna prestera och ta min musik till nästa nivå, och nästa, och nästa. Till slut ville jag så mycket att jag började trycka ner mig själv när jag inte nådde upp till mina mål. Till slut så blev det tyvärr en stor anledning till att jag faktiskt mådde dåligt.

Men det har jag insett först nu i efterhand.

Hur mår du idag?
– Jag mår mycket bättre! Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv de senaste åren och vet vad som funkar för mig och inte. För mindre än ett halvår sedan blev jag diagnostiserad med generaliserat ångest-syndrom, det är skönt att äntligen få någon logik i varför jag fungerar som jag gör.

Och varför jag mår som jag gör ...

Vad skulle du säga till de som själva mår dåligt nu och kanske inte riktigt vet hur de ska ta sig ur det?
- Jag vill säga tusen saker, men jag håller mig kort. Det är inget fel med att må dåligt, våga prata om det och låt ingen minimera din situation!

Blir det här ditt sista släpp som Individen?
– Jag tror inte något är absolut, och en anledning till att det tagit så lång tid att släppa denna skiva är att jag egentligen ville komplettera den med en B-sida med ett urval av alla låtar jag aldrig släppt. Perfektio-nism dödar allt vackert. Så vem vet, någon dag när jag är rastlös kanske jag tar tag i den där B-sidan.

Oavsett kommer du återvända till musiken på annat håll?
– Jag har gjort ett aktivt val att hålla mig borta från musik ett tag. Min studio är uthyrd till ett kreativt kollektiv och när det känns rätt kommer jag börja hänga där igen. Vad som händer då får vi se. Men musik kommer alltid vara en stor del av mitt liv. Det är jag övertygad om.

Det har funnits vissa kvaliteter av hur amerikanska västkustband låter i Individens musik ...
– Jag är och förblir ett emokid! (skrattar). Jimmy Eat World och Taking Back Sunday har alltid varit stora inspirationskällor för mig. Deras texter är magiska och sounden talar för sig själva. När jag började med Individen inspirerades jag mycket av konstiga låtstrukturer och att blanda in element som breakdowns vilket antagligen var lite annorlunda men spännande!

Den här EP:n heter 'Vem är' ... Vem är Individen, antar jag?
– Helt rätt, det är mitt sätt att stå upp de med liknande problem. För alla som inte vill, vågar, eller orkar ta kampen för normaliseringen av psykisk ohälsa och bryta den stigmatisering som samhället lider av.

Skulle du kunna skriva rent fiktiva låtar, eller är den självbiografiska aspekten för stor för det?
– Med Individen skulle jag aldrig kunna göra det, ärligheten är essensen i hela det projektet. Men skriver jag till andra projekt har jag inget problem med att skriva fiktivt eller jobba med mer “tomma” texter.

Jag känner att det vore intressant och passande att kanske ta en minut om de här låtarna. Inte minst då om det skulle visa sig att de blir de sista ...
– Alla låtar kom till väldigt spontant. Ofta ville jag bara fånga en känsla jag hade som sakta men säkert formades till en låt med ett syfte. 'Småstadsbarn'​ handlar om hur jag flyttade till en ny stad för att försöka rymma från mina problem. Om hur jag försökte intala mig själv att ensam är stark, men jag lärde mig ganska snabbt att det är raka motsatsen.

'När bomben föll' ​handlar om mitt inre krig med mig själv, ​den dagliga kampen jag förde mot panikångest och hur jag kände att jag höll på att förlora. De tysta skriken​ var botten för mig. Jag hade bestämt mig för att jag inte ville leva mer. Men då förlorade jag en vän, i denna tragedi insåg jag hur fel och själviskt mitt beslut var och hur jag tvingade mig själv att omvärdera det.

'Elixir' ​beskriver min vändpunkt. Jag var påväg hem från ännu en begravning av en ung vän på kort tid. Jag var förbannad på hur orättvist livet var, förbannad på hur jag mådde och ville bara ge psykisk ohälsa ett stort långfinger i luften: "För jag vet vad jag vill ... jag vill bli lika stark som du var".

'Sex, musik & våld"'​skrev jag till mitt ex som försökte hjälpa mig innan jag själv insåg att jag hade problem. Hur jag projicerade mina problem på vår relation och hur orättvis jag var mot henne. Mitt sätt att säga förlåt och försöka sätta punkt ...

Är det någon av dessa som betyder lite extra för dig personligen?
– Händelsen som ledde upp till låten 'De tysta skriken' räddade mitt liv. Processen att skriva den var väl-digt frigörande och det var magiskt att spela in den och höra den växa fram. Det var nog första gången jag blivit riktigt stolt över något jag skapat. Jag kommer aldrig glömma hur jag stod med rysningar i kontrollrummet medan stråkkvartetten gav låten liv.

Blir det några fler och eventuellt avslutande spelningar?
– Jag vill inte svara nej på den frågan för det härligaste jag vet är att stå på scenen. Jag har fått några erb-judanden den senaste tiden som jag har svårt att tacka nej till. Men om det blir något framöver så kommer det antagligen bli väldigt avskalat och personligt.

Vilken har varit din mest minnesvärda spelning?
– Bråvalla, hands down. Även att vi spelade på den minsta scenen så var det enormt stort för oss. Vi fick sådan respons av publiken som sjöng med så det var svårt att höra sig själv ibland.  Jag lämnade mitt hjärta på den där scenen. Efter spelningen blev jag stannad av en tjej som förklarade hur min musik hade på-verkat henne och hennes mående. Det var så stort att höra att något jag skapat varit till hjälp för någon annan.  Det är nog det finaste någon har gett mig.

Vad skulle du vilja hälsa till alla de som varit med längs vägen på den här personliga resan?
– Tack för att ni har trott på detta projekt och för att ni velat bli en del av vår familj. Jag hade aldrig kunnat göra det utan er. Nu känner jag att denna intervju redan blivit väldigt pretentiös, så jag ska undvika mer sådant (skrattar) ... men den här skivan är din.

Lyssna på den på ditt sätt och tolka innehållet på ditt sätt.  Och så klart, tack för att du lyssnar!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com