In Deed

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 25 oktober 2017

År 2001 var de favoriter på P3 och ZTV och spelade på Hultsfredsfestivalen.  Nu, sexton år senare, är indiepowerpop-bandet In Deed tillbaka igen med ett efterlängtat nytt album.

Sexton år senare ... Vad har ni haft för er medan bandet varit i dvala?

Richard: Det har varit en period i våra liv där familj och arbete tagit mest plats, men vi har aldrig riktigt släppt taget om vår musik. Vi har haft en nära kontakt och hela tiden hållit idén levande ...

Om att göra den här skivan.

Linda: Jo, så är det. Och nu när vi är aktuella igen så känns det som det var igår!

Redan när ni albumdebuterade 2001 visste ni att 'Everest' skulle bli uppföljaren?

Richard: Ja, många av låtarna har legat inlåsta i ett skrin sedan dess, men vi har även spelat in nya grejer nu också. Idén med skivan är densamma ... att få ut en till skiva med vår musik.

Linda: Och vårt debutalbum heter 'At 4000 Meters' vilket är ungefär halvvägs till toppen Everest. Så tänkte vi då och så tänker vi nu.

Vad gjorde just nu till rätt tid att komma tillbaka igen?

Richard: Till slut blir man så gammal att man inser att tiden är något som bara passerar. Den kommer aldrig att ge dig “rätt” tillfälle, vi bestämde oss för att det fick vara slutjiddrat om att någon gång ge ut skivan, nu skulle det ske. En inspirerande faktor var också möjligheten att ge ut musiken på vinyl, något som var i princip otänkbart för sexton år sedan.

Varför dröjde det egentligen så länge som det gjorde? Vad hände 2001?

Richard: Vi spelade mycket live och jobbade hårt med nya låtar, jag minns att vi hade en låt vi spelade in tre gånger i olika tappningar, med olika producent. Den är inte med på Everest (skrattar).

Bandet var igång fram till 2004-2005, sen mojnade vinden och annat tog över ...

Så hur känns det att vara tillbaka igen?

Richard: Roligt.

Linda: Instämmer!

Första singeln från albumet är redan släppt, 'Five Times Day'. Vad handlar den om?

Richard: En ganska personlig sång, ursprungligen, men som generellt kan sägas uttrycker en frustration över att inte kunna råda över en situation, att inte kunna påverka något som betyder mycket för en själv, att vara i händerna på någon annan eller något annat.

Hur skulle ni beskriva låten rent musikaliskt?

Richard: En lite annorlunda poplåt. Där finns lite Beatles och Searchersaktiga körer men även en modernare “luftighet”.

Är den talande för skivan i sin helhet?

Richard: Jag tycker den hamnar ganska mitt i om skivan har musik på en skala från 60-talsinspirerad vemodspop till tyngre och mörkare anslag med rötterna i nittiotalsindie.

Linda: Ja, och så gillar vi distade gitarrer och vinande cymbaler. Albumet har nog en perfekt balans mellan låtar, när man tänker efter.

Finns det någon mer låt som ni kan "teasa" om lite i väntan på att skivan släpps på fredag?

Richard: Vågar jag inte svara på utan att vi har bandråd först ...

Linda: (Skrattar) Stämmer!

Hur har det varit att ha Hans Olsson Brookes som producent?

Richard: Hans Majestät fick våra låtar att låta skiva istället för demo. En applåd för det. Och han jobbar i Sveriges coolaste studio, där de har en massa häftig utrustning. Bara att veta att vår musik passerat genom maskinerna där gör att skivan låter bättre i mina öron ...

Linda: Jo, vi kallar Hans för Majestät för det är det han är. Hans är kung!

Skivan kommer också ges ut på vinyl vad jag förstår. Vart ska man ta sig om man vill äga den?

Richard: Den borde väl gå att beställa lite varstans, hoppas jag!

Hur kom bandet först till?

Richard: Linda får svara!

Linda: Bandet startade under studentåren I Uppsala. Jag kom över en gitarr av modell billigare, köpt på postorder. Insåg snabbt att det var rätt svårt att ta ut ackord till andras låtar så istället började jag skriva egna. Fick ihop typ tio låtar och bestämde mig för att skanna av intresset i Uppsalas musikkretsar. Jag hade säkert ett uns tur att min lapp på studentbibblan lästes och blev uppring av Niclas, som därefter kom att spela hammondorgel med In Deed i flera år ...

Tack Niclas för att du såg lappen och tack för att du ringde!

Vad är den största skillnaden på In Deed från år 1997 och In Deed från år 2017?

Richard: Att vi inte håller på och repar och spelar live nu ...

Linda: Vi är äldre, snyggare och mer ödmjuka!

Vad inspirerar er när ni skriver låtar idag?

Richard: Nya strängar på gitarren kan vara inspirerande ... eller att vara lite bakis. Känslomässiga ytterligheter i båda riktningarna är ofta en bra grogrund. Det är svårt att styra över, men jag tror att ur mörkret kommer mycket kreativitet, men man behöver den positiva energin för att genomföra något konkret. Det hårda arbetet.

Linda: Håller med. Ja, kanske inte med gitarrsträngarna för jag vet knappt hur man byter (skrattar)

Back in the day hade ni några riktigt stora spelningar. Vilken skulle ni säga var den största?
Richard: Hultsfred, nåt gig i Norrköping, nån spelning på Wermlands Nation i Uppsala … och några till.

Linda: Nalenspelningen i Stockholm var bra. Ett showcase gig tillsammans med andra band på uppgång. Tv-inspelningar var kul också. TV4 Stockholm, exempelvis.

Hur blir det med spelningar nu i comeback vevan?

Richard: Bandråd!

Linda: Yes!

I och med ni släppt den första singeln, har ni märkt av att det är många tidigare lyssnare som kommit tillbaks eller är det en ny generation som nås av In Deed idag?

Richard: Blandat! Många “gamla” fans men även en hel del nya, många i andra länder. Vi har ju en helt annan möjlighet att nå ut långt idag med sociala medier och Spotify.

Linda: Precis, det är som Richard säger. En härlig blandning av trogna fans som nu är minst lika peppade som vi över det nya albumet. Och sedan ser vi på social media att medelålders japanska herrar går och gillar oss, vilket är helt underbart.

Var tror ni att ni är om ytterligare sexton år?

Linda: No comment ...

Richard: Uranus.

Sociala medier:

Intervjuade av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com