I Wish I Was A Fish

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 7 december 2016

Intervjun möter singer-songwritern Frida Teresia Svensson i ett samtal om hennes första soloprojekt 'I Wish I Was a Fish', samhällsproblem som textinspiration och allt om nya EP-skivan.

Den bärande frågan här är väl att du alltså vill vara en fisk ...
– Ja, alltså på riktigt så mår jag som bäst när jag är i vattnet. Sen handlar det också om en  barnslig önskan om att leva i en fantasi-värld där en ibland kan få fly från all jävlighet som människor håller på med.

En mandarinfisk!

Ändå berör dina texter ofta det existentiella och just samhällsfrågor?
– Textinspiration får jag från det som händer runtomkring mig. Ofta kan det vara en specifik händelse som händer mig själv eller i min omgivning. Jag reflekterar mycket kring samhällsproblem och det gör att det ofta får plats i mina texter. Tyvärr händer det ju så mycket skit i världen, så det ger en hel del stoff till texterna. Men att skriva text tycker jag är svårt, det är alltid en kamp.

Orden kommer inte lätt, det är ett pusslande.

Är du mer musikalisk?
– Jag skriver oftast musiken först. Kanske inte en hel låt, men jag har alltid olika melodier, riff och acko-rdsgångar på gång. Jag har ofta mycket musik i huvudet. Musiken kommer lätt och inspirationen tror jag kommer från all möjlig musik jag lyssnar på. Jag spelar flera olika instrument så jag brukar få olika idéer och olika känsla beroende på vilket instrument jag spelar. Jag testar mig mycket fram, sitter och improviserar och sen kommer det något ur det som jag vill spara.

Vilket var det första instrumentet du lärde dig behärska?
– Jag skulle nog säga gitarr. Jag gnisslade lite på fiol också när jag var typ sju men jag var så rädd för min lärare att jag slutade ganska snart. Kunde i alla fall spela 'Valpen min'. Det har alltid funnits mycket musik runt omkring mig, i min familj har det alltid funnits ett musikintresse och i min familjs vänskapskrets fanns det också mycket musik. Jag tror att jag började få ett riktigt intresse för det när jag gick på mellan-stadiet och en kompis pappa som är musiker samlade mig och mina vänner och frågade om vi ville spela i band. Bandet blev sen en ett punkband som jag spelade i under hela högstadiet.

Vid sidan av det började jag själv plinka på pianot hemma och började skriva egna låtar.

Sen dess har jag hållit på.

När började du arbeta på den här EP-skivan?
– Jag började skriva låtarna förra hösten när jag bodde i Berlin. Förutom låten 'Kid' som är något äldre.

Vad har varit det roligaste med att få göra den?
– Att få göra låtarna på mitt alldeles egna sätt. Det allra bästa var nog att jag spenderade en höst i Berlin där jag skrev de flesta av låtarna. Det var så fint att ge mig själv den tiden till min musik.

Det jobbigaste då?
– Jag skulle säga samma sak, att få göra låtarna på mitt alldeles egna sätt. Det var fantastiskt roligt, men också ensamt. Jag har tidigare spelat i band och i duo-format. Det här är mitt första soloprojekt och plöt-sligt blev jag själv med alla idéer och beslut. När självkritiken kom smygande stod jag där själv.

Dessutom ska jag inte sticka under stolen med att det är en jäkla massa annat jobb också utöver låtskriv-andet och inspelandet, då jag släpper EP:n helt på egen hand.

Du spelade in i San Francisco?
– Åh, ja. Det var faktiskt en så fin sak. Jag träffade Elliott Peltzman, som är musiker och producent och den som spelat in EP:n, under förra sommaren när jag var i San Francisco för att spela på open mics och ha semester. En gemensam vän till oss hade fixat så jag kunde bo i hans lägenhet några dagar. Det visade sig att vi tyckte om varandra och testade att spela musik ihop. Det slutade med att vi spelade in en låt i Elli-ott's studio. Det var grymt! Jag tyckte detta samarbete kändes så bra så därför valde jag att åka tillbaka för att spela in EP:n med honom. Han är en fantastisk musiker, producent och människa.

Vi hade  många  kreativa stunder tillsammans. Det var fint att få vara kreativa ihop och se hur Elliotts idéer tillförde nya bra grejer till låtarna. Sen hade vi några stunder där vi tyckte olika, där jag fick kriga lite för mina idéer, men det gjorde ändå att jag fick lite perspektiv på låtarna. Vi hade liksom hittat ett sound som jag tyckte var perfekt för 'I Wish I Was A Fish'.

