Hildur

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 4 april 2018

Hildur Kristín Stefánsdóttir turnerade över hela Europa med bandet Rökkurró. Nu har den isländska pop-stjärnan gjort ett namn för sig själv och introducerar sig till den skandinaviska publiken.

Hur kom den här nya remixen av 'Water' och inte minst samarbetet med Family_time till?
- Jag ville ha en remix som kom från en helt annan riktning än hur den ursprungliga låten låter. Jag blev väldigt exalterad över att få jobba med någon från Skandinavien eftersom jag tycker att det är en av de mest intressanta musikplatserna just nu. Family_time hade ett nytt sound, så jag blev förväntansfull över att få höra vad han skulle kunna komma upp med.

Vad handlar denna låten om? 
- Låten handlar om att längta efter någon speciell, men det är en person som du inte har träffat än. Proces-sen att försöka hitta den personen kan vara både tröttsam och nedslående och de känslorna lyser verkligen igenom i låten. Men den slutade väl, precis som jag skrev om den här känslan av man känner av att något kommer hända vid rätt tidpunkt, när det verkligen är tänkt att inträffa.

Det här var en sån där låt där jag skrivit något som sedan händer.

Några månader efter träffade jag en väldigt speciell person för första gången ... precis som i låttexten.

Musikvideon till låten hör till de mer eleganta jag sett. Hur var den att spela in?
- Wow, det är så coolt att höra, tack! Jag ville hitta en väldigt rå plats som kunde stå i kontrast till sår-barheten och skönheten mellan sången och arrangemanget. Musiken spelades in live i det rummet och jag tillbringade tid där till att göra nya vokalarrangemang för att verkligen få fram känslorna i sången.

Vi hittade ett perfekt ställe, belysningen där spelade också stor roll för att få det vackert. Det är något med blinkande röda lampor och känslan av att man måste skynda sig som jag gillar. Den här låten betyder mycket för mig och att framföra den på den här tomma platsen, full av efterklang, tillsammans med väldigt begåvade musiker, det gav mig definitivt en del rysningar medan vi spelade in.

Låten var först med på din EP-skiva 'Heart to Heart'. Kommer det några helt nya låtar snart?
- Definitivt. Jag har jobbat så hårt på nya låtar och jag kan knappt vänta på att få dela med mig av dem. 2018 kommer innebära mycket ny musik. Jag har också skrivit för andra artister, som är helt nytt för mig, och förhoppningsvis kommer några av de låtarna att släppas i år också.

Vad kan inspirera ny musik?
- Jag önskar att jag kunde ha en video-sammanställning av hur jag får idéer, för det är så slumpartat. Jag får ofta bra sångidéer när jag inte försöker, som när jag kör bil och väntar vid rödljuset, när jag promen-erar, är i simbassängen, och precis när jag är på väg att somna.

Jag blir även inspirerad av vad som helst. Något chansartat ljud något gör, dialog i en film, dåliga konserter, precis allt. Oftast spelar jag in den ursprungliga idén med min telefon och sedan går jag till min studio och föder den faktiska sången. Får ofta också black-outs under låtskrivningsprocessen.

Kan gå tillbaka till en sång två dagar senare och det första jag tänker är: "Vänta, har jag skrivit den här låten? Hur gjorde jag det? Var kommer den här melodin ifrån?". Låtskrivande kan vara ett underbart tillstånd där ditt medvetande får ta ledningen medan du bara låter idéerna flöda ut ur dig.

Du har släppt låtar på både engelska och isländska. Hur skiljer sig det åt?
- Ja, jag älskar båda språken för musik, och de är oerhört olika när man skriver. Jag har skrivit låtar som bara kommit till mig på isländska men som inte alls fungerar på engelska, och vice versa. Ibland är det låten som bestämmer själv. Jag känner att det isländska språket är mer poetiskt än engelska, så ibland är det svårt att skriva låttexter som är mer lättsamma, men enkel engelska passar däremot väldigt bra i poplåtar.

Skulle det vara väldigt svårt att översätta det ena till det andra?
– Jag har översatt en låt och spelat in båda versionerna, så det är genomförbart. Men den faktiska charmen som finns i ett original går oftast förlorad och den ursprungliga versionen kommer alltid vara så mycket bättre än den andra. Så jag gillar inte riktigt att göra det.

Som sidnot kan det kanske vara intressant att veta att du är född i USA. Du har också bott i Japan?
- Ja, jag studerade japanska och bodde i Tokyo. Det var en vild tid. Jag började faktiskt med att producera musik när jag var där eftersom jag kände mig så inspirerad. Innan dess hade jag alltid skrivit mina låtar "live" tillsammans med mitt dåvarande band eller bara med en gitarr eller cello, men då kände jag att det var dags att försöka skriva något på datorn. Så jag köpte Logic och började improvisera.

Jag spelade faktiskt några shower medan jag var där, provade på musiken jag gjorde, och det var väldigt inspirerande att spela framför människor som inte visste någonting om mig. På Island har alla en bild av mig baserat på vad jag har gjort tidigare. Men när jag showade i Tokyo var jag ett oskrivet blad.

Skrev du någon låt på japanska också?
– Jag försökte skriva en låt på japanska, men det kändes inte särskilt uppriktigt, i och med att min japanska är ganska begränsad. Låttexterna betyder så mycket för mig och det är svårt att göra en låt som du sam-tidigt tänker att en åttaåring likväl hade kunnat skriva texten till!

Var det med bandet Rökkurró du gjorde din debut?
- Jag började spela cello när jag var sex år gammal. Jag ville egentligen spela harpa men min mamma kunde inte få tag på nån harpa-lärare som ville ta på sig en så ung student, så hon övertygade mig istället om att det var ganska coolt med cello också.  Jag sjöng också alltid och min syster lärde mig att harmonisera tillsammans med henne när jag var i den åldern.

Några år senare laddade min pappa ner ett karaoke-program till mig på vår dator, och i några år satt jag där framför datorn och sjöng ut av hela mitt hjärta. Men bara när ingen annan var hemma, jag var lite gene-rerad över det. Melodier har jag gjort så länge jag kan minnas, men det faktiska låtskapandet kom förmo-dligen när jag var ungefär tretton år med en gitarr i handen. Jag gick med i Rökkurró när jag var arton år och sen dess har jag varit med i den isländska musikscenen på många olika sätt.

Finns det en stor musikbransch på Island?
- Ja, musikbranschen på Island är hyperaktiv. När man lyssnar på vad som faktiskt händer är det svårt att tro att det bara rör sig om 330 000 personer. Vi har många bra artister som jag inspireras av varje dag. Jag tror också att eftersom vi är så få blir människor mer kreativa i att försöka hitta sitt eget sound. Man vill inte låta som nästa person också låter då musikscenen inte är tillräckligt stor för många att låta likadant.

Men det innebär också att scenen är familjär och det är väldigt vanligt att vara med i många olika projekt.

Vad fick dig att vilja röra dig från att vara i ett band till att satsa på en solokarriär istället?
- Bandet hade i princip närmat sig sitt slut redan, eftersom tre av medlemmarna var på väg att flytta från Island. Vi hade en bra tid där vi gjorde vacker musik, men vi var alla överens om att det nu skulle vara bäst att fokusera på andra saker. Jag hade alltid velat försöka på att vara soloartist, men i många år skrämde det mig också. Men nu fanns det något i luften, runt den här tiden, det fanns en stark längtan i mig att äntligen göra mina egna saker och att prova på att göra popmusik.

Men åren med bandet lärde mig så mycket och det formade mig.

Vilka var dina tidiga musikaliska influenser?
- Jag tror de tre stora influenserna jag kan peka på är Björk, The Beatles och Portishead. De kom alla in i mitt liv tidigt och de drabbade mig på ett stort sätt. Björk brukade faktiskt vara min farbrors flickvän, så jag kommer ihåg att jag fick träffa henne och att jag tyckte hon var konstig och fascinerande.  Minns när jag hörde 'Jóga from Homogenic' när jag var nio och det hände något i mig.

Jag blev förvånad över hur musik kunde få en att känna alla dessa saker.

Min pappa introducerade mig till The Beatles och jag älskade dem. Jag antar att min kärlek för medryckan-de melodier började växa fram då. Men egentligen var mina favoritlåtar inte de mest populära. Jag gillade svängiga låtar som hade en tvist. Portishead's sångare Beth Gibbons var en av mina största förebilder sångmässigt. Jag brukade stjäla CD:n från min systers rum och lyssna, utan att vea vad det var, men jag älskade det. De känslosammare låtarna talade verkligen till något i mig.

I många år trodde jag att jag bara skulle göra ledsen musik hela mitt liv.

Men man vet aldrig vad som ska hända, och här är jag nu och skriver feelgood-pop större delen av tiden!