Det var intensivt och roligt. Vi hade bara fyra dagar på oss i studion och jag spelar de flesta av instrumen-ten så fick jobba som en liten bäver helt enkelt.

Hur blev det i slutändan då?
– Oj, den var svår. Lekfullt, energiskt och fiskigt? Jag hoppas det är bra låtar och ett coolt sound så klart. Men jag hoppas också att man lyssnar på texterna och tar till sig av en och annan vattenmetafor.

Vad är den största lärdomen som du kommer ta med dig till nästa skiva?
– Saker och ting får ta tid och att jag vill fortsätta vara lekfull. Jag skulle också vilja ha mer tid i studion för att låta saker och ting få växa fram under lite längre tid.

Vilken av låtarna är din favorit?
– Det där har gått i omgångar ... just nu tycker jag 'Kid'. Det var den första vi spelade in och jag gillar hur lekfull den blev och att vi fångade en live-känsla. Jag minns att jag var missnöjd med vissa saker i sången men nu tycker jag dom där skavanker tillför närvaro istället. Dessutom gillar jag piano-basen skarpt. Vi har dämpat pianosträngarna för att få ett ljud som nästan låter som kontrabas.

Jag gillar 'Run' väldigt mycket. Vad kan du berätta om den?
– 'Run' är viktig för mig. Den är jobbig men viktig. Den handlar om en händelse som tyvärr händer tjejer och transpersoner alltför ofta. Att en man inkräktar på ens person och kropp, tar sig friheter, tränger sig på och tar något de inte alls har rätt till, i detta fall på en öde gata. Det gör mig förbannad! 'Run' blev för-övrigt helt annorlunda än tänkt på inspelningen. Tanken var att jag skulle spela dragspel som grund. Elliott hade lånat ett dragspel för att jag skulle slippa kånka på flyg och så. Det visade sig att det vara alldeles för stort och tungt. Jag kunde helt enkelt inte komma igenom hela låten på det, så vi fick tänka om.

Vi satte oss vid pianot båda två och testade lite och plötsligt började vi spela fyrhändigt. Vi gillade det dir-ekt och spelade in på en gång. Så pianot som finns på inspelningen är första tagningen vi gjorde.

Blir det någon releasespelning?
– Ja! Två! En på Fotografiska i Stockholm den 9 december. Då har jag även med mig det fantastiska bandet Castlewoods. Den andra blir i hemmatrakterna i Östergötland den 10 december i Motala, på ett ställe som heter Vänner och vin. Ska bli så kul! Ska ha med mig en massa fina vänner på scenen.

Blir fiol, såg och en massa annat spännande! Den 14 december spelar jag också på ett Musikhjälpen-arrang-emang på King's Table i Stockholm. Sen har jag lite på gång i Tyskland och Italien i vår och sommar.

Men är inget spikat där än så vill inte säga för mycket ...

Vem är du på scen?
– Jag är nog intensiv och närvarande. Jag älskar att vara på scenen så det syns nog. Ganska rolig att titta på också för att jag gör en massa konstiga miner har jag hört. Jag gillar inte att prata så mycket, men sjunga och spela inför folk är fantastiskt. Lite läskigt, men mest härligt!

Mötena mellan publiken och dom jag spelar med är ovärderligt. Känslan av att någon blir berörd av min musik är nästan beroendeframkallande. Båda saker har sin charm. Men jag tycker nog ändå att spela live är det bästa framför att vara i studion och skriva låtar.

Vilken har varit din mest minnesvärda spelning så här långt?
– Oj, den var svår! Med det här projektet vill jag nog säga när jag spelade på Madame Claude i Berlin. Jag var där helt själv och kände ingen. Det andra bandet hade ställt in så jag fick spela hur länge jag ville. Sce-nen var i en liten sunkig källare och jag tänkte först att det antagligen inte skulle komma nån och lyssna. Men efter ett tag var det fullsatt och publiken var så himla fina. De satt helt knäppt tysta och lyssnade och jag kunde på nåt sätt känna kommunikationen mellan mig och dom.

Efteråt kom det fram några tonåringar som sa att det inte alls gillar min typ av musik, men att de hade fått tårar i ögonen när jag spelat. Såna där saker gör ju allting värt ...

Dina låtar åt sidan vad mer behöver vi ha i spellistorna för att ta oss genom den här vintern?
– 'River' av Joni Mitchell, 'Dark Matter' av Alright Gandhi, som gjorde årets bästa album 'Little Traveller', och 'Are We Running Out of Love?' av Daniel Norgren.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com