Family_time är så klart en svensk producent. Hur insatt är du i musiken härifrån?
- Jag följer den svenska musiken ganska väl. Jag älskar allt vad som händer idag i Sverige och i Norge. Många helt fantastiska artister har kommit fram och producenterna är super bra. Jag har skrivit till-sammans med många låtskrivare från de två länderna nu och de fortsätter att imponera på mig!

När det gäller svenska artister älskar jag och har inspirerats av Robyn under en lång tid. Jag är också besatt av Tove Lo's nya album och sedan älskar jag även Seinabo Sey, Zara Larsson, The Knife och flera andra.

Du kommer hit ganska snart?
- Jag kommer i alla fall att vara på plats i Sverige i sommar för att skriva nya låtar, men jag har inga konsertplaner ännu. Men vi får hålla hoppet uppe!

Har du spelat här innan?
– Ja, jag har spelat i Sverige när jag turnerade som Ólafur Arnald's cellist. Det är ganska länge sedan nu men jag kommer ihåg det som att det var en väldigt välkomnande publik.

Vilken har varit din mest minnesvärda spelning så här långt i karriären?
- Det är svårt att bara välja en, men en som kommer upp i tanken är en konsert som jag gjorde i Bratislava förra året. Jag var bokad för att spela på en födelsedagsfest. Jag behövde sitta på två flygningar bara för att spela på ett kalas för omkring femtio personer och medan jag spelade hade de gjort en liten speciell video med material på mig som spelade i bakgrunden.

Alla sjöng med på alla låtarna, de visste till och med alla isländska texter. Åh! Och så var det ett "Sexy Valentine" tema den kvällen. De glömde att nämna det när de bokade mig.

Hur går känslorna just innan du går upp på scen?
- Jag har alltid nerver, men de delar utrymmet med lite upprymdhet över vad som ska hända där uppe. Det roliga med scenskräck är att den aldrig försvinner. Desto mer du spelar, desto mer nya saker att oroa sig över lyckas man komma på varje gång. I princip!

Finns det någon rutin du kan göra innan för att underlätta det något?
- Jag försöker göra lite fysisk uppvärmning. Som push-ups och sånt. Folk tycker alltid att det är så roligt att se mig göra push-ups backstage med en glitterkostym på. Jag behöver bara få blodet till att pumpa och känna mig vaken. Det är det allra viktigaste för mig innan jag går på scenen.

Innan vi når slutet av den här intervjun tycker jag att det skulle vara intressant, om inte absolut nödvändigt, att gå in på de uttalanden som en manlig DJ gjorde där han ifrågasatte att du, som kvinna, skulle kunna göra så här bra musik. Hur ser du tillbaka på det uttalandet idag?
- Åh, det där var galet. Det var absolut den bästa ögonöppnaren den isländska musikscenen kunde få om sexism inom branschen. Jag hade talat om det många gånger innan, men då reagerade folk oftast med att de aldrig hade märkt det själva och ifrågasatte snarare om det ens förekom.

Men sen kommer den här snubben, som har en populär radio-show, och sa väldigt sexistiska ord i live-sändning på radio, och jag bestämde mig för att skriva ett öppet brev till honom. Som sen blev viralt.

Media lyfte upp det ganska direkt och vår offentliga fejd toppade sedan nyheterna i två dagar. Men jag fick så mycket stöd, det var ganska surrealistiskt. Det var som om alla musiker på Island och alla kvinnor för-enades med mig och det gjorde mig ännu starkare i min kamp för jämlikhet.

Det överraskade mig faktiskt eftersom Island rent generellt verkar vara så jämlikt och öppet ...
- Ja, Island är definitivt längre fram gällande jämställdhet än många andra länder. Jag måste påminna mig om det ibland. Men det finns så många saker som vi fortfarande måste lära oss och göra bättre. Jag tror att ojämlikhet och sexism i musikbranschen fortfarande är en del av kulturen som finns och att det är många som är en del av den och deltar i den som själva inte inser det.

När människor inte förstår hur deras handlingar kan anses sexistiska så har de definitivt inte lagt en tanke på hur det är att vara på andra sidan. Bara igår exponerade jag en festival på Twitter , som enbart har män i sin line-up. När de sedan skrev till mig "för att förklara" insåg jag snabbt att de inte förstod problemet alls och att de var väldigt irriterade på mig för att ens ta upp det.

Så ja, jag antar att det kommer ta lite tid att förändra människors uppfattningar om det här.

Får se om någon svensk festivalbokare nu fixar Hildur till sommaren. Några avslutande ord?
- Bara fokusera på att njuta av livet och se till att dricka tillräckligt med vatten!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com